Nobelfest

Den här veckan är det Nobel ju, mys! Förut jobbade jag vid Hötorget, precis mittemot Konserthuset så vi brukade ofta titta på när de kom, alla pristagarna och alla damerna i vackra klänningar. Och det är kul att följa även på TV tycker jag. Alltid är det någon ung kvinnlig skjutjärnstjej som får dansa med statsministern, typ Belinda Olsson eller Linda Skugge, och sedan åker den bilden runt i pressen i några år, eller så röker Kungen (inomhus!) och så blir det ett jävla liv. Fint.

Förra året var jag med i en Nobelspecial i programmet ”Vem vet mest”, jag var med som litteraturrepresentant  – de övriga två var Svante Weyler och Jan Arnald – och jag trodde då i min enfald att jag nästan bara skulle få frågor om Nobelpristagare i litteratur. Så jag pluggade in lite årtal och sådant, de sitter ganska bra nu. Och jag scannade bokhyllorna efter Nobelpristagare bara för att fräscha upp minnet. För jag har, så blond och kommersiell jag är, läst ganska många av pristagarna och har en hel del verk i min ägo.

Det gjorde jag förresten om igen för inte så länge sedan, scannade Nobelpristagare i våra hyllor. Det finns väl strax över 30 stycken, ganska skiftande sådana också. Den senaste Nobelpristagaren jag köpte var Pablo Neruda som jag varit nyfiken på ett tag, och honom skall jag hugga tag i till kvällen när jag kommit hem från London där jag befinner mig nu.

Men min favorit bland Nobelpristagarna är faktiskt en svensk! Harry Martinson. Jag är vansinnigt förälskad i den mannens böcker, och äger hans samlade romaner samt ett par av diktsamlingarna och även en riktigt fin och tjock samlingsvolym med det mesta som kommit i diktväg från honom.

Jag vet inte riktigt varför jag har fastnat så för just Harry. Tidigt läste jag – jag tror det kan ha varit redan på högstadiet faktiskt – hans ”Nässlorna blomma” och efter det var jag totalt betagen. Sedan har det bara fortsatt, självklart omfattar kärleken även hustrun Moa, jag tror jag ärligt kan säga att jag inte fastnat så för henne om det inte varit för att jag älskar Harry så mycket. Kanske är det luffarperspektivet, rotlösheten, som man ser hela tiden. Känslan av att inte höra hemma. Som tonåring finns det mycket att känna igen sig i när det handlar om sådana känslor, så det är möjligt att det var så det började. Även nu som vuxen kan jag känna av liknande känslor när jag försöker kombinera min uppväxt med det liv jag lever nu, det halkar omkring och jag får inte riktigt fäste alla de gånger jag vandrar in och ut ur olika sammanhang. Det är väl någon slags tröst och igenkänning.

Samma hittar jag i många av dikterna, även om den mest kända, ”Aniara” faktiskt mer påminner om den otroligt knasiga serien ”Red Dwarf” – eller det är väl tvärtom, RD som har hämtat sin inspiration från Harry Martinson. Kanske är det därför jag gillar ”Red Dwarf” massor också.

Ja, Harry är en av mina älsklingar, jag har a thing inte bara för tufsiga ungdomar och starka kvinnor, även de äldre männen tilltalar mitt hjärta som ni vet.

Och med det här har vi inlett Tema Nobel-veckan! Alla bokhororna kommer skriva om Nobelpristagare nämligen. Nu ska vi skaffa oss litet kultur och bildning ser ni.