Norska kriser

Jag läser ju på norska ibland, så de här två böckerna finns än så länge inte på svenska, men jag tror att de kommer så småningom.

Nr 1) Erlend Loes ”Stille dager i Mixing Part”. Mixing Part är egentligen Garmisch-Partenkirchen, och där hyr det äkta paret Nina och Bror Telemann ett hus en sommar. De åker dit med sina tre barn. Nina är tysklärare och älskar allt det tyska. Bror, nej. Han kan bara inte låta bli att mention the war, eller vilja göra det, mest hela tiden. Ständigt redo att kalla allt nazi-. Dessutom kan han inte låta bli att kalla stället Mixing Part, trots att det är ett olyckligt översättningsprogram som Telemanns tyska värdpar använt som döpt om orten så. Telemann finner detta ändlöst roande.
Han jobbar som dramaturg hemma i Oslo och nu under semestern är tanken att han ska försöka skriva en pjäs. Hans standardsvar när Nina eller barnen vill ha med honom på något är att han inte kan för han ”tänker på teatern”. I själva verket ägnar han en stor del av sin vakna tid åt att fantisera om Nigella Lawson och irritera sig på hennes man Charles Saatchi. Sen glider fantasierna alltmer in på hur han ska kunna rädda henne från Saatchi. Och hur hon ska se ut när hon, naken, bakar något med choklad, och hur det ska bli så att hon behöver ett objekt som är 19-20 centimeter långt för att mäta sina kakor, och så passande, men det är ju faktiskt samma längd som… Ja, ni fattar.

Det är en väldigt Erlend Loe:sk bok. Medelålders-Erlend Loe, med alla de rätta markörerna för en hyfsat bekväm livsstil och den sortens problem och kriser. Ett specialgrepp är att skriva dialogen som en pjäs, och bara vissa partier som ”vanlig” roman.
Väldigt fnissigt på vägen, mycket av de vanliga underfundigheterna och tjuvnypen, och Nigella-besattheten är himla bra. Ändå inte den bästa Loe i mitt tycke, den slår inte ”Doppler” som ju handlar om ungefär samma sak. Men jag tycker för det mesta (”Fakta om Finland” är ett undantag) att det är värt att läsa Loe. Och Mixing Part kvalar in där också. Bara grejen med Mixing Part, namnet, gör det värt det.

Nr 2) ”Visning” av Lars Saabye Christensen. Även här handlar det om en kris, men för lite yngre människor. Willy och Cathrin närmar sig trettio. De har bott ihop i hennes våning några år. Hon är art director på en reklambyrå, han sittter hemma och pular med ett filmmanus som han fått ett bidrag för. På helgerna är de ute och festar med sina vänner. En normal bakissöndag tycker Cathrin att de ska gå och kolla några visningar. Willy fattar inte varför, deras lägenhet är stor och fin, men han följer med. Väl på plats försöker Cathrin hitta ett ensamt rum i den stora våningen och där vill hon att de ska ha sex. Sen går de ut till mäklaren igen, tar ett prospekt, skriver artigt upp sig på listan. Och sen åker de hem till hennes föräldrar på söndagsmiddag. Nästa vecka, samma sak. Willy börjar oroa sig för att hon har tråkigt, att han är tråkig, att det här är ett svar på det. Han oroar sig för att hon går ner i vikt. För att hon är ute så sent på kvällarna. Vad gör hon? Var? Men ingen av dem säger något. Det är samtal som hela tiden avbryts, aldrig slutförs.
Fler saker händer, jag ska inte avslöja vad, men det blir en sån historia där man funderar på om det jag läser nu är den riktiga historien, eller historien i historien. Jag gillar det mycket, och jag gillar hur spänningen mellan Willy och Cahtrin och allt de vet eller undrar men inte säger åt varandra växer sida för sida. För mig blev det en sträckläsare. Tips!