En sak som jag håller mot historiska berättelser: språket. Jag upphör inte att förvånas över hur språket i litteratur skriven för mer än 100 år sedan kan vara så (ursäkta Stockholmsuttrycket) fräscht.

I böcker skrivna i nutid, som utspelar sig i dåtid, finns den där fräschören så sällan. Inte heller i ”Swede” hittar jag den. Vad som däremot är mycket intressant med ”Swede” är att den känns översatt. Det finns någonting i Pauline Wolffs språk som får mig att fundera på den engelska översättningen. Vilket jag alltså tycker är enbart positivt. Jag har aldrig varit med om det förut. Jag tycker om Wolffs korthuggna meningar, jag tycker om hur hon så objektivt beskriver Swede, systrarna Steen och Swedes syster Katie. Jag tycker inte om när språket påminner om motsvarande en pilsnerfilm, men det är en bisak i sammanhanget, för det är närmare en sensation att jag tycker om en bok som utspelar sig före 1970. I vilda västern dessutom. Jag upphör inte att bli förvånad över litteraturen.

Helena skriver att hon gärna hade läst en roman om bara systrarna Steen, men jag tycker om hur Wolff bygger upp sin historia. I början är Swede så helgonlik, så oantastlig. Vi får lära känna Swede, prisjägarlegenden, i skenet av de som ser upp till honom. Först ett par kapitel in blir vi serverade några sämre sidor.

Å andra sidan håller jag med Helena. Genom berättelsen växer systrarna Steen, dessa flerhövdade systrar, till att faktiskt bli mer mytomspunna än till och med Swede. Vilka var dessa systrar, ibland så osynliga och oövervinnliga att man tvivlar på att de är levande väsen? Hur var egentligen relationen mellan Swede och hans syster Katie? När sista raden är läst återstår fler frågor än svar och jag tycker om det också. Jag tycker om att slå igen boken och inte veta precis allting. Fortsättningen på historien finns liksom inuti mitt huvud.

Och har ni sett det finfina omslaget? På min bok finns ett kruthål, mina nävar luktar som barndomens smällare och jag tycker att det är asacoolt. Man läser med ögonen också, som man skulle kunna säga… Och summa summarum är ”Swede” en utmärkt liten bok. Läs den i sommar!

Nummer 1.

Johanna Karlsson