Om att döma hunden efter håren (eller inte)

Ni vet, det finns ju en del teveserier (som efter några år visas på eftermiddagen), som man inte ens behöver kolla på för att se att de aldrig kommer att bli några succéer. Det handlar om hela förpackningen: stylingen och kulisser, vad som sägs och vad som hörs (har ni tänkt på hur väl klackskor på parkettgolv hörs i crapiga såpor?).Manus eller idé kan vara hur bra som helst: ytan ger ofta en vink om seriens framtid.

Det finns såklart undantag, men just den här liknelsen är det som jag spontant tänker på när jag börjat läsa Michael Grants ”Övergivna”, som tydligen är del 1 i en ny ungdomsserie med titeln ”Gone”. I ”Övergivna” försvinner på en sekund alla som har fyllt 15 år. Det vill säga: alla vuxna. Kvar blir barnen. Emellertid slänger Grant in en massa övernaturliga ingredienser i sin bok och det visar sig snart finnas värre bekymmer än att alla vuxna har försvunnit i den lilla kaliforniska kuststaden.

På pappret, av framsidan och de första sidorna av boken, att döma kan boken verka hopplös. Några kapitel in tycker jag dock att den är kolossalt spännande och förbannar det faktum att det är en serie, så att jag måste vänta långa perioder mellan bokdelarna. Om ni gillar Scott Westerfeld och Suzanne Collins borde ni gilla även ”Övergivna”. Nu har jag ju inte läst mer än hälften av boken, men hittills har jag haft svårt att sluta. Grant är skicklig med sina cliff hangers. Jag får nog lov att återkomma när boken är utläst och tala om ifall betyget håller i sig.