Ordens betydelse
Jag läser Olof Lagercrantz nu, ”Ett år på sextiotalet” och drar lite på munnen när han beskriver Tor Bonnier som en ”välutrustad man”. Jag tror inte det skall syfta till det som jag direkt tänker på när jag hör orden välutrustad och man nämnas i samma andetag, men tiderna förändras och orden med dem.
Det är därför jag också är en smula anti den ordkampanj som DN kör med nu. Eller såhär – jag gillar tanken på att adoptera ett sällan använt ord och ge det lite status åter, men att byta ut ordet stormarknad mot viktualiehandel som dagens notis delvis handlade om, är inget annat än vansinne. Det finns fina och bortglömda ord som inte krånglar till det så förbannat.
Jag tillhör falangen som gillar språkutveckling, inte in absurdum hänvisningar till flydda dar.
P.S upptäckte att Lagercrantz blir rätt hårt åtgången på Wikipedia. Har inga åsikter om det egentligen, mer än att det var intressant – tycker att wikiartiklar brukar vara mer balanserade.
Alla
Viktualiehandel var ett jättefint ord! Fast jag tror att det är lite för långt för att kunna konkurrera med ”stormarknad”.
Jag kan inte låta bli att le när jag läste ”Lord of the Rings”-triologin här om året. Legolas beskrivs flera gånger som queer och ”the gayest” i brödraskapet. Innebörden av de orden har fått en helt annan inriktning sedan böckerna trycktes…
Wikipedia-artiklar om svenska författare kan ofta vara lite underliga. Det beror nog till en del att det inte är så många personer som bidrar.
Vilket gör att till exempel en perahlmarksk syn på den svenska litteraturhistorien kan få en oproportionerligt stort inflytande på flera texter.
Jag tycker att det är svårt att bilda mig en uppfattning om hur Lagercrantz verkligen var som person. I hans memoarböcker (i första hand ”Dagbok”, ”Min första krets”, ”Ett år på sextiotalet”) framstår han som en äldre, anspråkslös och sympatisk herre, och av naturliga skäl är det också budskapet i den vänbok till honom som kom något år innan han dog. Men samtidigt är det uppenbart att åtminstone ”Ett år på sextiotalet” är svar på mothugg från fiender och kritiker. Sven Stolpe nämns aldrig i Lagercrantz’ bok, men flera avsnitt verkar vara direkta svar på beskyllningar som Stolpe framför i boken ”Olof Lagercrantz”. Jämför t.ex. hur Hjalmar Gullberg beskrivs (hos L. på s. 41 f. och hos S. på s. 65 ff.). Det är som om Lagercrantz tonade ned tidigare kontroversiella åsikter med sitt eget eftermäle i åtanke.
Även om artikeln på Wikipedia är något tendentiös, är den väl rätt lång för att vara om en kritiker? Motsvarande artiklar om exempelvis Tingsten och Stolpe är ju tämligen substanslösa, trots att de var viktiga kulturpersonligheter.
Lagercrantz var en fantastisk författare. Ingen har skrivit så levande och genialiskt som han. Men speciellt så här i efterhand är det slående hur han föll i farstun för de mest blodtörstiga diktatorer och lät sig luras av sirensången om människans godhet. Denna sida är nog pinsam – och tyvärr blev det den sidan som han valde att satsa på. Därför blir hans eftermäle ganska taskigt. Men det bör inte hindra oss att läsa honom, uppskatta hans berättarförmåga och lära oss av hans stil.
Jag gillar att återuppliva gamla ord, men inte att krångla till i onödan. Som kollosalt – är det inte ett bra synonym till ”jätte-”? Att ta in ord från engelskan är också bra – det berikar vårt språk, och det var så engelskan själv blev ordrik – genom många lån och influenser. Allons-y; let’s go vi också!