”Panserhjerte” – Jo Nesbø

Håll i hatten, folkens, nu blir det åka av! Så skulle man kunna sammanfatta Nesbøs nya Harry Hole-deckare, ”Panserhjerte”. Den är tjockast hittills tror jag, 639 sidor, men oj, vad det går undan. Jag hade en sån där ‘läsa hela natten’-upplevelse – som för mig innebär till klockan 2. Men det känns som hela natten när man ska upp tidigt dagen efter…

Nåväl. Den här kommer på svenska den 19 maj under titeln ”Pansarhjärta”. Den tar vid sex månader efter att ”Snömannen” slutade. Harry Hole har lämnat Norge för att helst inte komma tillbaka. Hongkong är hans nya hemvist och där lever han i ett typiskt Hole-tillstånd. Nyttig gröt till frukost, långa simturer i poolen, och sen ett pass taichi och grönt te som avslutning på dagen. Ja, eller hur? Pröva spel och droger i kvarter där det är lätt att hålla sig undan. En norsk polis lyckas iallafall hitta honom för att locka med honom hem till Oslo. Två kvinnor har mördats på ett speciellt sätt och man befarar en ny seriemördare a la Snömannen. Och det finns ju bara en norsk expert på såna – Hole.

Han återvänder och börjar jobba igen. Det blir samma visa som alltid – hans egna metoder, chefer som blir galna på dem, kampen mot spriten, fler märkliga mord, Schröders restaurang och dåligt kaffe på polishuset.
Ni kanske saknade något i den där uppräkningen? Rakel? Mm, både med och inte. Man behöver ju inte vara fysiskt närvarande för att tänkas på. Det här en slags ny kula för Harry Hole och det är just där min enda invändning kommer. Det blir så utredningsfokuserat. Tro mig, morden är skitspännande, men jag är ju en sucker för hela människan Harry Hole, framförallt den delen som inbegriper hans komplicerade relation med Rakel. Det hjälper inte hur många gånger man tror att den rätta mördaren är fast och så är han inte det trots allt, jag saknar ändå Rakels funktion i berättelsen. Inte heller att det är mycket om Harry Hole och hans pappa, och att det är en fin och rörande del av berättelsen, är tillräckligt. Jag vill ha Rakel! Jo Nesbös styrka är ju precis som Åsa Larssons att skriva in en relationsroman bredvid det brottsliga. Det så kallade fluffet. Och som jag gillar fluffet! Men okejokej, kanske nästa gång.

En annan av hans styrkor är uttänkta brottsfall och i ”Panserhjerte” slår han nästan knut på sig själv. Det blir mååånga turer innan allt är klart och löst. Jag kunde ju som sagt inte värja mig, var tvungen att ta en sida till och en sida till innan jag nästan somnade med boken i ansiktet. Och sen var den det första jag sträckte mig efter när jag vaknade. Högklassig spänning!
Sammanfattningsvis, en bra prestation av Nesbø, men inte riktigt lika tipptopp som ”Snömannen”. Där fick jag allt.