”Pioner” – Isabella Varricchio
Jag har gruvat mig för att skriva den här recensionen. ”Pioner” av Isabella Varicchio är en svensk debut. Om hon är det minsta som jag så kommer hon regelbundet att googla sig själv de närmaste månaderna för att få se vad tidningar och folk säger om hennes första bok, hennes baby. Och om hon nu gör det så hittar hon kanske hit. I såna fall, hej hej och förlåt så hemskt mycket Isabella, men jag kommer inte att skriva något översvallande positivt.
Jag tyckte att ämnet lät så spännande från början; kvinnlig vänskap. Två unga tjejer strax över tjugo åker en sommarmånad på semester till grekisk ö. De tillbringar mycket tid med att prata och kolla av varandra. Djupa samtal, hypotetiska frågor, allt för att testa var gränserna för deras vänskap och symbios går. Det är väl det allt går ut på – att se att den andra tycker lika, att hon godkänner, att man passar ihop, att hon väljer en.
Föga förvånande så visar det sig att det finns saker de tycker väldigt olika om. Det blir trubbel i det grekiska paradiset. Den ena tjejen träffar män, den andra blir sjuk, samstämmigheten flyter iväg.
Och sånt är ju spännande. Men vad är felen då?
Jag tycker det går för långsamt och är för distanserat. Jag fumlar fram hela tiden – letar efter karaktärerna, ett driv, en historia. Det känns ofta som att jag läser boken genom ett draperi. Otydligt.
Varricchios karaktärer är diffusa, och jag känner inte med någon av dem. Deras samtal är högtravande och pretentiösa, och det må väl vara för det tycker jag är så givet för den åldern och den här typen av relation. Men då vill jag ha något mer som inte är högtravande eller pretentiöst. Och jag hittar inte det. Det hjälper inte med samtalen och fascinationen kring ett brutalt mord av en ung tjej hemma i Sverige eller om den där Natasha som satt i en källare hos grannen i flera år. De ska väl kännas som en kontrast, en kittling, men… nej. Jag tycker i det stora hela att allt blir för platt och livlöst. Helt enkelt inte min bok.
Och Isabella, om du har läst ända hit nu så kommer du kanske att komma ihåg det här framöver. Jag minns alla dåliga recensioner jag läser av mina böcker. De goda flyter ihop och glöms bort, men de dåliga. Oh boy… Men jag lärde mig en jättebra sak av Jonas Gardell när han var med i ”Stjärnorna på slottet”. Så här ungefär: ”Man måste bestämma sig för vilka som är auktoriteterna i ens liv, vilka man ska lyssna på och bry sig om.”
Det är väldigt klokt. Jag försöker ta till mig det för fullt. Och så tänker vi på att det tar tid att bygga författarskap, något som alla inte verkar inse men så är det. PO Enquist blev ju tex inte August-vinnare och storsäljare på första försöket precis.
Och du, till sist, ett jättestort grattis till att ha debuterat!! Det är helt magiskt, det är en dröm! Gå ut och fira din bok idag!
Alla
Vilket mammigt inlägg, men fint, och ärligt.
Jag är nyfiken på boken, har hört andra som gillar den. Tror att jag den skulle passa mig.
Bokhora, bloggen som väger upp all ondska på resten av internet…
Men hur mycket ”ens barn” en bok än är, så är det ändå lite ”den som ger sig in i leken…” tycker jag. Säkert svårare att inte ta det personligt jämfört med många andra kulturformer dock, eftersom man (nästan) alltid står ensam.
Ja, den är lite mammig, men ofta brukar man (jag) kunna balansera upp det mindre bra med det bra, och här var jag så ensidigt mindre bra. Därför… Det är ju såklart att man får tåla leken, och det är väl alla införstådda med. Men, första boken, jag läste intervju med henne i DN i lördags, etc etc. De anledningarna.
Varricchio har fått en fin recension i SvD idag, se http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_2359679.svd, som hon förhoppningsvis kan glädjas åt!
Även DN gav den en ganska bra recension! Jag tycker att ämnet är så spännande att jag överväger ett inbundet-inköp, så alltför mycket skada har du inte gjort Johanna :)
Utan att ha läst boken (än) är det ju tydligt att det inte rör sig om en handlingsdriven roman, utan att formen används för att diskutera en rad problem/idéer. DN:s och SvD:s recensenter såg, med olika förtecken, en diskussion om makt som romanens kärna. Du avfärdar det som ”otydligt” och ”pretentiöst”, och efterlyser en historia. Om man nu skriver en roman är nog det man helst av allt önskar sig från sina recensenter att de tar boken på allvar. Avfärdar man en bok med några summariska fraser och sedan ger författaren en klapp på huvudet så gör man knappast det. Tråkigt att du inte anstränger dig att läsa vad som uppenbarligen är en ambitiös debut på dess egna villkor innan du avfärdar den.
Jag tyckte om den! Recension i Arbetarbladet här: http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.455744
Jag tycker att Tobias har helt fel – det här är ju en respektfull recension, med glimt i ögat och värme! Jag hör direkt att det inte är en bok för mig, men det känns fint att den inte bara sågas rakt av.
Intressant hur olika man uppfattar kritik!
Jag tycker det är en riktigt elak recension, inte bara sågas boken utan författaren själv behandlas lite från ovan och uppmanas att glädja sig åt att hon trots allt fick ge ut en bok. Men det kanske inte alls var avsikten?
Tobias och Linda – jag har gjort en allvarlig ansträngning att läsa den här romanen, men det betyder väl inte självklart att jag kommer att gilla den? Det som lyftes fram som positivt hos DN och SvD räckte inte för att lyfta den för mig. Som jag sa, det var helt enkelt inte min bok.
En klapp på huvudet var jag verkligen inte ute efter att ge!! Jag är genuint uppriktig när jag gratulerar till publicering för i mitt fall var det en livslång dröm som slog in med det, och för de flesta andra författare jag pratat med var det samma. Det är stort att debutera. Men i samband med debuten kommer ju recensioner, och nu var Varricchios bok inte rätt för mig, men jag hoppas att det inte ska förta glädjen av att hon debuterat. Ungefär så. (Bara för att jag minns mina dåliga rec-ar, alltså.) Det är absolut inte sagt från ovan, det är liksom bara sagt från erfarenheten av att ha gått igenom det en gång. Och kanske ev kunna hantera det lite bättre nu.
Nu såg jag att hon har fått flera recensioner, blandade bra, så det har ju gått hur bra som helst för henne. Roligt! (Ej skrivet med en bitter eller avundsjuk eller ironisk underton.)
Du måste bestämma dig för vilka som är auktoriteterna i ditt liv, Johanna L!
Kajsa – Jamengud, tell me about it :)
Jag antar att skillnaden mellan en recension på bokhora.se och i DN o.dy. är att en bokhora kan säga ”det här är inte min typ av bok” för att bokhoran är en privat avsändare, en recensent i pressen är i en yrkesroll. En sådan recensent kan väl i och för sig vara väldigt personlig, men är ändå inte privat läsare.
Jag menar absolut inte att du måste gilla boken och ännu mindre att du borde skriva en positiv recension om du inte gör det. Recensioner hör till, också negativa. Men är man negativ tycker jag att det är desto viktigare att man argumenterar för sin ståndpunkt.
Jag vet inte alls vad du menar med att det inte var din bok. Har jag fel om jag misstänker att ditt huvudproblem med boken är att den är idé- snarare än handlingsdriven? (Jag har som sagt inte läst boken, utan än så länge bara flera recensioner, så jag kan ha fått allt om bakfoten. Det vore knappast första gången.) För att det inte händer så mycket och att huvudpersonerna mest pratar högravande är ju knappast ett olycksfall i arbetet från författarens sida, eller hur? Ändrar man namnen och byter ut ”grekisk ö” mot ”schweiziskt sanatorium” eller ”korkklätt sjukrum i Paris” så skulle din text ju kunna handla om Bergtagen eller På spaning efter den tid som flytt.
Ifall det är något ditåt du menar med att det inte är din bok så borde du kanske – även om jag aldrig lär bli någon auktoritet i ditt liv tar jag mig friheten till ett råd – avstått från att recensera boken. Och ifall du menar något annat så är jag faktiskt genuint nyfiken på vad du menar.
Tobias – men hur vet jag hur en bok är om jag inte läser den? I det här fallet är det dessutom en debut, så jag har noll och intet att gå på vad jag ev kan tycka om Varricchio. Jag har läst baksidestexten, jag tyckte den lät mkt intressant, jag ville pröva.
Dessutom måste väl alla läsare ha rätten att förbehållslöst läsa en text? Måste jag ha en förförståelse eller en redan bestämd inställning om att nu bör jag förhålla mig si eller så till det här verket? Jag tycker inte det. Texter ska kunna läsas på ett villkor – de ska fånga läsaren. Hur de fångar läsaren är ju varierande i allra högsta grad, men de bör göra det.
I det här fallet låter det som att du ska ha in mig i fållan att jag måste ha saftig action (handlingsdriv) för att jag skulle ha gillat. Och nej, igen. Jag hade kunnat ta idéroman om jag trott och känt mer för personerna som framfört dem, om jag blivit mer engagerad i deras samtal, om jag sett dem framför mig. Det är inte idéromanen i sig som inte är min bok, det är vilka idéerna är, hur de framförs och av vem (karaktärerna). Allt det sammantaget – inte en bok i min smak. Kanske i din.
Vi får se om det är en bok i min smak. Kan vara.
Nu är det ju inte rätten att läsa som står på spel här: varken jag eller någon annan har det minsta intresse av att inskränka din rätt att läsa förbehållslöst. Var så säker. Mitt problem har att göra med din recension, och närmare bestämt att du i densamma inte kommenterade idéerna alls utan nöjde dig med några svepande fraser. Jag förstår att ni som skriver på någon form av hobbybasis inte kan förväntas lägga ner samma arbete på en bok som en recensent på någon av de stora tidningarna, men någonting mer än bara ett konstaterande att boken inte var i recensentens smak vill jag ju gärna ha (och alldeles särskilt när det rör sig om en debutant). Annars blir det ju en recension av recensenten mer än av boken.
Det här blev en väldigt intressant diskussion, tycker jag, när recensenten recenseras. Det är spännande att se. Jag har aldrig sett någon av de stora tidningarnas recensenter gå i svaromål på kommentarer, i den mån de får kommentarer. På det viset tycker jag att nätet är så mycket intressantare, i de samtal som uppstår.
Det jag tycker är bra med bokhora och andra bokbloggar är att det är just subjektiv läsning. Man tar in sig själv, man gillar eller gillar jättemycket eller dissar. Det är närmare, man behöver inte skala av sju olika intellektuella och/eller akademiska lager med referenser, man får veta vad man som läsare alltid vill veta: Var boken bra? Tyckte du om den?
Som mångårig bokrecensionsläsare kan jag säga att det är många, mååånga gånger jag läst en recension i en dagstidning/tidskrift utan att få svaren på just de basala frågorna. Jag kan läsa tidningarnas recensioner med stort intresse och uppskattning, (och då och då bli dödligt uttråkad). Men jag kan också läsa bokhora och andra med lika stort intresse och uppskattning, men för andra saker. Mer känsla. Mer direkthet. Vildare och mer ohämmat.
Jag skulle tycka det fruktansvärt trist om den här sajten drog iväg åt tidningshållet. (Tidningarna kunde däremot gärna snegla hit lite mer.)
Jädrar vad långt det blev nu då, men det kokar ner till: fortsätt skriva subjektiva, opretentiösa recensioner här på bokhora, men var inte rädda för debatten heller, för den behövs. Tack både Johanna L och Tobias för att jag fick fundera lite här på kvällskvisten.
Mycket intressant debatt. Samtidigt som jag också kan bli förfärad av vissa kulturside-skribenters obefogat pretentiösa analysförsök så kan jag inte låta bli att känna det är bättre att gå för högt än för lågt, att ta litteraturen på för stort allvar är i längden bättre tror jag. Fast jag tror Snowflake slog huvudet på spiken, det är det direkta som jag mest uppskattar med Bokhora.
Sjukt jävla fult omslag förresten.
Mattias: Tycker du? Jag gillar det jättemycket, det påminner om omslaget till nyutgåvan av Berta Funcke. :)
Apropå omslaget, så pryds Pioner precis som Berta Funcke av en målning av art deco-konstnären Tamara de Lempicka. Och lustigt nog passar hennes lightkubistiska kvinnobilder bra till båda romanerna, trots att de är synnerligen olika…
Ann L: Jag tyckte väl att de påminde om varandra! Och jag har tyvärr inte hunnit läsa ”Pioner” än (men nu blir jag än mer sugen), men när det gäller Berta Funcke passar omslaget alldeles ypperligt. Jag tycker jättemycket om det jag sett av Tamara de Lempicka, måste bildgoogla lite för mer nu.
Bildlänk till Tamara de Lempicka-målningen ”Porträtt av ung kvinna i grön klänning” som pryder det omtalade omslaget till Berta Funcke om någon är nyfiken:
http://images.easyart.com/i/prints/rw/lg/5/7/Tamara-de-Lempicka-Portr-tt-av-ung-flicka-i-gr-n-kl-nning-1930-5775.jpg