”Presidentens hustru” – ett kärleksinlägg

Är mitt uppe i ”Presidentens hustru”. Jag tycker mycket mycket om den. Här är ett litet stycke från den kvällen då Alice träffar sin framtida man Charlie. Alice högläser för värdparets dotter:

Jag vände sida, och där var det en bild på Madeline som faller över broräcket. ”Hoppsan”, sa jag.
”Hon drunknar inte”, berättade Tanya lugnande.
Vi fortsatte läsa och när vi kom fram till nästföljande sida tillade Tanya:
”De döper hunden till Genevieve”.
Hon fortsatte att inskjuta dessa kommentarer, antingen redaktionella eller förklarande – ”Den feta damen är elak”, ”Genevieve får valpar” – och när vi hade kommit till slutet sa hon: ”Kan ni läsa den igen?”.

Nog är Sittenfelds språk en aning korrekt, välformulerat, mer skriftspråkligt än talspråkligt i hennes dialoger många gånger, men jag tycker att det finns så många saker som värmer i hennes texter.

I ovanstående citat tycker jag särskilt mycket om det lilla barnets kommentarer. ”Hon drunknar inte”, berättade Tanya lugnande är väldigt mycket mitt yngsta smultron*, 4 år. Åh, detta torra, sakliga språk: Hon fortsatte att inskjuta dessa kommentarer, antingen redaktionella eller förklarande – jag är så förtjust i det.

Johanna skrev att man inte kan hitta någon ny Lee Fiora i ”Presidentens hustru” (sant) men jag är så nöjd så nöjd, med att bara känna igen Curtis och jag tycker verkligen att det är en fröjd att få vara mitt uppe i en bok som är så behaglig att läsa.

* = mina syskonbarn, namnursprung okänt