Så funkar det: manodepression
Vi har läst pappaskildringar ett tag, det har varit alkoholiserade eller döda mammor i barn och ungdomslitteraturen, och nu i vår anar jag en ny trend; manodepression, livet med sjukdomen.
Jag kan på rak arm komma på tre böcker, alla nyligt utgivna, som behandlar detta ämne. Den första var Ann Heberleins starka ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” som JoÖ har läst. Sen har vi Michael Greenbergs ”Den dagen min dotter blev galen” som precis som Heberleins är självupplevd.
I ungdomsboken ”Janis den magnifika” av Johanna Nilsson är en av de centrala figurerna uttalat manodepressiv.
Om man går några år tillbaka finns Åsa Mobergs ”Adams bok” som handlar om sjukdomen ur en anhörigs perspektiv.
Det är kanske för tidigt att säga trend redan, men jag tycker att all debatt och diskussion som uppstod kring Heberleins bok var intressant, och nyttig. Att det här faktiskt är så pass vanligt, att det finns ett verkligt behov av att upplysa. Psykisk sjukdom är ju fortfarande något vi inte gärna pratar om. Det är okej att vara lite smådeppig, eller att folk blir utbrända, men att få en riktig klinisk depression med allt vad det innebär? Mmmja. Ändå är det säkert något som många av oss har erfarenhet av bland vänner, kollegor eller i familjen.
Jag har inte läst Heberleins bok själv, men lyssnade på ett samtal mellan henne och förläggaren Svante Weyler på Aka City. Det hon sa är att vi har en nollvision i trafiken, men varför finns inte det lika uttalat inom psykvården? Självmordsfrekvensen är extremt hög bland människor som är manodepressiva. Det är en dödlig sjukdom. Vad görs för att få ner de siffrorna? (Det ska tilläggas att hennes bok inte är en kritik av psykvården.) Nu kommer en riktigt lam och politiskt korrekt avslutning, men de här böckerna kan väl allihop på sitt sätt väcka en diskussion och ett medvetande som förhoppningsvis leder vidare mot en sån nollvision. Och jag chansar på att det kommer fler titlar här framöver.
Alla
Melankoliska rum av Karin Johannisson är också nyligen utgiven! Och jättebra!
Jag tror det är oerhört viktigt att man börjar tala om psykiatriska sjukdomar, att det finns en öppenhet. För som det är nu så är det som att dessa sjukdomar är så skambelagda att vi inte kan tala om dem, som att dom gör oss rädda. Medan dessa finns bland oss, anhöriga, vänner. Och att det är så viktigt att människor får den rätta vården, precis som det är om man har en fysisk sjukdom. Dessa böcker är ett tecken på att vi kanske är på väg åt rätt håll.
kan ni inte lära er att det heter bipolär? snälla, snälla.
Jag visste inte att det hette bipolär, eller snarare, jag trodde man kunde säga både manodepressiv eller bipolär. Att båda termerna var godkända.
Nej. Det heter bipolär sjukdom.
Tack tack tack för detta inlägg! Det är absolut nödvändigt att vi lyfter debatten mer kring psykisk ohälsa och lyfter tabut! Och ja, det heter bipolär…
Har ni några tips på självbiografier av människor med personlighetsstörningen borderline? Ett snävt krav, jag vet, men det är till min uppsats och jag är på jakt efter självbiografier. Tack!
Sanne: Jag har själv borderline och har därav läst en hel del litteratur på ämnet. De självbiografier jag med säkerhet vet att författaren lider av störningen är Sänder på tusen kanaler av Mikaela Aspelin, Zebraflickan av Sofia Åkerman, Stulna år av Susanna Kaysen (finns också som film, girl interrupted).
De jag är mer osäker på är Berny Påhlssons böcker. Vingklippt ängel och Känn pulsen slå. I första boken har hon diagnosen borderline men får sedan diagnosen schizofreni och jag vet faktiskt inte om hon blir om diagnostiserad eller dubbeldiagnostiserad.
Sist men inte minst Prozac, min generations tröst av Elizabeth Wurtzel där det ända diagnosen som nämns är depression är ändå den bok jag av egen erfarenhet kan säga skriker mest av borderline. Den finns också som film Prozac nation.
Det var de jag kunde komma på i huvudet just nu. Hoppas det är till någon hjälp.Om du vill kan du också höra av dig till mig om du har frågor som jag skulle kunna besvara med egna erfarenheter. Eller så kan då kika i min blogg. Har även en del länkar där till andra borderlinebloggar.
Berny Pålsson blev dubbeldiagnostiserad. Så nu har du koll på det :)
Sanne: spontant kommer inte jag på någon sådan självbiografi, men kolla gärna upp Åsa Anderberg Strollos ”Bryta om” (där mamman har schizofreni och borderline) samt Caroline Kraus ”Borderline”.
Tack för tipsen!
Heter och heter bipolär…det beror väl på. Diagnos enligt DSM-IV, så ja. Och förmodligen vid ICD-10 också. Men själva problematiken som är den viktiga innebär ju mani och depressivitet, och det finns nog en anledning till att mano-depressivitet-begreppet lever kvar.
Manodeprissiv kallas det inte längre, då det är ett så stort begrepp. Istället använder man sig av olika typer av bipolär. Men man kan allt kalla det manodepressivitet, om man vill, men då fokuserar man sig mer över alla de olika typerna.
Men i Ann’s bok beskriver hon sitt liv med bipolär typ 2, vilket är exakt den typen en av mina närmsta vänner har. Så jag skulle vilja tacka Ann för att ha skrivit om det här, då det personligen har hjälpt mig så mycket bättre med att förstå min vän!
har nyss fått min diagnos, och känner för första gången i mitt liv en insikt om den sjukdom jag burit på sedan tonåren. Då (70-talet) hette det att jag hade gastrit (magkatarr) eller magsår.
Genomgick x-antal gastroskopier, men det gav inget tydligt svar på den plåga jag gick igenom varje dag.
Barn,man,hem, och heltidsarbete. Att jag orkade förstår jag inte idag, men kan så här i efterhand se på mig själv utifrån ett nytt perspektiv.
Jag är 50+ och har levt ett helt liv utan att förstå. Så fick jag kontakt med en underbar läkare, som tog mina depressioner på allvar. Samt att en utredning skulle genomföras. Allt blev ett helt nytt perspektiv för mig själv, men kunde inte förklara bort alla dessa ”sympton” som jag så väl kände igen.
Trodde först att jag enbart gick in i mina depressioner, och att det släppte efter en tid. Men så var det inte. Jag fick diagnosen MD i år, alltså 2009, och har väl aldrig blivit så rädd. Jag är på väg att bli tokig, jag kan inte ha mina barnbarn hos mig, jag är ju inte mentalt frisk.
Jag drog mig undan en tid, för att få ett nytt perspektiv, och fann också att mina vänner stod vid min sida. Bl a från en mycket god vän, som jag känt sedan barndomen Jag citerar en kommentar; ”Jag har sett dig både manisk och deprimerad, dina depressioner tenderar att bli tätare och tätare,men när du är manisk, finns det ingen lösning, som vi dina närmaste, kan hjälpa dig med, förutom att finnas till.” slut citat
Nu i nov. skall jag för första gången gå till öppenvårdspsyk för att få ställt in mig på ev. Litium eller Lamektal.
‘Ser fram emot att kunna leva ett något så när rikt liv, och att jag kan känna livsglädje, att vilja gå vidare i livet, alltså med en helt annan syn på livet.
Gå ut i livet och vara glad på ett naturligt sätt. Inte att ”vakna” upp efter
manisk period, och bara börja röja upp i allt det jag gjort under denna intensiva period. Jag är fullkomligt slut efter det.
Av två onda ting om man är bipolär; (pest eller kolera) så är depressionerna bättre, på så vis, att jag har inte trasslat till det med högtflygande planer, som kostat massor med efterdyningar både vad det gäller ekonomi och ett liv som inte har några konsekvenser, ”det ordnar sig alltid”-devisen blir mycket tydlig.
Hoppas nu få den hjälp jag kan få, och jag VILL verkligen få leva som en helt vanlig människa. Jag vet att det är ibland inte är någon dans på rosor, men det livet är i allafall
Hej! trots min mångåriga erfarenhet av bipolaritet 1 känner jag inte alls igen mig i Heberleins intressanta bok. Hon lider av ångest osv som inte alls behöver vara ett inslag i bipolaritet. Jag tror man måste se hennes liv och bok som ett uttryck för just hennes sjukdom, att generalisera till alla bipolära tror jag är helt missvisande. Min erfarenhet är att vi bipolära är lika unika som individer som vi är unika fall av bipolaritet.
Jag fick diagnosen bipolär 2 efter att i många år haft depressioner som blivit allt djupare och allt längre, mani hade jag i unga år (otydliga nu – har ej fastnat i minnet) och jag blev inte glad över diagnosen. Jag känner att det hade varit lättare att handskas med ”bara” vanlig depression på något sätt. Samtidigt känner jag mig ensammast i världen trots att så många har denna sjukdom, säkert många man råkar på i livets vindlingar. Och fan vad svårt det är att klara ut ett förhållande där ens partner är levnadsglad och full av energi och positivitet…Vet inte hur diagnosen ska kunna hjälpa mig, hoppas medicin och kbt kan kicka igång mig på nåt sätt.
Låter jobbigt och jag känner igen mig. Fick också den diagnosen efter ett tag av depression. Vet inte om jag kan hålla med eller känna igen mig fullt ut, bara delvis. Vi får väl se.