I slutet av 80-talet brukade jag och min bästis Anna åka till den lilla byn Hakkas på helgerna. Det var en ståtlig nordsvensk vid namn Charlie som drog oss dit, han ägdes av Annas kusin och vi var i den där hästtokiga åldern ni vet.
Men om jag ska vara ärlig så var det lika mycket kusinens boksamling som drog för min del. Hon hade nämligen en massa böcker i serien ”Sagan om Isfolket”. Jag läste nummer 29 ”Lucifers kärlek” och sedan var jag fast. Jag läste dem lite hipp som happ och alls inte kronologiskt, valde bara ut böcker som jag tyckte verkade bäst och plöjde, plöjde, plöjde.
När jag sedan fick en egen häst slutade jag förstås att resa till Hakkas på helgerna. Men jag slutade inte läsa ”Sagan om Isfolket”. Jag började samla själv istället. Eftersom serien innehåller 47 delar, tog det ett bra tag innan samlingen var komplett. Jag tror att jag köpte den sista när jag var strax över 20, här i Stockholm. Åhléns hade ett helt hörn i sin bokavdelning vigt åt Isfolketserien och jag var ofta där och botaniserade.
Det är fint! Numera räknar jag dem till skämslitteratur, jag förvarar alla 47 böckerna under sängen och jag läser väl inte dem sådär jätteofta, men de var ändå en viktig del av min barn- och tonårstid.
Fast de verkligen inte är rumsren litteratur för kids. Nu har jag aldrig läst särskilt rumsren litteratur och det har gått bra ändå, jag har inte blivit stoppad av ömma modern (hon har inte läst Isfolket) eller fadern (som i ren desperation plockade upp en Isfolketbok under en semesterresa till Malta och, har jag för mig, läste några stycken). Men de fanns t ex inte på biblioteken, mycket på grund av deras lätt… amorösa innehåll. Det är mycket sex, mycket övernaturligt. Författarinnan Margit Sandemo skrev i ett rasande tempo, det kom ut en ny bok varannan månad. Hon säger själv att hela historien från början till slut kom över henne när hon besökte en svensk kyrka och höll i en gammal kyrkomålning av en djävulsliknande person. Sedan kunde hon inte sluta skriva.
Serien spänner sig från 1500-talet fram till jag tror det är 1960 någon gång (ni förstår att det behövs 47 böcker!) och följer släkten från en liten by uppe i norra Norge. Den förgrenas, finns vid danska hovet, vid det svenska, basen på gården Lindallén och det stora slottet Gråstensholm i Norge. Och i varje generation finns det en eller ett par som föds med övernaturliga gåvor. En Drabbad, som bara vill världen ont, eller en Utvald, som försöker häva den förbannelse som den onde trollkarlen Tengil en gång lade över sin familj när han sålde sin själ till djävulen.
Kvinnorna är nästan uteslutande toksnygga, ofta har de rött hår och gnistrande ögon. De drabbade männen är karismatiska, med svart hår och spetsiga skuldror.
Det trollas hejvilt, med alrunor och brygder och sejder och ramsor. Häxan Villemo kan till och med skjuta blixtrande eldklot med sina händer när hon blir riktigt uppretad.
Det finns odöda, spöken, det finns änglar, det finns demoner. Det finns kort sagt allt man kan önska sig om man är lagd åt det övernaturliga hållet.
Jag är det egentligen inte. Inte i bokform. Det finns saker jag tror på, men de behåller jag för mig själv. Jag vet inte varför den här serien grep så tag i mig när jag var i 11-12 årsåldern. Men den höll mig verkligen i ett hårt grepp och det finns skäl till att jag har sparat den. I de flesta böckerna har jag också skrivit ner när jag köpt eller fått dem – mamma hade länge en lapp i plånboken där hon höll koll på vilka böcker jag behövde i serien för tillfället. De är en del av den jag var då. De betyder något, även där de ligger under sängen och samlar damm.
28 kommentarer
Jag var besatt av fantasy i 14-15 årsåldern, kom ihåg att jag sneglade en del mot isfolket-böckerna då eftersom all fantasy som kom ut på svenska hette ”sagan om…” nånting. I slutändan testade jag de aldrig eftersom någonting sa mig att det där minsann inte var för killar. Tur var väl det, jag hade aldrig överlevt litterära sex-skildringar på den tiden.
Sagan om Isfolket var toppen! Perfekt att läsa när jag slukade böcker som allra bäst från elvaårsåldern och en bra bit upp i tonåren. Kanske var de sexuella delarna lite väl mycket till en början, men då jag inte heller hade någon censurerande förälder så fick det bara passera. Jag tackar faktiskt mindre rumsren litteratur för att jag började läsa och sedan fortsatte och trettio år senare inte har slutat. Jag plöjde serier (både Kalle Anka som det rynkades på näsan åt när jag var barn, och mer moraliska och ”riktiga” Bamse). Jag läste även bokserier som inte ansågs fina nog att nå in till bibliotekets hyllor, men uppblandat med allt fanns de vuxna och erkända verken, och jag tror att man måste få möjligheten att ta sig dit över och genom ”sämre” litteratur. De väckte en läsglädje som fortfarande finns kvar inom mig.
Åh… Jag var också heltokig i Isfolketsagan, en gång i tiden. Min mamma och syster köpte böckerna när jag var i 10/11-årsåldern, men serien ansågs (av dem) då inte rumsren nog för att jag skulle få läsa dem. När min syster några år sendare flyttade hemifrån tog jag över hennes rum, och därmed också hennes boksamling – och kom att plöja hela bokserien tre eller fyra gånger om, från början till slut. När det var som värst kunde jag ligga vaken och inmundiga en bok per natt. Efter ett tag hade jag också mina favoriter, och kunde plocka godbitarna ur samlingen och hoppa över de tråkigare inslagen.
Sen gick det över (liksom min fantasyperiod, min sci-fiperiod, och min Bloomsbury-period), och jag har nu inte rört en enda av böckerna på ungefär 12 år.
Jag kan inte direkt hitta något positivt att säga om böckerna så här i efterhand, men jag plöjde dem alla och väntade ivrigt på nästa och nästa och nästa bok :-)
I min ambition att inte skämmas över några böcker jag läser står numera alla 47 delarna av Isfolket i min bokhylla (och tar upp en anselig plats).
Provade att läsa om några av de jag mindes som mina favoriter i hängmattan i somras och jag förstår vad som lockade mig, även om jag inte riktigt SER det längre, om ni förstår vad jag menar.
Kan f.ö. meddela att Sagan om Isfolket fortfarande är populär – böckerna går runt bland mina gymnasieelever, med nya läsare varje år.
Jo, visst läste jag Sagan om isfolket. När jag gick på högstadiet var det allt, för jag skrev till och med ett författarporträtt om Margit Sandemo på svenskan. Klistrade in utskrifter av släkträdet och allt, det var det jag tyckte var häftigast i serien, hur det där släkträdet bara blev större och större för varje bok. Mamma hade någon bekant som vi lånade böckerna av, 10 i taget, det tog väl ett 9-10 dagar så var de utlästa och dags för en ny omgång. Kommer faktiskt inte ihåg allt sex, mera det du säger Johanna Ö om de fantastiska beskrivningarna om karaktärernas utseende.
Jag tycker fortfarande att det här är en helt underbar släktsaga – med undantag för sista boken som jag inte alls gillar. Jag började läsa den i 11-12 års åldern och den följde med under hela högstadie och jag tror även gymnasietiden. Jag brukar läsa om serien nån gång varannan var tredje sommar – den fascinerar fortfarande även om det förstås inte är på samma sätt som då.
jajamensann, klart man läste och var helt beroende av Sandemos Isfolket när det begav sig. Och alla 47 finns ordentlig nedpackade i en plastback på min vind. Men oj oj vad dåligt översatta de var, eller skall man kanske säga att korrekturläsningen var under all kritik?
Jag har aldrig förstått tjusningen med denna serie. Har försökt läsa vid ett par tillfällen, vid olika åldrar, men har tyckt att det är så bedrövligt dåligt att jag inte orkade. Men de är ju fortfarande poppis, och kan de få in ovana läsare att sen börja med andra böcker…ja, visst.
jag love fortfarande fantasy. och min allra första slukar-serie var eddings Sagan om Belgarion. åååh Belagrion …
Åh, fantastiska Isfolket. Slukade också dem under tidiga tonår. Samlade på dem via en bokklubb, kommer inte ihåg vad den heter men tror väl den finns kvar ännu. Tror faktiskt inte att jag fick ihop hela samlingen innan jag… växte upp, eller vad det nu var jag gjorde. Utvecklades i läsningen i alla fall. Har många gånger funderat på att rota fram dem ur mammas källare och läsa om dem, och dessutom då så klart se till att samlingen blir full. Tar emot att ha en samling som bara är nästan komplett! Ja, får nog bli till att ta tag i dem och se om de fortfarande har något läsvärde… eller förstör det bara mitt positiva minne av dem tro??
älskade den serien på högstadiet, har alla delarna i bokhyllan (även om de står innanför andra böcker just nu) och har faktiskt läst om dem ett par gånger. med stigande ålder så håller de inte språkmässigt och man ser alla skvanker men med tanke på den upplevelse de gav en gång i tiden är en skatt.
Jag lånade alla böckerna av en kompis storasyster. Lånade 5 i taget. Det tog inte lång tid att läsa dem. Och oj vad spännande jag tyckte det var med de drabbade (de utvalda va inte lika roliga). Favoriten var förståss Tengel den goda och och den tjuriga Ulvhedin. Tamlin var inte så dum heller. Har läst om böckerna för nått år sen. Blir lite sugen att läsa dem igen. Men jag läser helst några utvalda: 1, 2,3,13,33. Jag kommer oxå ihåg att de var dåligt översatta. Mitt i boken kunde en sida vara på norska.
När jag var i Polen i ettan på gymnasiet hade min värdfamilj hela serien i bokhyllan. Populär över hela världen.
Jag älskade dem – då (13-14-15 år var jag väl). Sen skrev jag min B-uppsats i Svenska om språket, och den granskningen håller de ju inte riktigt för… Men det är något förtrollande med böcker som man läst och sugits in i i en viss ålder, den där KÄNSLAN finns kvar, också när jag stöts bort av se hur dåliga de egentligen är. Å, bok nummer 5 om Alexander och Cecilie! Den har jag läst hur många gånger som helst… Hade liksom många andra kommentatorer en vän som hade alla, och som jag lånade dem av, fem i taget. Lika mycket nöje som att läsa dem, var att prata med henne om allt som hände, rabbla släktträdet etc.
Men isfolket och grottbjörnens folk är den bisarra sexualundervisnings-kombon som präglade min tonår. Huvva!
Jag slukade dessa böcker direkt och väntade vid brevlådan de dagarna de kom levererade. Ja för på den tiden kunde man prenumerera på dessa böcker ;) Kan tillägga att jag har hela serien och kommer alltid ha kvar dem för jag tyckte detta var den mest spännande serie som fanns när jag var liten. Underbart för mig som var intresserad av historia. Har läst böckerna om och om ingen så dessa kan jag rekommendera även idag. ;)
ahh isfolket….många är vi som fastnade för dem…. läste oxå dem i högstadiet, grannen hade hela serien.
jag har alal böckerna inbundna med guldsnitt via http://boknoje.se/ och gav bort alruna-smycket man får till min förra chef som blev superglad!
Haha! Fick nyligen min (stackars) mamma att grava upp hela serien ur kallaren och posta till mig i USA!! Jag vagrar skammas – basta stracklasnings-serien nagonsin!!
Javisst, det är Sagan om Isfolket som väckte mitt läsintresse… De sträcklästes eftersom de var så ofantligt fängslande… Om man kan få så många människor att läsa ALLA 47 böcker – ja, då måste Sandemo egentligen ha en otrolig begåvning. Jag dividerar med mig själv över reproduktionen av könsstereotyper och över den språkliga aspekten… Nu är jag bibliotekarie och har även en fil mag i littvet… jag har funderat flera gånger över om serien skulle inskaffas på gymnasiebiblioteket som jag arbetar på i läsfjämjande syfte – varför – varför inte… Ja, än är de inte inköpta och jag vet inte varför egentligen jag har svårt för att lansera dem i samband med annan läsfrämjande litteratur… varför har inte andra rätt att få uppleva den relationen till familjen Isfolket som jag fick göra – och om det väcker läslust? Måste man alltid veta bättre om att språket inte håller och att gestalterna är reproducerande av det mesta som jag idag inte vill skriva under på, såsom: kvinnor är vackra och smärta, de ondskefulla männen är svarta och grova, antingen är man god eller ond och kärleken varar för evigt….
Lite synd att jag missade denna serien i tidiga tonåren… Är 22 fyllda nu; skulle det vara värt att testa ändå? Eller är det en serie man måste ha älskat i unga år, för att se charmen när man är äldre? Hmm.
Jag älskar Sagan om Isfolket, och jag kommer alltid att göra det.
Tantsnusk, säger många. Men jag tycker sex är naturligt, så varför inte plocka med även det?
Jag älskar hur karaktärerna framställs – man lever sig in i deras person och deras liv. Tiden de lever på känns så verklig att jag ibland är helt övertygad om att dessa människor verkligen levat.
Spöken, demoner och dyl. är min melodi, så det inslaget känns perfekt för mig.
När jag läst om Sagan om Isfolket igen, som jag håller på med nu, så kommer jag köpa resten av Margit Sandemos verk och läsa även dem.
Ååååhh!! Vad jag älskar den här serien! Efter den första boken var jag som besatt! Ibland drömmer jag att det är mej det står om i böckerna, och önskar att det faktiskt är så. Tänk o ha ett så spännande liv! Jag kan inte uttrycka mej tillräckligt hur jag känner, men jag blir alderles varm, och fylls med en enorm glädje när jag tänker på Sagan om Isfolket. Jag förstår inte hur någon inte kan tycka om den här serien, men så tror ju jag också på mycke av det som skrivs, övernaturlighet osv. Jag är 14 år, och man kan tänka att jag är lite ung för att läsa dom böckerna, men jag kan inte sluta, och ångrar inte att jag börgade läsa dom.
Underbara böcker! Har läst serien 4 eller 5 gånger sen jag köpte den! Plus den gången på 80-talet när jag o min syster o min mor slogs om böckerna! Dom andra serierna hon har gjort är ju inte så bra men dom är värda att läsa!
hej hej.
jag är ännu på bok nr 27, jag började när jag var 12, vid slut av 2009 och början på 2010!
Nu är det ända jag gör på mina skolraster att läsa, läsa och läsa!!
isfolket är bland de bästa böcker jag läst ( och jag har läst mkt för att vara 13)
Margit Sandemo borde få nobelpris, och nu är jag grav-allvarlig!
Läser om dem igen. Den bästa serien. Språket är visst lite dåligt.
Men jag njuter av att känna känslan som jag fick som mobbad tonåring
då jag drömde om att vara Sol. I dag ger det mig en varm känsla i magen att läsa dem.
Skämsliiteratur? Vad fan? Så bajsnödig är jag inte att jag måste
läsa Dostojevskis navelskådande för att underhålla min hjärna.
Jag läste Sagan om Isfolket från 14-årsåldern och ett eller två år framåt (åttan och nian förknippar jag böckerna med). Har antagligen läst alla böcker i serien minst två gånger. Över hälften av böckerna har jag läst 3-4 gånger och sedan har jag nog läst ca tio-femton av böckerna 10 gånger eller mer. Fattar inte hur jag hann då jag dessutom läste hur många andra böcker som helst vid den tiden (tidigt 90-tal).
Det är i alla fall mycket viktiga böcker för mig eftersom de var de böcker som fick mig FIXERAD vid läsning även om jag läste mycket böcker innan och efter.
Sexskildringarna kommer jag ihåg, men brydde mig inte om. Jag läste Mammutjägarna t.ex. då den kom ut på svenska och då var jag 9 eller 10 år gammal. Däremot kommer jag fortfarande ihåg att jag reagerade på korrekturläsningen i böckerna.
Kommer även ihåg att det fanns en annan Sandemo-serie med fristående böcker. Läste bok 8 (kommer fortfarande ihåg numret!) Bergtagen kanske tio gånger. Åh, herregud… :)
http://hem.passagen.se/maxbom/sans.htm
Jag har också läst Sagan om Isfolket när jag var yngre och ser nu att de äntligen har kommit ut som ljudbok hos http://storytel.se. Nu blir det att lyssna igenom böckerna! =)
Jag är 28 år och har nyss börjat lyssna på sagan om isfolket. Är på bok 38 nu, en perfekt serie att gå och smålyssna på nör man påtar på med vardagssysslor. Håller med om att dem är lite skämmiga men jag kan inte avsluta detta eviga projekt. Hade jag upptäckt dessa böcker då jag var tonåring hade jag nog blivit besatt. Nu lyssnar jag på dem för att det känns som en serie man bör ha läst. Lite som en klassiker. Väldigt lång klassiker dock.. Skulle vara kul om de gjorde en filamtisiering, gärna som tv-serie.
Åh, denna vidunderligt underbara bokserie! Jag älskade den som 11-åring och kärleken håller i ännu när jag nu har passerat 30-strecket med god marginal. ;) Har tappat räkningen på hur många gånger jag läst den, och den pryder väl sin plats i bokhyllan (jag har nog nästan alla Margit Sandemos serier), den är kronan på verket i min boksamling. Och ja, jag läser den fortfarande med ojämna mellanrum! Jag skriver själv berättelser och önskar att jag kunde skriva som hon, trots det enkla språket och de dåliga översättningarna, men just det att kunna fånga så många! Och dessutom med ett så fantastiskt hopkok av historia, övernaturliga inslag, romantik och erotik – som dessutom utspelar sig i vårt lilla hörn av världen. Det tycker jag är otroligt häftigt! :)