Siri-festival, del 1

Jag har börjat läst om Siri Hustvedt i helgen. Hon kommer ju hit till den Internationella författarscenen på Kulturhuset den 19 maj, bäst att vara förberedd.

Jag startade med hennes första roman,  ”The blindfold / Ögonbindeln” , som jag läste för kanske tio år sen. Eller ännu längre. Jag mindes bara vissa fragment av handlingen – tex hur huvudpersonen Iris tar på sig en herrkostym och genom den blir en annan människa, utan att medvetet förställa sig. Okända sidor, beteenden, rörelsemönster, manliga såna, kommer fram när hon vandrar runt på New Yorks gator på nätterna i sin herrkostym.
Nu vid omläsningen återupptäcker jag massa andra saker. Humorn bla (mrs O och mrs M på sjukhuset tex), men framförallt bilderna och fotona. Iris poserar för en fotograf som tar ett foto som både skrämmer och fascinerar henne, och ännu mer hennes pojkvän. Det är inte hon, men ändå hon. Hon utan kontroll. Hon känner inte igen sig och vill inte kännas vid det.

Fototråden fortsätter i Hustvedts senaste, ”The sorrows of an American” (på svenska ”Sorgesång”), där det finns en ännu mer besatt fotograf, Jeffrey Lane, som verkligen lever med en kamera framför ansiktet och fotar alla människor i alla situationer vare sig de vill eller inte. I en scen lyckas han provocera och ta en bild av huvudpersonen, Erik, som är väldigt arg, har en hammare i handen, redo att gå till attack. När Erik ser bilden så känner inte han heller igen sig. Det är så långt från den bild han tycker att han har av sig själv, som är den han vill visa upp. Men det är ju ändå han. Bevisligen.

Det är överlag så väldigt mycket om människors sanning och hur den kommer fram, om den kan komma fram. Och väldigt koncentrerat till just sanning på bild – foton eller konst – i båda böckerna. Jag har inte alls sett den kopplingen förut! Förmodligen för att jag läst dem med flera års mellanrum, men säkert allra mest för att jag själv inte är en så bild-ig person. För mig är det ord och text som gäller. Inte konst eller musik. Jag vänder mig alltid till text och böcker, och använder mig av det för att få fram sanningar själv. Det finns ju också i hög grad i Siri Hustvedts böcker, skapande med ord, speciellt i ”The sorrows …” om författaren Max Blaustein. Men ändå… Så fokuserat på bilder. Och då har jag inte ens börjat läsa om ”What I loved / Vad jag älskade” som jag verkligen minns som den stora konst-boken.
Ja, det här är fascinerande.

Och om de här två romanerna, jag gillar fortfarande båda massor, men jag blev extra imponerad av ”The blindfold”. ”The sorrows of an American” är väldigt smart, komplex, djup, medan ”The blindfold” känns så rå och kittlande. Det är en enklare historia, rakare, inte lika mycket psykologi och sidospår som i de senare böckerna, men den drog bara in mig. För mig kändes den väldigt just ’upptäcka sidor av sig själv som man inte visste om, kanske inte vill ha’. Kittlande, var ordet.
Gud, vad det ska bli spännande den 19 maj!