Ljudboksdebut! Japp, den hopplösa traditionalisten som – citat – ”vill ha hela den fysiska, visuella upplevelsen runtomkring – omslaget, doften av papper, sidvändandet” har blivit av med sin ljudboksoskuld: 10,5 timmar inläst bok längs E20 och skumpiga landsortsvägar. Denna nya erfarenhet orsakar ett omedelbart dilemma: hur skriver man en recension av en ljudbok? Finns det någon avgörande skillnad?
Äh. Så här gör vi: jag börjar skriva så som jag brukar göra, och så slänger vi in lite mer specifikt ljudboksrelaterade observationer framåt slutet. Okej? Är ni med? Då börjar vi.
De svenska nutida deckarförfattare jag finner läsvärda går lätt att räkna på ena handen. Det är inget jag säger för att kokettera eller provocera; det är ett faktum. Ett annat faktum är att Inger Frimansson är en av de författare som ryms på ovan nämnda hand. Jag vill helst ha mina deckare psykologiskt vassa, välskrivna och krypande (hårdkokt, blodigt och pang på funkar också – jag gillar ytterligheter) och precis så skulle jag beskriva Frimanssons berättelser. I hennes värld ligger fokuset hela tiden på den psykologiska gestaltningen, ”varför?” istället för hur och vem. Särskilt actionspäckade är hennes romaner inte, men det finns trots – eller förmodligen just på grund av – långsamheten ett driv, en sugande, lågintensiv spänning som, när hon är som bäst, får mig att tänka på Ruth Rendell.
I ”Skuggan i vattnet”, inläst av Gunnel Fred, återvänder Justine Dalvik från ”God natt, min älskade” och delar av intrigen tar vid där den tidigare boken slutat, men tack vare att själva ”whodunnit”-momentet är så ointressant för berättelsen går den även utmärkt att läsa som en fristående roman. Jag hade själv inte läst ”God natt, min älskade” (men kommer nog göra det nu) och kände att jag hängde med bra ändå. Frimanssons styrka ligger i de skickligt utmejslade personporträtten; i förmågan att, med små, små medel, föra sina skadeskjutna, trasiga karaktärer allt närmare varandra tills katastrofen är oundviklig. Jag gillar! Och Justine Dalvik är verkligen en häftig huvudperson med sin mångbottnade personlighet, särlingsstämpel och läskiga tamfågel. Hon är protagonist och antagonist på en gång, omöjlig att komma underfund med, och som ett stort fan av moraliskt tvetydiga litterära skapelser applåderar jag förstås.
Min enda invändning är nog egentligen själva ljudboksformatet. Praktiskt och resvänligt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna mig en aning maktlös när jag så totalt lämnar över min läsning till Gunnel Lindes (visserligen fina, om än något överteatraliska) tolkning. Jag vill själv avgöra i vilket tempo och tonfall jag läser, kunna välja att gå tillbaka och läsa om meningar som tilltalar alternativt speedläsa igenom ett tråkigt textsjok. Nyckelordet är alltså själv, som i: KAN SJÄLV! Någon som känner igen sig?
11 kommentarer
Vilka är de andra som ryms på ena handen? Törs man gissa på Bolinder, Å Larsson, Durling och, hmm…, Theorin?
Bobby D: Bra gissat! Åsa Larsson, Johan Theorin och Håkan Nesser är mina svenska deckarfavoriter förutom Inger Frimansson. Hmm, det ryms ju t om en extra författare där… :) Sedan är jag ju barnsligt förtjust i 50-talsdeckare av Lang, Trenter, Rönnblom etc, men nu pratade vi nutida. Ska kolla upp de andra två de nämner!
Oh ja, visst känner jag igen mig! Fördelen med ljudböcker är ju att man kan göra nåt annat samtidigt, som att köra bil (jag har 50 mil hem till mina föräldrar och kör den sträckan ensam med jämna mellanrum), laga mat eller handarbeta. Nackdelarna är ju dels att man inte kan bläddra tillbaka om man har missat nåt, att man inte själv får bestämma hur namn och orter ska uttalas (i de fall de inte handlar om självklarheter som Anna och Stockholm), vilken dialekt berättaren/karaktärerna har och framför allt; frustrationen över det långsamma tempot. Jag läser ganska fort och tycker ofta att uppläsaren tar lite väl mycket tid på sig. Jag håller helt med dig och gillar de fysiska böckerna så mycket bättre.
Durling: Välskriven, psykologiskt vass. Rolig. Lästips: Lugnet efter stormen
Bolinder: Egentligen alla de egenskaper du nämner. Mest krypande bok: Dödisgropen
Jag har bara försökt mig på ljudbok en endaste gång och irriterade mig något fruktansvärt på hur långsamt det gick. Jag läser väldigt snabbt själv och blev så frustrerad av det långsamma berättartempot att jag gav upp totalt.
Kanske är det en bra affärsidé? Ljudböcker inlästa i ett snabbare tempo?
Problemet för mig är att jag somnar varje gång jag försöker lyssna till en ljudbok. Fast Harry Potterböckerna var bra, tack vare Krister Henriksson.
Jag känner igen det där med att somna, själv har jag ju sedan en längre tid tillbaka varje kväll innan jag släcker lampan lyssnat på Krig och Fred som ljudbok och jag sussar gott varje kväll så att säga. Fast det ÄR en bra bok (trots att den hade mått bra av lite strykningar), men uppläsarens röst är verkligen så sööööövande….
”Gunnel Linde” – en sådan där freudiansk felskrivning som jag har alltför lätt att åstadkomma, som om allt det barnboksrelaterade ligger överst.
Det är jättestor skillnad på inläsare!
En bra inläsare lyfter boken. En dålig gör att man stänger av. Det som är svårast att vänja sig vid är att det går långsammare än att läsa själv. Själv tycker jag författarinläsningar ofta är bra, då författaren (omedvetet?) läser som dom tänkt och lägger in nyanser som kanske inte någon annan inläsare hade gjort. Men en dålig författarinläsning gör förstås att man inte läser något mer av den författaren.
Att jag inte skriver mina favoritljudböcker är för att det är så olika hur vi tycker…
Min ljudboksoskuld kommer jag ha kvar ända till den dag jag antingen inte kan läsa längre eller inte kan hålla i en bok. Heja Frimansson, hon skriver bra minsann!
Åh, jag känner precis så inför ljudböcker. Jag vill själv få höra variationer i röster, vill läsa i min takt och dessutom vill jag lätt gå tillbaka och läsa om en stycke! De enda undantagen är Mark Levengood som läser Muminböckerna, men å andra sidan har jag själv läst de böckerna så många gånger så det handlar liksom mer om en annan läsning än en omläsning…