”Skuggan i vattnet” – Inger Frimansson

Ljudboksdebut! Japp, den hopplösa traditionalisten som – citat – ”vill ha hela den fysiska, visuella upplevelsen runtomkring – omslaget, doften av papper, sidvändandet” har blivit av med sin ljudboksoskuld: 10,5 timmar inläst bok längs E20 och skumpiga landsortsvägar. Denna nya erfarenhet orsakar ett omedelbart dilemma: hur skriver man en recension av en ljudbok? Finns det någon avgörande skillnad?

Äh. Så här gör vi: jag börjar skriva så som jag brukar göra, och så slänger vi in lite mer specifikt ljudboksrelaterade observationer framåt slutet. Okej? Är ni med? Då börjar vi.

De svenska nutida deckarförfattare jag finner läsvärda går lätt att räkna på ena handen. Det är inget jag säger för att kokettera eller provocera; det är ett faktum. Ett annat faktum är att Inger Frimansson är en av de författare som ryms på ovan nämnda hand. Jag vill helst ha mina deckare psykologiskt vassa, välskrivna och krypande (hårdkokt, blodigt och pang på funkar också – jag gillar ytterligheter) och precis så skulle jag beskriva Frimanssons berättelser. I hennes värld ligger fokuset hela tiden på den psykologiska gestaltningen, ”varför?” istället för hur och vem. Särskilt actionspäckade är hennes romaner inte, men det finns trots – eller förmodligen just på grund av – långsamheten ett driv, en sugande, lågintensiv spänning som, när hon är som bäst, får mig att tänka på Ruth Rendell.

I ”Skuggan i vattnet”, inläst av Gunnel Fred, återvänder Justine Dalvik från ”God natt, min älskade” och delar av intrigen tar vid där den tidigare boken slutat, men tack vare att själva ”whodunnit”-momentet är så ointressant för berättelsen går den även utmärkt att läsa som en fristående roman. Jag hade själv inte läst ”God natt, min älskade” (men kommer nog göra det nu) och kände att jag hängde med bra ändå. Frimanssons styrka ligger i de skickligt utmejslade personporträtten; i förmågan att, med små, små medel, föra sina skadeskjutna, trasiga karaktärer allt närmare varandra tills katastrofen är oundviklig. Jag gillar! Och Justine Dalvik är verkligen en häftig huvudperson med sin mångbottnade personlighet, särlingsstämpel och läskiga tamfågel. Hon är protagonist och antagonist på en gång, omöjlig att komma underfund med, och som ett stort fan av moraliskt tvetydiga litterära skapelser applåderar jag förstås.

Min enda invändning är nog egentligen själva ljudboksformatet. Praktiskt och resvänligt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna mig en aning maktlös när jag så totalt lämnar över min läsning till Gunnel Lindes (visserligen fina, om än något överteatraliska) tolkning. Jag vill själv avgöra i vilket tempo och tonfall jag läser, kunna välja att gå tillbaka och läsa om meningar som tilltalar alternativt speedläsa igenom ett tråkigt textsjok. Nyckelordet är alltså själv, som i: KAN SJÄLV! Någon som känner igen sig?