Slutrapport ”Jägarna på Karinhall”
Det tog sin tid, men slutligen blev jag klar. Jag tycker att en av våra läsare sammanfattade det bra när han påpekade att om man går från Wijkmarks senare alster till just Karinhall, kan den mustighet jag beskrev i min halvtidsrapport bli ett hinder. Lite så är det nog.
Fast det är trevligt att ge sig på något med tysk anknytning såhär någon vecka innan vi reser till Berlin. Jag tänker på det som Wijkmark sade när jag lyssnade på honom på Oot apropå att boken kommit ut i just Tyskland igen: Nu har det kommit nya generationer tyskar, utan krigets bagage och kanske kommer de uppleva boken helt annorlunda? Skulle vilja veta reaktionerna där.
En annan sak som jag reflekterade över; kvinnosynen. Jag förstår ju att det är berättarrösten och inte Carl-Henning, men på något sätt blir jag litet äcklad ändå, över hur alla prostituerade beskrivs njuta av männens behandling, det är orgasmer efter orgasmer (ja, denna mustighet) bara de här svettiga tjocka gubbarna petar på dem. Det är säkert meningen att väcka sådan reaktion, ändå, jag har så svårt att förena det med bilden av C-H och det är intressant förstås. Att jag vrider mig i obehag för att jag tycker så mycket om författaren, liksom vill ha honom ren. Det är en stark reaktion från min sida, som jag har tänkt en del över.
Om man inte gått på Wijkmark innan, är det nog en god idé att gå kronologiskt tillväga, kan vi konstatera.
Alla
Jag tycker vi ska prata lite om den här boken också på söndag, känns som att det finns mkt att prata om. Såhär skrev jag: http://tinyurl.com/ylzac6k Dock störde jag mig inte på kvinnosynen eftersom jag tog för givet att den var en del av berättelsen, och hade föga att göra med författaren. Jag tyckte nästan det var lite roligt/skönt att se dessa maktmän så svaga och erbarmliga.
Dumt nog väntade jag ända till ”Stundande natten” innan jag bekantade mig med Wijkmark. (faktiskt ännu längre, den fick augstpris 2007, jag läste den nyss.)
Boken är speciell. Och mycket bra och tänkvärd med absurda inslag, kom kanske är nödvändigt med tanke på ämnet; tankar från en man som väntar på att dö.
157 sid med stor stil i pocket, så alla hinner läsa den.
Jag förstod mig inte på den alls. Jag tyckte att den var urtrist. Mer stilövning än berusande litteratur. Som ett studentspex utan förmildrande amatörism.