Slutrapport: ”Scarpetta”

Nu har jag klämt min sextonde Scarpettadeckare på nästan lika många år, och är försiktigt optimistisk till Patricia Cornwells och doktor Kay Scarpettas framtid. De första hundra sidorna är både röriga och sega när Cornwell återintroducerar sina karaktärer och förklarar varför de alla befinner sig i New York och jobbar med samma mordfall (litet tips, Pat: om du låter Scarpetta bli berättarröst igen slipper du det problemet!) men sedan blir det bättre. Om de senaste fyra, fem Scarpettaböckerna varit en ständigt nedåtgående spiral där Scarpetta, Marino, Lucy och de andra blivit alltmer bittra, cyniska och hatiska – och allt svårare att sympatisera med eller ens ta på allvar – så känns faktiskt slutet i ”Scarpetta” som något av en vändpunkt. Nu behöver Scarpetta bara en nemesis av Temple Gaults rang, så kanske – men bara kanske – nästa fall för Scarpetta kan nå upp till samma höjder som ”The Body Farm” och ”From Potter’s Field”.

I väntan på nästa Scarpetta återupptar jag läsningen av Karin Slaughters Grant County-serie. Jag har läst och gillat de tre första böckerna om småstadsläkaren/patologen Sara Linton och var superpepp när jag köpte de återstående delarna. Tyvärr var tajmingen rätt usel: jag var gravid och det var även det första mordoffret i ”Faithless”. Det var tillräckligt illa när Saras höggravida syster blev knivskuren i ”A Faint Cold Fear”; när ytterligare en gravid kvinna råkade illa ut – och jag insåg att det kanske skulle bli en obduktionsskildring – var jag tvungen att säga so long till Grant County och tröstläsa chicklit under återstoden av graviditeten. Vi får väl se om det går bättre att läsa Slaughter nu, i icke-välsignat tillstånd.

Startrapport.