Splittrat, men bra

Det finns en minsta gemensam nämnare mellan dessa tre böcker - flera berättarröster. Ofta tycker jag det greppet är svårt, så lätt att det blir ytligt och att det känns som att man inte lär känna någon av karaktärerna ordentligt. Nu funkade det turligt nog precis tvärtom.

Annika Thors ”Nu, imorgon!” utspelar sig under en majdag i Göteborg 1968. Handlingen kretsar kring fyra ungdomar som är runt arton-tjugo år. Vietnam-krig, förhållanden med frihet, hemlig och olycklig förälskelse, drömmar och hopp. Första halvan av boken var jag bara sådär-förtjust, men sista tredjedelen är så himla fiffig när allt ska ställas på sin spets och huvudpersonerna ovetande springer om och förbi varandra på gatorna under en regnig och mörk kväll. Det blir spännande och tätt, och bara att ta av sig hatten för hur bra Annika Thor har skrivit det!

”Systrar av guld” av Maureen Johnson har fått en ganska dålig titel tycker jag… Den låter så ”Systrar i jeans” och den känns väl betydligt chick lit-igare och lättsammare? Maureen Johnson hittade jag pga ”Let it snow”, och som sagt i den här diskussionen, det är ju inte chick lit!
Här handlar det om tre systrar och deras omtumlande år efter att pappan dör knall och fall. Mamman måste börja jobba mycket mer, dag och natt, för att få ihop ekonomin. Systrarna får ta hand om sig själva mest hela tiden. Det klarar de inte alla gånger så bra. Mesta berättaren är mellansystern May som är den duktiga, pluggiga och ansvarsfulla, och som håller på att ta körkort med hjälp av grannkillen. Jättebra om hon lyckas för då kan hon ju åka och storhandla själv och underlätta för mamman ännu mer…
Faktiskt oväntat bra bok! Inte riktigt i John Green-klass, men definitivt en ny författare jag är jättenöjd att jag nosat upp. En blandning av kärlek, sorg, framtid och förväntningar, bråk, och så lite softball för pappan var en baseballtokig man. (Softball spelas av tjejer.) Det är precis så där fint och roligt och bra om vartannat. Är det någon annan som har läst Maureen Johnson? Om inte, upptäck henne! Pga denna så köpte jag på mig två titlar till av henne i NY.

Och så till sist, ”Inga livstecken” av Inger Frimansson. Ett gäng klasskompisar (sista året på gymnasiet) som segar sig igenom nyårsdagen ihop. Mitt i allt reser sig Andreas och säger att han ska gå, och nej, han vill inte ha sällskap hem av sin tjej, Oliva.
Nästa morgon när  Olivia ringer honom är det inget svar. Andreas är borta. Han kom aldrig hem.
Jag tror det är min första Inger Frimansson, och jag gillade den mycket. Det funkar så bra med att få bakgrunden och bilder av alla och samtidigt det spännande nuet med Andreas försvinnande. Och av alla dessa tre böcker är det här den säkraste i att få fram fyra tydliga och levande figurer med små medel och på litet antal sidor. Mycket skickligt! Den passar lika bra om man är sugen på spänning som på en vanlig roman. För mig ger den också lite ruggiga John Fowles ”The collector”-vibbar i ett avsnitt, men jag ska inte avslöja för mycket om det. (”The collector” är bara en av de obehagligaste böckerna jag läst.)