”Stormland” – Hallgrimur Helgason

Jag är nyfiken på Island. Det var intressant redan innan, men i samband med den ekonomiska krisen och bankrutten blev det ännu mer intressant. ”Stormland” av Hallgrimur Helgason beskrivs som en sprakande litterär fyrbåk om det moderna Island. Den ska innehålla svart humor, besk samhällskritik och ett explosivt och utmanande bildspråk.
Härligt, tänkte jag. What’s not to like med det?
Ja, tex huvudpersonen Böddi som återvänt till Island efter tio flummiga års ”studier” i Berlin. Väl hemma inser han motvilligt och bittert att han måste göra något mer för att få pengar än att översätta smal tysk litteratur. Han får jobb som gymnasielärare. Tyvärr kulminerar den karriären med att han tar sina elever på en vådlig naturutflykt till någon grotta och allt slutar med att en elev bryter benet och måste räddas med helikopter. Böddi behöver inte betala notan för det, men han får sparken. Det här delen var faktiskt rätt kul i början, men hela händelsen gör Böddi ännu mer motvillig och bitter och ännu mer till en outsider. Han startar en blogg där han orerar om samhället och alla problem, skrivet i skrönor. *Ryyyys*.

Mitt ena problem med Böddi, förutom skrönorna, är att han hade kunnat bo var som helst och ändå ha problem med allt och alla. Det känns alltså inte direkt kopplat till Island. Det hade lika gärna kunnat vara New York eller Tokyo. Killen är konstant besviken och missförstådd, och samtidigt riktigt bortskämd och egofixerad. Jag har så svårt för honom. Det är inte helt lätt att ta en vuxen och sur man på allvar när han bor i källaren hemma hos sin stackars mamma som sliter på fiskfabriken, och beter sig lika moget som en femtonåring. (Han är kring trettio.) För allt han tänker så tänker jag ’väx upp’. (Och jag tror att man ska tycka att han är i och för sig småjobbig, men ändå lite rörande. Det funkar bara inte för mig.)

Mitt andra problem är att han har hästsvans och boken är så pladdriga och grabbiga och allt är skrivet på ett jobbigt sätt. Som dialekten i dialogerna när Dagga pratar. Jag vänjer mig aldrig.
Vad finns kvar då att glädja sig åt? Om jag inte gillar karaktären, inte handlingen, och inte tycker om språket. Jaa… det var ju det hela. Jag får hålla mig till Arnaldur, och så ska jag pröva Jon Kalman Stefansson. Hoppas på bättre tur.