Jag är nyfiken på Island. Det var intressant redan innan, men i samband med den ekonomiska krisen och bankrutten blev det ännu mer intressant. ”Stormland” av Hallgrimur Helgason beskrivs som en sprakande litterär fyrbåk om det moderna Island. Den ska innehålla svart humor, besk samhällskritik och ett explosivt och utmanande bildspråk.
Härligt, tänkte jag. What’s not to like med det?
Ja, tex huvudpersonen Böddi som återvänt till Island efter tio flummiga års ”studier” i Berlin. Väl hemma inser han motvilligt och bittert att han måste göra något mer för att få pengar än att översätta smal tysk litteratur. Han får jobb som gymnasielärare. Tyvärr kulminerar den karriären med att han tar sina elever på en vådlig naturutflykt till någon grotta och allt slutar med att en elev bryter benet och måste räddas med helikopter. Böddi behöver inte betala notan för det, men han får sparken. Det här delen var faktiskt rätt kul i början, men hela händelsen gör Böddi ännu mer motvillig och bitter och ännu mer till en outsider. Han startar en blogg där han orerar om samhället och alla problem, skrivet i skrönor. *Ryyyys*.
Mitt ena problem med Böddi, förutom skrönorna, är att han hade kunnat bo var som helst och ändå ha problem med allt och alla. Det känns alltså inte direkt kopplat till Island. Det hade lika gärna kunnat vara New York eller Tokyo. Killen är konstant besviken och missförstådd, och samtidigt riktigt bortskämd och egofixerad. Jag har så svårt för honom. Det är inte helt lätt att ta en vuxen och sur man på allvar när han bor i källaren hemma hos sin stackars mamma som sliter på fiskfabriken, och beter sig lika moget som en femtonåring. (Han är kring trettio.) För allt han tänker så tänker jag ’väx upp’. (Och jag tror att man ska tycka att han är i och för sig småjobbig, men ändå lite rörande. Det funkar bara inte för mig.)
Mitt andra problem är att han har hästsvans och boken är så pladdriga och grabbiga och allt är skrivet på ett jobbigt sätt. Som dialekten i dialogerna när Dagga pratar. Jag vänjer mig aldrig.
Vad finns kvar då att glädja sig åt? Om jag inte gillar karaktären, inte handlingen, och inte tycker om språket. Jaa… det var ju det hela. Jag får hålla mig till Arnaldur, och så ska jag pröva Jon Kalman Stefansson. Hoppas på bättre tur.
7 kommentarer
Nej! Du får inte ge upp Island än – har du läst Vigdis Grímsdóttir? Hennes ”Z – en kärlekshistoria” är fantastisk. Även Sjón är riktigt bra, speciellt ”Med skälvande tårar: en roman om ett brott”.
Jag instämmer i allt! Vilken hopplös bok. Plus att huvudpersonen väl är äldre än 30, närmare 40? Han är väldigt osympatisk iallafall, på ett ointressant sätt! Jag skulle aldrig läsa hans blogg.
Det gör ju bara att han tappar ännu mer sympati, att han är närmare 40! Jag kanske skummade just den åldersupplysningen, jag vet inte. Blev ju så trött på hans svada.
Du kommer tycka om Jon Kalman Stefansson bättre tror jag. Persongalleriet är mer levande i den boken än i Stormland. Dock skrattade jag högt åt den inledande samlags scenen uti vid flygfältet i Hallgrims bok.
Vänligen /jens
Nej, mina damer, boken är inte ett skälvande melodram, vilket ni uppenbart skulle föredragit.
Och Böddi är inte sympatisk – det var ju rysligt, alltså en dålig bok. Bor hemma hos mamma och utnyttjar alltså kvinnor. Uschiamej. Jag förstår att ni drar ner rullgardinen och aldrig kommer attt läsa hans blogg (vems- Böddis eller författarens, förresten?).
Texten är svår och kräver eftertanke om man inte vill missa något. Bra! En deckardrottning skulle inte skapa motsvarande ”problem”. Böddi arbetar och försörjer sig. Han är inte bortskämd. Han är djupt kritisk men inte sur.
Tänk om alla skulle växa upp för att passa Hanna – fy fan vad tråkigt.
Mina damer, beklagar men ni kan inte skilja på litteratur och verklighet. Lär er skillnaden! Många av litteraturhistoriens mest enastående gestalter har varit allt annat än sympatiska.
Efter att ha läst 10 sidor upptäckte jag att det här var friskt och nytt, och jag önskade att jag kunde uttrycka mig som författaren.
Hans sätt att väva ihop intrigerna och berättelserna är utsökt bra.
Hans ilska (inte ”surhet”) över nutida fenomen är sund och uttrycks mycket pregnant i hans språk och inte minst ordvalet.
Jag tycker ni uttrycker en starkt begränsad syn på litteratur. Ni verkar föredra sötsliskig kiosklitteratur utan samhällskritik och deckardrottningar, sådant som vi dränks av nu. Lättläst skall det också vara.
Som horor borde ni skaffa andra sorters kunder! Lycka till.
Torsten
Torsten, vilken frekvent läsare av bloggen du verkar vara när du drämmer till med det här uttalandet:
”Jag tycker ni uttrycker en starkt begränsad syn på litteratur. Ni verkar föredra sötsliskig kiosklitteratur utan samhällskritik och deckardrottningar, sådant som vi dränks av nu. Lättläst skall det också vara.”
Bokhora-bloggen var tydligen för svår och krävde för mycket eftertanke för dig om detta blev din kategorisering av mig/oss/den. Vi skriver om betydligt mer än sötsliskig kiosklitteratur utan samhällskritik, men jag förstår att det är lättare och enklare att snabbt avfärda alla som inte har samma åsikter som en själv som imbecilla dumskallar. Ungefär ”vad är det för fel på folk, de fattar ju ingenting?!”. Nänä…
Förlåt, ”Hanna” skulle vara ”Johanna”.