Bokhora.se

29/04 2009
12:12

Vi var uppe på förlaget igår och pillrade lite med vår bok som kommer i höst. Givetvis passade vi på att snoka lite bland nyutkommet också – där fanns till exempel ”Supernova” av Marika King. JoL var sugen på att läsa. Men jag kan ju bara ta det recexet som har kommit till kontoret tyckte hon. Men no! För det exemplaret vill jag nämligen ha kvar. Jag tyckte om Marikas bok, risken är väldigt stor att jag kommer läsa den flera gånger.

Supernova” handlar om Lisa som får jobb på Det Stora Konsultföretaget efter sin examen från Handels. Tempot är högt, utrymmet för misstag är litet. Antingen sparkas man uppåt eller så sparkas man ut. Lisa vill uppåt, framåt. Vill bli något. Någon. Lisa presterar. Ända tills det tar stopp. Helt plötsligt går det bara inte längre.

För mig tog det aldrig stopp. Någonstans tvingas jag skamset erkänna att det finns ett visst mått av stolthet i det. Jag är minsann inte en sådan där klenis. Jag orkar. Jag biter ihop och gör mina 80-timmarsveckor. Jag kan jobba 18 timmar om dygnet sju dagar i veckan i ett halvår SAMTIDIGT som jag skriver mitt examensarbete. Det vet jag för det har jag nämligen gjort, den där vidriga våren 2003. Jag går inte in i väggen för sådana småsaker som att sova 672 timmar på ett halvår.

Och bara för att mitt bäcken var av på tre ställen och jag tvingades gå med rullator i tre av de där sex månaderna, så fanns det ju ingen ursäkt för att inte jobba på. Kurskamraterna som jag skrev examensjobbet med fick komma till mig, mina två färdtjänstresor per dag fick jag använda för att ta mig till och från jobbet. Det gick utmärkt att flyga till Den Stora Banken i Helsingfors med rullator. De bär upp en på planet när man inte kan gå.

Så ni förstår att jag kände igen mig i bokens Lisa. Fast jag var ju lite, lite bättre. Så tänkte jag läsningen igenom. När Lisa går på museum och brunchar med vännerna triumferar jag. Ha! Inte är väl det där att jobba mycket? Hon hinner ju med massor av saker.

Lisa träffar en man på sitt arbete. Förstås. Var ska man annars träffa människor? Jag var sambo med en kille jag träffade på mitt jobb. I fem år. Sedan tog det slut. En av orsakerna var att han inte ville ha barn. En annan av orsakerna var att jag jobbade för mycket. Jag jobbade bort honom.

När det blir vardag att åka taxi hem från jobbet, så många nätter i baksätet på en bil, Lisa, jag vet hur det är. Pappas femtioårsdag för snart tre år sedan – jag hade en presentation för Det Stora Försäkringsbolaget då. Kom till Budapest ett dygn senare än resten av familjen.

Jag behöver nog inte räkna upp fler exempel. Ni fattar –  ”Supernova” handlar om mig. Det är skräckblandad förtjusning läsningen igenom. Jag ser hurdan jag var då och samtidigt har jag inte lärt mig någonting.

För två veckor sedan åt jag lunch med en ung tjej. Hon kontaktade mig via mail och frågade om hon fick träffa mig. En bloggläsare. Hon pluggar. På väg att ta dubbelexamen i juridik och ekonomi. Nu ville hon veta hur det är att jobba som managementkonsult. Det som jag gjorde i åtta långa år. Vi åt sushi. Jag berättade. Sedan lånade jag ut mitt exemplar av Marikas bok. Den beskriver alltsammans väldigt bra sade jag. Hur det är.

Ångrar du att du jobbade så mycket? Undrade hon. Nej svarar jag. Jag ser hurdan jag var då och samtidigt har jag inte lärt mig någonting.

9 kommentarer

9 kommentarer till ”Supernova” – Marika King

  1. Å, jag tycker att du ska unna dig att vara stolt- utan skam- över din kapacitet! Den har kostat dig, efter vad jag förstår, men man måste väl få vara glad över sina gåvor? Att h a n d s k a s med dem, är en annan sak.
    Är väl kanske det du menar med ”jag har inte lärt mig någonting”.. tack för en text vars vinkling är väldigt ovanlig, alla Kapacitet-utöver-det-vanliga-historierna måste enligt en oskriven regel sluta med Utbrändhetskatastrofen, delvis säkert p g a Jante – vi andra som inte har just de prestationsförmågorna ska inte behöva få mindervärdeskomplex….men herregud, får vi inte LÄRA oss det där i SKOLAN? Att alla människor är lika mycket värda (hihi)
    Hipp hurra för VÄRDEGRUNDER!!

  2. Väldigt intressant att se att denna recension fått så få kommentarer trots (eller för att?) den är vinklad på ett väldigt personligt och engagerande sätt!

  3. Ja, det är väl inte direkt en recension detta. Men personlig är texten. Och kanske handlar det lite om det som Tjutre skriver om ovan, att det är många som förväntar sig att det ska komma lite utbrändhet i slutet och därmed tycker att det blir skrytigt och oförstående istället. Och man väljer att inte säga något. Jag tror att reaktionerna hade varit fler om jag också hade gått in i väggen. Men nu gjorde jag inte det.

    Jag menar naturligtvis inte att de som bränner ut sig är sämre på något sätt. Bara för att jag inte gjorde det så betyder det ju inte att jag inte har ärr efter de där åren. På olika sätt. Även om jag inte alls ångrar det och faktiskt är glad över de erfarenheterna också. Och inte skulle göra något annorlunda.

  4. Jag läste ut Supernova för ett tag sen och har funderat lite över kommentarerna här på bokhora. Det var intressant att läsa såväl Tjutres som Johanna Ös historier som jämförelse med Lisas. För jag tror inte att det handlar om att det ena ska vara bättre än det andra, eller att det bara finns ett sätt att leva sitt liv. Jag känner igen mig MASSOR i såväl Lisa som Johanna, men jag funderar mer på hur jag VILL leva. Och jag tror att på den punkten känner mer igen mig i Lisa än i Johanna. För mig är ett sånt liv inte längre strävansvärt. Och jag inbillar mig att det var det Marika King försökte säga; att presentera ett alternativ, att det är ok att hoppa av karusellen om man inte gillar det. Därmed inte sagt att man inte kan fortsätta åka. Men jag tror inte att det är så himla många som är avundsjuka, faktiskt. Man gör sitt val, helt enkelt.

  5. Jag tycker absolut att det är okej att hoppa av – jag hoppade ju själv av! Men sedan en poäng från tjutre som jag tycker är bra också, att det är synd att sådana här historier alltid måste sluta med utbrändhet och bransch/karriärbyte. Det vore mer intressant om det var någon som slutade ”av egen vilja” inte för att benen och hjärnan inte längre bar. Det ser vi mer sällan, om det inte är downshiftinghistorier av typen ”numera bor familjen i ett konstnärshus på Österlen och drejar”. Jag skulle vilja se mer av typen ”det är åt helvete, jag bytte jobb och kan fortfarande ha ett bra jobb, en hög position UTAN risk för att gå in i väggen”.

    Det tog jag inte upp i inlägget då, för jag tänkte inte så mycket på slutet. Men i och med kommentarerna nu så tänker jag att det skulle nog, för mig som också har varit i karriärsvängen, ha varit rätt upplyftande med en person som inte byter karriärbana helt och hållet utan fortsätter på den inslagna vägen men hittar ett sätt att handskas med det.

    Och kanske hade det blivit ett helt annat inlägg i debatten då, som hade uppmärksammats mer.

    Jag vet inte, jag svamlar nu, men jag hoppas att något går fram hur jag tänker! Roligt att du tog upp den här tråden igen Viktoria!

  6. Jag tror att jag fattar vad du menar, men jag tror också att de personer som stannar och ”fixar det”, inte skriver någon bok om det, för det finns liksom inget budskap att komma med. Man får nog söka sig till biografier om eller av de stora karriäristerna för att få reda på hur det kan sluta. De som stannar har förmodligen ett utstakat mål i livet (obs! jag gissar!) t ex att få gå i pension tidigt och spela golf från det att man är 55 tills man dör, medan jag och Lisa saknar målet och bara gör. Nu är det nog jag som svamlar, men jag tror ändå att det är viktigt med lite ödmjukhet för att våga vara människa. Jag tror inte att det är Jante som fick King att skriva boken; jag tror bara att för vissa (t ex mig och Lisa) är Mammon fel gud;-)

  7. Håller med om ödmjukheten. Men inte om budskapet! Jag tycker det är ett jätteviktigt budskap i debatten, att visa att det går att jobba med McKinsey-liknande saker utan att gå in i väggen (killar klarar ju det, mest på grund av att de inte tar lika stort familjeansvar) och jobba 80-timmarsveckor (det är jag däremot inte lika säker på går för killar heller). Alltså att nån kom med en lösning eller snarare ett förslag på hur man kan ha ett roligt och stimulerande och utvecklande jobb på den nivån utan att övertid, taxiresor och familj och vänner som kommer i kläm är det enda sättet att fixa det på.

    Det är förstås mycket begärt av Marika som författare att ha den lösningen, men just som ett inlägg i debatten hade det varit roligt. Det blir lätt stereotypt att det slutar med att gå in i väggen och sedan byta karriärbana.

    Jag själv gick ju inte in i väggen, men bytte delvis bana. Jag är fortfarande konsult, men med helt andra saker och numera ytterst sällan på ledningsgruppsnivå, utan istället snäppet under.

    Hade varit kul med någon som stannade och tog fighten, om du förstår hur jag menar! Det antyds ju lite ibland i ”Supernova” om att tjejerna är missnöjda, att det finns orättvisor och att det inte funkar med familj och sådant, men det blir mest en suck över att sådär är det ju, och sedan fortsätter man sina 80hrs-veckor.

  8. […] har skrivit en jättebra reflektion hur hon reagerade när hon läste Supernova, du kan läsa den på Bokhora. De har dock haft en liten recensionsbattle, de två donnorna (King och Ögren), med olika […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida