Filip 
Hammar och Fredrik Wikingsson är utan tvivel väldigt populära. Jag tycker mig se att de har ett inte särskilt unikt, men ändå påfallande lättidentifierat, ironiskt språk. Man skulle kunna läsa högt från valfri sida ur ”Tårtgeneralen” och majoriteten av de teve-tittande svenskarna skulle gissa att det var Hammars och Wikingssons nya bok även utan övriga ledtrådar.
Jag vill inte påstå att jag passionerat hatar allt Wikingsson och Hammar tar sig för, men jag är lika intresserad av dem som jag är av golf. Jag vet att många människor, till och med i min närhet, är intresserade av det/dem, men jag söker inte frivilligt kunskaper om ämnet och jag byter förmodligen kanal om jag ser det/dem på teve.
”Tårtgeneralen” läser jag 48 sidor av, innan jag lägger ifrån mig den och tänker att det allt får räcka. Jag kan inte peka på några särskilda språkliga brister – även om jag tycker att delarna där författarna försöker skriva skönlitterärt på sina håll är språkligt i nivå med de Danielle Steel-romaner som jag läste i tonåren – eller någon episod som retar upp mig speciellt mycket, men jag känner liksom ingen kärlek alls i det som författarna skriver. Just det är verkligen anmärkningsvärt, eftersom jag tittade på tv-programmet ”Idol” häromdagen där en av deltagarna sjöng en låt direkt till sin flickvän och juryn klagade på att hennes kärlek inte räckte ända fram. Det är svårt att bedöma hur mycket kärlek någon lagt ner i ett projekt. Hammar och Wikingsson kanske själva är av den åsikten att de dränkt sin berättelse i kärlek, men för min del är jag vansinnigt trött på ironiska huvudstadsbor som använder storhetstörstande lantisar för att själva göra en poäng av det. Behöver man förresten skriva kärleksfullt om verkliga personer, som inte har gjort något mer oförargligt än att försöka baka en lång smörgåstårta? Kanske inte.
Själv föredrar jag exempelvis ”Hästmannen” framför ”Plötsligt i Vinslöv” av anledningen att i den förra tvivlar jag aldrig på filmmakarnas intentioner med att göra filmen, nämligen att lyfta fram en person som de tycker förtjänar att lyftas fram, men det gör jag i den senare. Hur det ligger till med den saken i ”Tårtgeneralen” kan jag ju inte riktigt veta, eftersom jag slutade efter 48 sidor, men jag har ärligt talat för många böcker i min måste läsa-hög för att spilla mer tid på att leta efter kärlek i den här sega, överironiserande smörgåstårtsromanen.
15 kommentarer
Å här har du en till som inte alls fattar deras storhet! Är inte ens sugen på att läsa de första 48 sidorna…
Själv har jag läst 77 sidor. Jag tycker den är riktigt bra! Och jag förstår absolut pojkarnas storthet! Jag kan inte förstå de som inte kan göra det.
Håller med om att boken inte något mästerverk, men en sak har du fått om bakfoten: Filip och Fredrik är inte huvudstadsbor, de är båda två uppväxta i landsorthålor. Köping, staden där boken utspelar sig, är Filips hemstad.
Hej Joachim, i sådana fall har du fått uttrycket huvudstadsbor om bakfoten. De må vara uppväxta i landsortshålor, men de flyttade därifrån. Nu bor de i huvudstaden, även om Filip är på väg till LA.
Apropå ”Plötsligt i Vinslöv” finns det en talande scen i extramaterialet, där man till skillnad från i den redigerade versionen faktiskt får hör filmarna ställa en fråga. De undrar om en av minigolfarna (inte den gamle stormästaren, utan en av de yngre förmågorna) inte tycker att det finns något sätt man skulle kunna jämföra minigolfen med livet. Påminner inte så lite om hur det brukar låta när en grupp barn får fatt i någon de betraktar som ett mellanting mellan lekkamrat och leksak och hetsar vederbörande att säga knasiga och/eller oanständiga saker som de kan förfasas och förtjusas över… ”Märit” av Ing-Marie Eriksson är en fin skildring av den sortens förhållande.
Märklig läsning, både recension och inlägg. Jag brukar rata många böcker efter några sidor med tanken ”ska jag skänka denna smörja av min dyra livstid”. Men ”Tårtgeneralen” fängslade mig från första stund. Och aldrig har jag skrattat så gott. Det var en stor överraskning för mig att de något vilda gossarna kunde skriva en sådan bok och jag instämmer i formuleringen på omslaget:
”en djupt gripande och samtidigt oavbrutet underhållande roman”.
En mycket underhållande bok där läsaren både får ett
gott skratt och däremellan också allvarsamma tankar.
Till råga på allt är han min närmsta granne i huset och
jag har känt honom sen några år tillbaka. Det är roligt
att läsa vad han har haft för sig i sina tidigare år….
Jag läser gärna om den igen……
Vilken recension:-)
Fantastiskt att läsa hur långt jantelagen kan krypa upp i en svensk flickas, politiskt korrekta sköte.
Man tycker sig även kunna skönja en viss avsky när hon senare nämner att Filip skall flytta till LA.
Hoppas verkligen F&F läser denna recension, de kommer att få sig ett gott skratt.
Ps detta är översatt med ”Google translate” från Kurdiska, så ha överseende med eventuella grammatiska snedsteg.
Hej Fatima!
Några kommentarer:
1. Inga grammatiska snedsteg så långt jag kan se. Google Translate är verkligen fantastiskt!
2. Fredrik Wikingsson har läst recensionen.
3. Det är verkligen anmärkningsvärt hur mycket du läser in i en kommentar, när du skönjer ”viss avsky” i min kommentar om att Filip ska flytta till LA.
4. Jag tror att många kommer att köpa ”Tårtgeneralen” just eftersom de gillar Hammar och Wikingsson. Jag önskar herrarna all fortsatt framgång. Verkligen. Däremot är det en rekommendation till de som inte har läst boken och som undrar om de ska lägga sina slantar på ett exemplar, att köpa en annan bok. Det finns dokumentära romaner som har ett mycket bättre språk än ”Tårtgeneralen”, om man nu tycker att språket spelar någon roll. Vilket jag tycker.
”Det finns dokumentära romaner som har ett mycket bättre språk än ”Tårtgeneralen”, om man nu tycker att språket spelar någon roll.”
Visst spelar språket roll, men jag tycker i allra högsta grad att en bra historia är viktigare. Det råkar nu vara så att man kan tycka vad man vill om språket i tårtgeneralen, men visst är det en historia som tål att berättas.
Dokumentära romaner är ju knappast direkt utbytbara mot varann. Tårtgeneralen blir väl inte mindre värd för att det finns större språkvirtuoser än Filip Hammar och Fredrik Wikingsson?
Vi får väl komma överens om att vi tycker olika där. Jag är långt mer förlåtande med historien än med språket. Svaret på din fråga blir därmed; Nej, hur andra skriver är för Tårtgeneralen oviktigt, däremot hade jag kanske gillat boken mer om den varit skriven på ett annorlunda sätt.
Jag kan inte hålla med dig om din totalsågning av Tårtgeneralen, men jag förstår samtidigt en del av din kritik.
”Plötsligt i Vinslöv” och dokusåpan ”Ullared” delvis bygger ju på samma humorgrepp som ”Tårtgeneralen”. Vi både skrattar åt huvudpersonerna (inte med) och tycker samtidigt synd om dem. Det är förstås lite elakt.
I det stora hela tycker jag att boken är mycket underhållande, i synnerhet den första hälften.
Filip och Fredrik har grävt fram många roliga tidsdetaljer och kryddat huvudhistorien med små parallellhistorier som gemensamt målar upp en bild av den svenska småstadsandan och tristessen under mitten av 80-talet. Mycket av tidsdokumenten som flikas in här och där, såsom t ex anekdoter om TV-profiler och andra frontfigurer som låg i tiden, verkar underbyggda med gedigen research i arkiven. Det blir lite av en nostalgitripp och ”ja-just-det”-upplevelser för oss som upplevt 80-talet. Bilden av Köping får mig att både rysa och skratta.
/Nillanyfiken
/Nillanyfiken
jag håller verkligen inte med dig överhuvudtaget. Har läst cirka 80 sidor av boken och tycker att den är så underbart olikt allt annat man läser. Att de ens kommer på att skriva en bok om det där är ju helt fantastiskt skruvat!
Dock hånar de ju bokens karktärer, men med glimten i ögat.. som med det mesta de gör!
De är inte storstadsbor, de har aldrig varit storstadsbor och de kommer aldrig att bli storstadsbor. De är och förblir ängsliga lantisar.
De är och förblir också två mediokra kvällstidningsjournalister.