”The Promised World” – Lisa Tucker
När jag får frågan ”vad är det bästa med att vara en del av Bokhora?” är mitt svar alltid, alltid detsamma: läsarna! Med risk för att låta lika sentimental och smörig som en sämre Kristin Hannah-roman så vore Bokhora ingenting utan er. Tack vare er fortsätter diskussionerna långt efter att vi skrivit ett inlägg, och – det allra coolaste! – en del av er känner oss vid det här laget så väl att ni kan rekommendera böcker åt oss med minimal felmarginal. Senaste exemplet på detta är Lisa Tucker, som Karin (hej!) flera gånger tipsat mig om, nu senast när jag för en dryg månad sedan efterlyste smaskig höstlitteratur med ambitiöst amerikanska förtecken. Alla hennes (i skrivande stund) fem romaner verkar lovande, men det blev den senaste, ”The Promised World”, som blev min introduktion till Lisa Tucker. Varför valet föll just på den kommer ni att förstå när jag återberättat handlingen.
”The Promised World” handlar om tvåäggstvillingarna Lila och Billy, oskiljaktiga sedan barnsben på det där symbiotiska tvillingsättet. Det är dock en ojämlik relation: Lila anpassar sig hela tiden efter Billy, som är den drivande av de två. Till och med i trettiofemårsåldern, gift sedan många år med matematikprofessorn Patrick och med en egen lovande forskarkarriär inom amerikansk litteratur (Lilas specialitet är Herman Melville), är brodern den viktigaste personen i hennes liv. Det är Billy som avgör hennes val av universitet och bostadsort så att de inte ska behöva vara åtskilda, Billy som får henne att läsa ”Gravitationens regnbåge” (legendariskt svårläst roman av Thomas Pynchon) på semestern så att de kan diskutera den tillsammans, Billy vars åsikt betyder mest. Lilas lojalitet till sin tvillingbror är så total att hon aldrig ifrågasatt hur det kommer sig att hon inte har några egna minnen från sin uppväxt, bara Billys berättelser om hur det varit. Om uppväxten med en iskall mamma och en tyrannisk styvfar i North Carolina, om hur den bilolycka som tog moderns och styvfaderns liv blev början till en ny tideräkning, en ny värld, där alla de berättelser som Billy berättat för henne under uppväxten kan bli verklighet. Så dör Billy under våldsamma omständigheter, och Lila går under. Hon, som alltid sökt tröst och inspiration hos sina älskade böcker, förlorar förmågan att läsa och sjunker allt djupare in i en depression. När hon börjar i terapi återvänder plötsligt små fragment av minnen hon trodde var raderade för alltid. Fragmenten passar inte alls ihop med de berättelser Billy berättat om deras barndom. Vem var egentligen hennes bror – och vem är hon själv? Samtidigt som Lila försöker finna sanningen om sin bakgrund kämpar Billys två äldsta barn, Pearl och William, med förlusten av sin far och känslan av att aldrig egentligen ha känt honom.
Tvillingar och litteratur, där har vi alltså romanens två huvudteman. Inte konstigt att jag valde just ”The Promised World” ur Tuckers romanproduktion! Mest av allt handlar det dock om berättelser - både de berättelser vi läser och dem vi berättar för oss själva och de människor vi älskar för att minnas, eller kanske snarare för att hålla fast vid uppfattningen om hur det borde ha varit. Lisa Tuckers egen kärlek till litteratur och skrivande lyser igenom texten; det är en bok för litteraturälskare av en litteraturälskare. Baksidestexten utlovar ”a love song to the redemptive power of books and stories” och visst låter det storvulet amerikanskt och inte så lite Hollywoodbombastiskt (försök läsa den meningen utan att höra Don ”trailerrösten” LaFontaines stämma i bakhuvudet). Det är det också – men på ett bra sätt. För, handen på hjärtat nu, är det inte skönt att hänge sig åt den här formen av katharsisk litteratur ibland? Är det inte skönt med författare som vågar vara storvulna och prentiösa och leverera berättelser som Vill Beröra – samtidigt som det bjuds på stilistisk finess och fint utmejslade personporträtt? (I litteraturens värld behöver faktiskt inte förnuft och känsla vara motpoler, även om det är lätt att tro det när man läser kultursidorna.) Är det inte just detta man kan sakna i svensk nutidsprosa? Lisa Tucker är en väldigt amerikansk författare, i den mest positiva bemärkelsen, och jag är glad över att ha blivit tipsad om henne, så tack, Karin! Jag lägger ifrån mig ”The Promised World” mer förälskad i litteraturen, i berättelser som är större än livet samtidigt som de är livet, än någonsin.
Alla
Du har säkert redan läst den, men Diane Setterfields ”Den trettonde historien” är ett annat tips innehållandes tvillingar och litteratur. Helt underbar!
Den ÄR underbar! Läste den när den kom ut men blir sugen på att läsa om den nu. Perfekt höstbok! Borde inte hon skriva något nytt snart?
Ooo! Jag väntar desperat på något mer från Setterfield. Mitt problem är att jag alltid faller för debutromaner, sen får man vänta alldeles för länge eller förgäves på något mer. Och det finns inget ”gammalt” man kan läsa heller.
Hah, roligt att ni säger det. Plockade upp den (trettonde…) på förmiddagen idag och ska strax börja läsa. ”Underbar!” låter onekligen lovande.
Åh, vad kul att du gillade henne! Hon är, som sagt, väldigt amerikansk – fast på bästa möjliga sätt tycker jag. Nu väntar jag på att The Promised World ska dimpa ned i brevlådan, för hennes andra böcker har jag ju redan läst. Den låter lovande!
Vilken av hennes tidigare böcker gillar du bäst? Jag köpte ”Det nakna hjärtat” (”Once Upon a Day”) samtidigt som ”The Promised World” och ska läsa snarast, men jag vill läsa hennes övriga romaner också, känner jag. Tack för tipset (igen)!
”Det nakna hjärtat” var den första av Lisa Tuckers romaner jag läste och den fick mig som bekant att plöja vidare, men i efterhand är den lustigt nog sist på min lista över hennes böcker. Jag gillade ”The Cure for Modern Life” väldigt mycket. Den sticker ut lite bland hennes övriga produktion och har kanske en aning mer glimt i ögat och mindre mörker än både ”The Song Reader” och ”Shout Down the Moon”, plus att den skiljer sig från de övriga genom att ha en manlig huvudkaraktär. Vore jag manusförfattare skulle jag kuppa till mig rättigheterna till The Cure ögonaböj. Annars har jag lite svårt att välja en bok framför den andra. Jag gillar dem för mycket! Både Song Reader och Shout Down… är mycket läsvärda – de känns verkligen som syskonböcker i den bemärkelsen att de klingar lika, om du förstår en luddig liknelse. Åh, nu vill jag läsa om dem allihop! Ungefär så här års förra året läste jag alla hennes böcker på en månad och jag har sällan haft så lite emot höstrusket…
Men ooh vilken läslust jag fick plötsligt. Jag som kämpar mig igenom ”The Lost symbol” just nu utan att förstå riktigt varför behöver just nåt sånt här känner jag. Idag blir det biblioteket!
Hej Så vad är det för fel på Kristin Hannahs böcker? Vad tycker du om Nicholas Sparks? Han skriver ju också lite sentimentalt. Jag tycker att han har skrivit årets bok med The last song.
Jag gillar Kristin Hannah – när jag är på rätt humör. Har bl a skrivit recension på hennes senaste översatta roman, där går jag lite närmare in på vad jag tycker om henne: http://www.bokhora.se/blog/recension/2009/03/vad-som-an-hander-kristin-hannah/
Nicholas Sparks, samma sak där. Det är otroligt smörigt och tårdrypande och ibland funkar det, ibland inte. Gillade The Notebook och har True Believer liggande oläst hemma, vad tycker du om den? Ska kanske ta och kolla upp The Last Song, för när man känner för att snyfta lite är Sparks nästan oslagbar.
Har inte läst True believer eller The Notebook. Var lite skeptisk tidigare, men efter att jag sett filmen A walk to remember, som jag gillade väldigt mycket, bestämde jag mig för att läsa The Last Song. Nu kommer ju Nicholas att få det svårt att nå upp till mina höga förväntningar i fortsättningen, men jag kommer självklart att läsa fler böcker av honom. Alla författare som skriver liknande är också intressanta.