Förra veckans pendlarläsning, och av den sorten att jag gärna hade förlängt resorna bara för att få fortsätta lite till. Jhumpa Lahiris ”Unaccustomed earth” blir en av mina allra bästa titlar hittills i år. Ni kanske minns den här NY Times-listan av fem tips från 2008? Jag har hittills läst 3 av dem nu (inte Millhauser och Bolano), och Lahiri vinner. Helt outstanding.
Det är åtta noveller i ”Unaccustomed earth”. De fem första är fristående, de tre sista hänger ihop. Allihop handlar om andra generationens invandrare. Barn till framgångsrika indier som lämnat hemlandet och flyttat till USA, främst Massachusetts kring Boston, och tom ännu mer exakt kring Cambridge, för att få bra liv med många möjligheter. Föräldrarna lever med ett ben i varsin kultur, barnen mest i USA. Men som jag skrev förra gången, allra mest handlar det om att vara del i en familj, spelar ingen roll om den är indisk eller amerikansk eller svensk. Man är en dotter eller ett syskon, eller man är en förälder. Allmänmänskligt, och så vackert men tungt. Det är jobbigt att läsa Lahiris bok. Sida upp och ner av sanningar och tankar som man kanske inte vill påminnas om eller erkänna för sig själv. Men hon skriver det så skickligt så jag fortsätter läsa oavbrutet, måste, fast jag ofta blir så berörd av det.
Novellerna är näst intill perfekta. Lagom långa, man får djup och sammanhang, och med den gemensamma miljön och tiden och temat så känns det inte alls upphackat. Reads like a novel, i princip. Det här är alltså inte en sån novellsamling där man måste ta en paus mellan varje för bästa effekt. Man kan bara forsa igenom. Ja, eller också beror den åsikten allra mest på att jag inte kunde sluta… jag vet inte.
Den kommer som sagt på svenska och då heter den ”Främmande jord”. Rekommenderas, så väldigt mycket. Topp 5 i år!
Mer bra och nytt om Indien: ”The white tiger” av Aravind Adiga som också blir översatt till svenska och kommer ut i maj, ”Den vita tigern”.
6 kommentarer
Läste artikeln i svd (eller var det dn?), verkar väldigt intressant.
Började på De vilda detektiverna av Bolano igår. Efter 80 sidor känns det klart lovande, även om extrem-hypen inte har blivit ”bevisad” ännu. Språket effektivt och oftast flytande i ordets bästa betydelse, radikalt poesi-sällskap i Mexico City med en tendens till dekadensromantik sett ur en 17-årig spolings ögon.
Frälstes av Jhumpa Lahiris ”Den indiske tolken” under min gymnasietid. Hade en svensklärare som vågade sig på denna då helt nya författare – och som lämnade en hel klass i ett omtumlat fantastiskt tillstånd… Läser fortfarande novellerna då och då och njuter fortfarande lika mycket.
Bolaño är enastående. Skulle inte förvåna mig om ”2666” blir nästa bok som översätts till svenska. Fullt i klass med De vilda detektiverna, som är jävulusiskt bra den också.
Den klickar jag hem till bibblan omgaende!
[…] -Jhumpa Lahiris Unaccustomed Earth (efter att ha läst JoLs recension) […]
Främmande jord är den mest perfekta reselektyren också. Jämte Leklust sommarens absolut bästa läsning som hängde med i väskan varhelst och jag tror att jag var den enda som inte fick långtråkigt när planet blev stående på flygplats eftersom en man med mycket muslimskt namn checkat in men inte boardat (crewet fllippade ur och kollade toan fyra gånger). Tom. tolvåringen tandemläste när hennes omläsning av Twilight var slut. Har sällan läst så perfekta skildringar av den svåra kombinationen av människans ständiga behov av sammanhang och rörelse bort från de som står en närmast.