Vykort
1 juli, 2009
Jag har tillbringat en vecka i Grekland och försökt läsa ”Illusionisten”, men jag vet inte, jag. Jag har väldigt svårt att komma in i den. 200 sidor in väntar jag fortfarande på att det där fantastiska, som så många har talat om, ska gripa tag i mig. Istället för att läsa i den har jag läst Denise Rudberg och Bret Easton Ellis. Men mer om dem, särskilt om Ellis, kommer senare.
Dela:
Alla
Illusionisten! Jag har precis tagit mig igenom den, som sommarjobbsläsning, och jag förstår dig. Den var väldigt trögstartad. Till slut tog den sig i alla fall och blev mer fascinerande (sådär lager-på-lager mångtydig), men fullt så omvälvande läsning som den beskrivits som tyckte jag inte det var.
Askass! Plågsam! Fowles hatade den också, när jag läste det i en intervju gav jag honom en andra chans och blev rikligen belönad. Sammanfattar handlingen i en mening: Ung Man Tror Sig Som Alla Unga Män Vara Universums Medelpunkt Och Visar sig Mycket Riktigt Vara Det.
Jag älskar ”Illusionisten”: beskrivningar av omgivningen, det växlande tempot och mystiken gör att det är en av dem mest intressanta böcker jag har någonsins läst
Sommaren 2002 läste jag Illusionisten och jag känner igen (kommer ihåg) trögheten och långsamheten i en början, men som Alice skriver belöningen kommer, tempot växer och mystikens ständiga dragningskraft gör det hela mycket läsvärt. Fast jag tryckte bättre om ”Den franske löjtnantens kvinna”…….
Brett Easton Ellis bara älskar jag! Det är så hemskt omoraliskt men moraliserande ändå. Man kan slå upp en bok på måfå och direkt hitta något riktigt smart och roligt. Om man kan läsa mellan raderna förstås. Vem sa att amerikaner inte kan vara ironiska?
Aha. Läste också Illusionisten i Grekland för ett par år sen. Jättejättejättejobbigt tyckte jag att det var. Jag gillar inte alls det suggestiva och känslan av att inte kunna lita på riktningen historien tar. Retade mig på den och mådde fysiskt illa vid tillfälle (iofs bevis på en väl skriven bok men man behöver ju inte tycka om boken bara för att den är skickligt skriven). Passade (mig) sällsynt illa som semesterlitteratur.
åh, jag läste den härom veckan (recce i min blogg) och älskade den från första till sista sidan! Kunde inte släppa den ur sikte. Tänk så olika man kan tycka om böcker.
Jag läste Illusionisten för nio år sedan och har den som en av mina topp-tio-största-läsupplevelser någonsin! Jag kommer knappt ihåg historien, annat än den allra yttersta ramen och vissa händelser som verkligen har etsat sig fast, men minns att jag var fullständigt förhäxad av den. Nu har jag precis börjat läsa om den och har varit lite nervös över att jag inte ska gilla den, men efter 100 sidor är jag fast igen.
Johanna, det med att Fowles själv inte gillar den – jag skummade visserligen bara förordet, men fick för mig att det var lite koketteri från hans sida?
Många år sedan jag läste den, men vad jag minns var jag inte särskilt imponerad.Har flera vänner som tycker den är fantastisk. Det jag minns att jag reagerade på, var den unkna kvinnosynen.
Här finns en del av mina åsikter om ”Illusionisten”, som jag dessutom läste på engelska.
http://graa-roed.blogspot.com/2009/01/lsning-2008.html
Fy sjutton, säger jag!! Sällan har jag varit så irriterad på en bok, en man, ja, hela manligheten fick ett tag klä skott för svamlet i boken…
Illusionisten håller jag med om var fascinerande – tråkig. Fascinerande för att jag ändå lyckades ta mig igenom den i väntan på något som aldrig dök upp. NÄE, fattade aldrig riktigt vad den ville säga, därför tråkig.