”What would Emma do?” – Eileen Cook

Om jag hade tänkt efter i fem sekunder så kanske jag hade kopplat titeln till ‘what would Jesus do?’. Å andra sidan har jag läst författarens blogg lite sporadiskt för några år sen, och inte spårat något speciellt kristet där. Så när allra första stycket börjar med ”God, I’ve been thinking about our relationship…” reagerar jag inte. Jag tänker att det mer är en abstrakt diskussion som man kan ha i krissituationer, ‘åh gud, jag dör om inte bla bla bla’. Fast sen börjar det andra kapitlet också med en Gud-diskussion, och huvudpersonen Emma går på en skola som heter Trinity Evangelical Secondary. Hmm…. Det går sakta men säkert upp för mig att ”What would Emma do?” av Eileen Cook är en kristen YA-bok. (Young Adult.) Inte något fel i det, bara att jag inte är kristen eller brukar läsa sån litteratur.

Den här gången var jag ute efter en spännande historia om Emma som råkar kyssa sin bästa väns pojkvän, Colin. Det ska tilläggas att Emma och Colin varit riktigt bra vänner ända sen barnsben, och ivrigt påhejade av sina föräldrar att bli tillsammans, men han blev tillsammans med Emmas kompis Joann istället. Det är helt lugnt för Emma, hon brukar inte gå runt och fantisera om Colin. Hon fattar därför inte hur det plötsligt blir så att de står och kysser varandra på the mall. Inte blir det bättre av att Joanns mamma råkar bevittna allt. Spännande, va?

Ja, fast sen tillkommer ju allt det kristna… Det känns rätt ”Ibland bara måste man” av David Levithan. Ni bara ‘what?!’ för det låter ju som en oväntad kombination med kristet USA + homosexualitet, men jag menar på det sättet att i Levithans bok så har han skapat ett samhälle där det anses helt normalt att skolans bästa fotbollsspelare är en crossdresser. Killar flirtar och dejtar öppet med varandra, ingen höjer på ögonbrynen. Nog för att allt det är normalt, men än så länge inte helt vanligt på en gymnasieskola, och framförallt inte i USA.

Samma vibb kring Emmas kristna skola och den lilla bondhåla där hon bor. Jag läser och tänker ‘är folk så här eller är det ironiskt menat?’. Det är helpräktiga familjekvällar med brädspel, föräldrar blir upprörda över att en tjej bär läppstift, skolan får inte ha en hejarklack men istället en Spirit Squad, och killen som är jude anses suspekt fast alla såklart låtsas som om han är normal bara för att vara snälla. Lägg till obligatoriska gudstjänster med en pastor som bla tycker att Harry Potter är Satans verk, och en idiotisk polis som har en världssyn och toleransnivå som hämtad från 30-talet. Allt genomsyras av en allmänt trångsynt inställning som… Well. Det borde vara superironiskt, men jag tror sorgligt nog inte att det är det. Tyvärr. I den här boken och den här världen så är man vit, kristen, självklart hetero, man dricker inte, man har inte sex före äktenskapet, man skiljer sig inte, man tror bergfast på Gud, och man gör alltid det rätta. Även om det innebär att man offrar sin livsdröm. Man måste ändå göra det rätta. Helst med ett leende på läpparna. Huvudpersonen Emma är i och för sig kritisk mot många av de här värderingarna, men inte tillräckligt kritisk tycker jag. Det går verkligen inte att missa eller bortse ifrån sensmoralen, och utrymmet för vad som är att leva rätt är så himla litet.
Så man kan ju på sätt och vis säga att jag fick en spännande historia om Emma och Colin, fast en helt annan spänning än den jag hoppats på. Det bidde en utflykt till en rätt obehaglig, exotisk plats. What would Jesus do, på riktigt-platsen. Stephenie Meyer tex skulle trivas förträffligt. Fast åh, just det – hon bor ju redan där. Duh!