”When we were winning” – Klas Ekman och Martin Norberg
Man ska ju inte hålla på och rabbla favoritsånger med sina artister, för så gör man ju inte om man är ett äkta fan, och helst ska man ha varit med från början också, helst när banden var så små att de fortfarande spelade på Hannas på Skånegatan eller nej, förresten, ännu tidigare.
Vi kan väl vara ärliga från början. Första gången jag hörde Broder Daniel var i programmet Voxpop, som producerades i Växjö, för när jag var ung producerades svenska ungdomsprogram alltid i Växjö. Låten var ”Work” och den är alltså med på Broder Daniels andra album, ”Broder Daniel” och inte på debuten, ”Saturday night engine”, som jag aldrig riktigt gillade (observera alltså att jag köpte och lyssnade på ”Broder Daniel” och ”Saturday night engine” i omvänd ordning – viktigt). Faktiskt så tycker jag att det bästa med Broder Daniel är de låtar som kom på ”Fucking Åmål”-skivan ”Broder Daniel Forever”. Jag är ganska grå på det viset. Jag har aldrig älskat som pandaflickorna.
Ändå blir jag fortfarande knockad av ”Work” och ”ABC 123″ och ”Whirlwind” och ”Cruel Town” är precis lika briljant som alla säger. Framförallt innebär Broder Daniel väldigt många minnen, trots att jag var 18 år när ”Broder Daniel Forever” kom och egentligen minst tre år gammal för att verkligen kunna ha den som ett soundtrack av en tid.
Det jag vill säga är kort sagt: jag var inget äkta fan. Jag var för gammal och för otrogen. Jag vet att ni kommer att hålla det emot mig om ni inte gillar det jag skriver om Klas Ekmans och Martin Norbergs ”When we were winning” – boken om Broder Daniel. Jag tycker, som jag tidigare skrivit, att Ekman är oerhört lättläst. Han har ett rappt språk utan krusiduller. Det är enkelt, men stiligt. Så ska en bandbok ska skrivas. Det hade förmodligen varit svårt att skriva boken om Broder Daniel på ett annorlunda sätt.
Jag kan irritera mig på manliga journalister som hänger med killband. Carl Reinholdzon Belfrage brukade hänga med band som Bad Cash Quartet och skriva om efterfester och fyllecitat i Nöjesguiden för ett par år sedan. ”When we were winning” påminner ganska mycket om de texterna. Det blir lite grabbigt ibland; fylleminnen och nostalgi. Har du hört den här historien?.
Så också i ”When we were winning”. Det var många saker som gick sönder – inte bara människor; mycket sprit och mycket knark, mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Ekman tecknar ett linjärt porträtt av en grupp människor, som jag hade en bild av och i viss mån förändrades bilden. Det är ambitiöst och det är trots allt respektfullt. Men jag hade inte velat läsa boken för 10 år sedan. Å andra sidan trivs jag med att veta så lite som möjligt om mina favoritartister och så här många år efter min senaste Broder Daniel-spelning och så många månader sedan jag lyssnade på BD sist, trodde jag inte att jag skulle bry mig så mycket om all information. Men det gjorde jag.
Och det är väl självklart att du ska läsa ”When we were winning”. Särskilt om du är en gammal pandaflicka. Hur kan du låta bli? Jag tror dock inte att du ska läsa den från pärm till pärm. Som jag gjorde. Och om du väljer att göra det ändå, måste du lyssna på Broder Daniel samtidigt. Det gjorde inte jag och jag inser, nu när jag skriver (och lyssnar) att det var ett misstag. Broder Daniel blev lite för mycket teori och för lite kärlek i min läsning.
Tills vidare försvinner jag i ”What clowns are we”. Det ska kännas i hela bröstet, eller hur?
Alla
jag gillade dem men inte sådär pandahysteriskt. Vågar man läsa boken, tro? Hm. Jag bara bävar för när det kommer en sanningssägarbok om kent, om någon sådan kommer. För dem älskade jag ju lika mycket som pandaflickorna broder daniel. Väldigt välskriven recension och ja, ABC 123 är verkligen fantastisk, ska lyssna nu!
Klas Ekman svarade i en intervju med Per Sinding-Larsen att det var lätt att skriva boken. Det borde vara en varningsklocka för alla journalister. Mycket riktigt så saknas också nerven i boken, vilket är synd. Broder Daniel var ett band med väldigt mycket nerv, väldigt mycket upproriskhet och kompromisslöshet. Alltså raka motsatsen till den här intervju-boken.
I en intervju i Sonic säger Klas såhär på frågan om vad som vad som var roligast i arbetet med boken: ” I höstas blev det en väldigt rolig och trevlig utgång med Henrik och Poplars på Andra Långgatan i Göteborg. Jag minns framför allt ett roligt utrop om Scorpions och att Henrik sa något om att jag bara borde skriva »myten om Broder Daniel«.
– »Är inte myten samma sak som sanningen?«, frågade Lars.
– »Jo, det förstås. Det stämmer nog«, sa Henrik efter en rätt lång stunds betänkande. ”
Det är väl just det som en journalist skall ha koll på; skillnaden mellan att befästa myter och att (försöka) beskriva sanningen. Klas har inte riktigt den kollen, tycker jag. Klas kunde t.ex. researchat mer bland tidigare bandmedlemmar och flickvänner (det EXISTERAR överhuvudtaget inga kvinnor i boken) för att på så sätt kunna formulera lite vassare frågor till bandmedlemmarna.
Att boken ändå är mycket läsvärd beror främst på att bandmedlemmarna uttrycker sig genomtänkt och välformulerat.
Vilken konstig recension. En bok som kräver att man lyssnar på en viss musik under tiden man läser den kan ju inte stå på egna ben.
Mama Cass: Jag förstår din invändning, som delvis överensstämmer med min egen. Boken upplevs vara riktad mot personer som gillar/gillade broder daniel och som redan har en relation till bandet. Boken står trots allt på egna ben, tycker jag.
Carl Reinholdzen Belfrage (som nämns i recensionen) är den journalist som skrivit mest brännande om Broder Daniel och då syftar jag inte på de där gamla nöjesguiden-artiklarna som handlar mer om Carl än om bandet, utan jag syftar på texten om broder daniel gitarristen Anders Göthbergs självmord som publicerades i Nöjesguiden sommaren/hösten 2008. Där finns smärtpunkter på ett helt annat sätt än i Klas Ekmans intervju-bok ”When we were winning”. Det är just den nerven som skulle behövas för att intervju-boken skulle växa ut till något betydligt mer intressant.Tycker jag.
Jag är tveksam till om boken håller på egna ben, Magnus och Mama Cass. Jag tycker att den staplar för många fyllehistorier, saknar den nerv som Magnus skriver om. När du, Magnus, skriver Det är väl just det som en journalist skall ha koll på; skillnaden mellan att befästa myter och att (försöka) beskriva sanningen. Klas har inte riktigt den kollen, tycker jag formulerade du någonting som jag kände, men inte kunde sätta fingret på. ”When we were winning” befäster myten, men vad tillför den egentligen för nytt? Det saknas kvinnor i boken, ja, men jag tycker överhuvudtaget att det är väldigt mycket navelskåderi. Bandmedlemmar berättar och bandmedlemmar minns. Så på så sätt undrar jag verkligen vad någon utan relation till Broder Daniel skulle få ut av Ekmans bok.
Och varför ska det skrivas om kvinnor i boken? Det var ett band bestående av män. Ett band är som en klubbstuga för män, där får man umgås och vara sig själv. Vill man läsa om kvinnor ska man hålla sig till Marian Keyes.
Ja, eller till någon av alla svenska veckotidningar för kvinnor.