”Wintergirls” – Laurie Halse Anderson
Jag har så himla svårt för anorexiaböcker. Just det att det inte går att komma runt de utförliga beskrivningarna av hur man inte äter, vilka medel man tar till för att inte äta, och hur mycket kalorier det är i varje sak man tvingas äta. Skillnaden mot andra problemböcker, tex om att begå självmord som väl också kan ifrågasättas, är att där är det sällan ett sånt detaljerat studerande av tillvägagångssättet. De brukar mest handla om personers depression (se tex Ingrid Olssons ”Känslan av att hoppa”, jag fattar känslan, men jag börjar inte själv leta efter höga höjder), inte ett frossande i hur de ska utföra självmordet, medan skönlitterära anorexiböcker för det mesta känns som en manual i att nå size 0.
Nu har jag läst en iallafall, Laurie Halse Andersons ”Wintergirls”. Lia och Cassie blev bästisar när de var små. En sak som förenat dem i alla år är kampen att bli smal, smalare, smalast. Nu är Lia arton. Hon har redan varit inne två svängar på ett behandlingshem, och ligger farligt nära gränsen för vad som är den minst tillåtna vikten för henne. Då hittas Cassie död på ett motellrum utanför stan. Inte pga ett brott eller droger, utan pga hennes ätstörningar. Cassie och Lia har inte haft kontakt det senaste året, men den händelsen gör att Lia tar det sista steget över till ”osunt fixerande”, eller i hennes ögon, steget mot att vinna och bli perfekt. Man är det när man klarar att gå runt på mindre än 500 kalorier per dag.
Sättet som Halse Anderson skriver på: väldigt bra. Har ni läst ”Speak / Säg något” av henne? En modern klassiker tycker jag, och man känner igen den stilen i ”Wintergirls”. Grafiska detaljer, det sagda och det tänkta, allt det skarpa, det är jättebra.
Innehållet: Well. Se mina invändningar ovan. Till och med jag (noll anlag för denna sjukdom + långt över den kritiska åldern för att fastna i den) blir lite besatt och fixerad. Vi får ju nämligen kaloriräkning hela tiden. En halv bagel. Ett glas juice. Och så vidare. Och det är ju det här ”Wintergirls” handlar om. Ja, det finns fina familjeporträtt och ditt och datt, men allt det ligger i skymundan för hur många kalorier det är i den där halva bageln. Och när Lia är svag och på väg att äta så vet hon precis vart hon ska gå på nätet och få stöd.
Jag minns att jag läste en notis en gång om några småkillar som råkat ut för en olycka när de klättrat ner i en sopcontainer där det fanns ett visst material de ville ”läsa” och hur fiffigt notisen förmedlade detta så att det skulle framgå för alla äldre läsare vad det handlade om, men samtidigt inte få de yngre att bli lockade att göra om det. Jag tänker på den notisen när jag läser den här genren. Varför ska jag plötsligt sitta och tänka ”åh, bra att jag glömde majonnäsen när jag åt mina äggmackor till frukost imorse!”? Och om jag tänker så, är det verkligen bra? Går det inte att skriva en bok om det här ämnet utan att hamna där?
Alla
Bra och VIKTIGA reflexioner, Johanna. Jag skrev ett långt inlägg om detta på min blogg, med din recension som underlag. Läs om du vill:
http://annabostromi.blogspot.com/2009/12/bocker-om-anorexi-och-deras-dilemma.html
Har läst, och håller ju helt med!
Bra skrivet! Jag drar mig också för att läsa böcker som handlar om folk som har ätstörningar eftersom de oftast bara får mig att må dåligt. Har t.ex. haft Sofi Oksanens ”Stalins kossor” i bokhyllan länge utan att orka ta tag i den (trots att jag tror att den är bra). Det är en väldigt problematisk genre (om man nu kan kalla det för en genre). Men jag läste Ulrika Lidbos ”Decembergatans hungriga andar för ett tag sedan och den var riktigt bra. Visst var det en hel del beskrivning av vad huvudpersonen äter och inte äter men samtidigt framgick det verkligen vilken hemsk sjukdom det är, både för den som är drabbad och för alla i dens närhet. Man blev inte direkt sugen på att leva på grapefrukthalvor….
det går nog inte att skriva en bok om ätstörningar ur den ätstördes perspektiv utan att det blir detta fokus på mat och kalorier, den ätstördes vardag kretsar ju helt och hållet kring just mat. det är ett oerhört smittsamt beteende och tänk som lätt letar sig in i hjärnan och jag skulle inte rekommendera sådan läsning till någon ung(helst inte äldre heller) människa.
Har också nyligen läst ”Decembergatans hungriga andar” och kände, precis som Moa, att känslan av det fruktansvärda i sjukdomen går över kaloriräknandet. Men visst är det svårt, jag vill ju inte pracka på någon en bok med ”självstudier till anorexi”.
Tidigare i år kom ”Bulemibibeln” ut, och vi köpte den till vårt bibliotek. Men så fel titeln är!! Det är ju inte en självstudiebok, utan tvärtom! Det är en hjälp att ta sig ur helvetet! Men vilken tjej tror ni frivilligt tar boken, tar med sig den till disken och säger ”den här vill jag låna”? Funderar faktiskt på att klippa och klistra till ett nytt omslag till bok-rackaren under jullovet… *mutter, mutter*
När jag själv skrev min egen bok i samma genre var jag väldigt noga med att inte få det att bli en instruktionsbok. Jag tog helt och hållet bort detaljer som vikt och kalorier.
Om någon är intresserad så finns boken här:http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174370634