”A Fair Maiden” – Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates produktivitet har stötts och blötts på kultursidorna ad nauseum, gärna tillsammans med adjektiv som ”manisk”, ”oöverskådbar” och ”omänsklig”. Tydligen är det omöjligt att skriva en text om Oates utan att nämna hur snabbt hon spottar ur sig böcker. Här vore det väl uppfriskande om jag kunde skriva något i stil med ”Den här recensenten tänker i alla fall INTE ägna sig åt sådana förutsägbarheter”, inte sant? Ledsen. Det blir till att fortsätta i söndertrampade spår, för efter att ha skrivit flera alternativa inledningar till min recension av Oates senaste kortroman ”A Fair Maiden” (ännu ej översatt) upptäckte jag att de problem jag har med boken är intimt sammankopplade med just Det Söndertjatade. Produktiviteten, den maniska, oöverskådbara, omänskliga. Den som sägs sätta käppar i hjulet för ett eventuellt Nobelpris.

”A Fair Maiden” kallas på omslaget till den brittiska utgåvan för ”a novel of dark suspense”, vilket omedelbart triggade igång mina förväntningar. Sällan är Oates så läsvärd som när hon rör sig i det suggestiva, skugghöljda gränslandet mellan thriller och Great American Novel-betonad realism. ”A Fair Maiden” har potential att bli en riktigt tät och ruggig historia med kammarspelskänsla, men jag återkommer hela tiden till det där ordet: potential. Vi får hur som helst följa Katya, femton år, som sommarjobbar som barnflicka i den välmående kuststaden Bayhead Harbor, New Jersey. Själv är hon från betydligt ruffare kvarter i södra New Jersey, med en alkoholiserad, spelberoende mamma och en pappa som ”försvann” i The Barrens (samma som i spänningsromanen med samma namn signerad Oates alter ego Rosamond Smith, kanske?) när Katya var liten. En dag när hon är ute och promenerar med barnen möter hon Marcus Kidder, en äldre, distingerad herre, och ett underligt band – jag skulle nog inte kalla det vänskapsband – knyts mellan dem. Men är han verkligen så galant och jovialisk som han verkar – och vill han Katya…?

Som sagt, det finns massor av potential här. Intrigen är spännande och oförutsägbar – på pappret. I praktiken tar det mig nästan en vecka och två böcker vid sidan av att läsa ut de knappt 200 sidorna. Vägen mot det spektakulära och – det måste jag erkänna – tjusigt orkesterade slutet är fullt av dödtid. Många formuleringar återkommer anmärkningsvärt ofta, men skapar inte den förtätat mantralika stämning som lyckade upprepningar kan förmedla. Istället blir det mest irriterande och rentav tjatigt. Ett exempel: de ständiga beskrivningarna av Katyas ”flat, nasal south Jersey accent”. Visst, jag förstår att hon talar annorlunda än de välbärgade Bayhead Harbor-borna, att hon tillhör en annan klass och att Oates genom att synliggöra hennes dialekt vill belysa klassaspekten. Men räcker det inte att nämna det en, eller kanske möjligen två, gånger?

Sedan har vi problemet som jag redan varit inne på, detta att en potentiell bladvändare i smäckert romanettformat tyngs ner, stoppas upp… av vad, exakt? Jag kan inte sätta fingret på det. Kan det vara så att Oates, efter att ha lagt ner sin själ i begynnelseskedet där den rudimentera historien skissas fram, blivit otålig? Mentalt gått vidare till nästa projekt och därför snabbt, närmast pliktskyldigt, rafsat ihop berättelsen? Jag får den känslan. Och i så fall är vi oundvikligen tillbaka till det där med produktiviteten igen. Joyce Carol Oates har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare. När hon är som bäst är hon oslagbar på att skildra Amerikas mörka hjärta på det där fantastiskt storslagna sättet som bara amerikaner kan, men de senaste åren har alltför många av hennes böcker präglats av en viss ofärdighet. Joyce Carol Oates på autopilot, har jag visst kallat det tidigare, men inflikat att en JCO på autopilot fortfarande är bättre än 99% av vad som skrivs i USA idag. Nu är jag plötsligt inte lika säker. Det behövs snart en roman av ”Blonde”-kaliber för att inte Great American Novelist-hatten ska ramla av. Just nu sitter den rejält på sniskan.