Johanna K testar: ”Alice i Underlandet” på bio
I måndags var jag på ett ovanligt trevligt pyjamasparty. Vi såg bland annat Disneys ”Alice i Underlandet” från 1951, alltså den tecknade versionen. Vi var inte speciellt imponerade av den, vare sig 4-åringen eller jag, men inte lät jag mig avskräckas för det. I dag passade jag på att se Tim Burtons nya 3D-filmatisering av samma bok. Tilläggas bör att jag inte har läst boken. Kanske skulle man få en annan uppfattning av filmen då. Ty jag gillade den. Filmen. Det gjorde inte sällskapet.
Som jag har förstått det är Burtons film en mycket kreativ blandning av ”Alice i Underlandet”, ”Alice i Spegellandet” och Burtons egen fantasi, vilket man bör vara beredd på. Som erfaren besökare på filmer som är baserade på böcker, känner man väl dock till att fenomenet inte precis är ovanligt.
Nu måste jag bara fråga er: skulle ”Alice i Underlandet” platsa i er barnbokskanon? Jag vill alltså inte diskutera kanons vara eller inte vara här, jag menar bara: bör man ha läst ”Alice i Underlandet” innan man slår igen sin sista bok?
Alla
Vi läste Alice i underlandet när jag läste svenska på lärarutbildningen för ett par år sen. De flesta var tämligen överens om att den inte på långa levde upp till några eventuella förväntningar utan mest var knepig, konstig och ja, inte bra.
Smaken är väl som baken så enda sättet att veta säkert är ju att testa! Den var ganska snabbläst. Men jag kommer inte läsa den igen.
Det är det intryck jag fått av Alice. Sedan pratade jag med en mycket vettig flicka som berättade att hon hade läst ”Alice i Underlandet” och ”Alice i Spegellandet” inte bara en gång utan minst två gånger vardera när hon var 11 år och det var det som fick mig att fundera på om jag missat något?
Dessutom fick du mig att fundera: tänk om jag också läste den när jag läste till lärare? Det känns inte helt främmande, men jag har inget riktigt minne av det. Detta måste undersökas!
haha! Jag tror i och för sig du hade kommit ihåg det.. Men skulle gissa att det är en sån där bok som funnits med länge för att den ska läsas av blivande lärare.
Jag läste både ”Alice i Underlandet” och ”Alice i Spegellandet” i vuxen ålder och tycker definitivt att de är värda att läsa, om inte annat så som referenslitteratur. Liksom Lovecrafts pantheon (och för den delen Homeros och bibelns) har Carrolls figurer satt en stor prägel på vår populärkultur (och i Carrolls fall psykologiforskningen i och med the dodo bird verdict) och jag har själv alltid funnit att då jag kan spåra kulturens yttringar bakåt har detta berikat min upplevelse av såväl den aktuella inkarnationen som ”originalet”. Som exempel på Underlandets inflytande i olika medier kan nämnas ”The Matrix” och Alan Moore och Melinda Gebbies ”Lost Girls”.
Det var väldigt längesedan jag läste Alice i underlandet, och jag minns den som konstig. Men konstig på ett bra sätt. Annorlunda, unik, egen! Och det egna, unika och lite skruvade tyckte jag försvann i Burtons film vilket jag blev väldigt besviken på. Han brukar ju göra rätt udda, skruvade filmer så jag trodde att den här boken skulle passa som handen i handsken men så blev det bara en helt ordinär onda-mot-goda-story. Ja, jag tycker att Alice skall med i kanon. Därför att den är unik.
Alice i Underlandet och i Spegellandet är bland de bästa böcker som finns. Jag skulle vilja säga att man måste läsa dem! Var och varannan mening skulle göra sig som kylskåpsmagnet!
Läste böckerna för första gången när jag var nio år och blev helt förälskad. Har läst dem många gånger sedan dess. Tillhör fortfarande favoriterna, de är böcker man inte växer ifrån helt enkelt.
Jag hyllar Alice. Under uppväxten vill jag minnas att där var en stark brist på ”hjältinnor” för oss flickor som inte var fyllda med en dold sensmoral, t.ex. särskilt om flickors medfödda omsorg (vad jag väljer att referera till då det var mitt bristande område). Underlandet är fylld med figurer både med och utan logik, sympatiska och osympatiska på samma gång. Inget är svart på vitt och det tycker jag är ganska befriande, både första gången och vid senare omläsningar.
Absolut ja! Människor som inte kan tillgodogöra sig Alice är mugglare, så enkelt är det. Sen är det en annan sak att många givna böcker i barnbokskanon (The Wind in the Willows, Edward Lears Book of Nonsense, Pappan och havet, Resan till Ugri-La-Brek) inte går att greppa fullt ut förrän man har vuxit ur barnskorna. Därmed inte sagt att man inte ska läsa dem som barn också. Därmed sagt att man ska läsa om dem, ofta.
Nej.
Jaaa!!! till kanon, nja till barnboks-. Alice är ljuvlig, men man ska ha ganska rejäla referensramar för att förstå det roliga. Själv blev jag mer kär i Spegellandet än Underlandet, vet inte riktigt varför (kan ha varit översättningen). Mitt absoluta favoritstycke är ett matteförhör som drottningarna har med Alice (kanske antyder det något om min egen skolgång, who knows).
Nedanstående citat (ur Alice i spegellandet) är – tycker jag – motivering för att den som är fascinerad av språk ska unna sig de bägge Alice.böckerna,
Böckerna hör till de mst citerade i världen.
Högst tjugo svenska studenter av de tusentals som jag har undervisat i barnlitteratur sedan 1970-talet har läst och verkligen tyckt om Lewis Carrols filosofiska sagor. I England är det annorlunda .
(Flickan Alice är obehagligt elak är en vanlig kritisk kommntar från de många svenska studenter som inte har gillat böckerna,)
Att de cirka tjugo Alice- fansen som jag undervisat hörde till de studenter som också skrev språkligt lysande B- och C-uppsatser har kanske inget sammanhang med med deras fascination i Lewis Carrols konst,
men …
Här kommer ett av mina favoritcitat.
- Frågan är, sade Alice, om man KAN få ett ord att betyda så många saker.
- Det är snarast en fråga om att vara mästare, menade Humpty Dumpty och tillade:
- När jag får ett ord att utföra så mycket arbete brukar jag alltid ge det litet extra betalt.
Jag tycker att man ska läsa Alice though the looking glass, en bok som i mitt tyckte glöms bort, men den är mycket bra även om den blandas ihop med Alice i underlandet hela tiden. Helt klart läsvärd för alla åldrar, kanske bättre för vuxna än barn.
Ja. Absolut ja. Tråkar regelbundet ut min omgivning med Alice-citat. Blandningen av skönt absurda händelser och engelskt snusförnuftig hjältinna är bara bäst.
ska du skriva om filmen utan att ha läst boken?
Ja, jag tycker inte att det finns någon motsättning i det. Jag tycker att det hade varit värre om jag inte heller hade sett filmen.
Mina barn (5 och 7 år) verkligen älskar båda böckerna. Deras pappa läser dem högt på engelska och 7-åringen har hunnit genom dem ett flertal gånger.
OM man som du säger, överhuvudtaget ska prata om kanon så hör den i s f def till en engelskspråkig sådan. Vet inte om den har / har haft lika stor betydelse i det svenska språkområdet(?)
Själv har jag inte läst dem ännu, men kommer definitivt att göra det snart!
Tror böckerna kan bli roligare/lättare att förstå om man har en viss förståelse/fascination för den engelska litteratur- och språkvärlden. Jag tyckte dessutom hemskt mycket om teckningarna i boken som liten, samt älskade en fantastisk biografi om den riktiga Alice och hennes vänskap med den sävlige matematikern som tillägnade henne boken. Sammanfattningsvis: man bör läsa Alice, men förbereda sig på att det handlar mer om språket och logiska tankelekar än om en rättfram saga!
Hittade den här tråden efter att ha googlat ”barnbokskanon”, är medveten om att den är gammal. Men i alla fall. Jag är faktiskt lätt chockerad över okunnigheten hos frågeställaren. Alice i Underlandet är den bok som stod överst på kurslistan på litteraturvetenskapen (fördjupningskurs i barnlitteratur, Stockholms universitet.) Den räknas som föregångare till all modern barnlitteratur. Att fråga om den ingår i kanon är som att … typ fråga om Illiaden och Odyssén ingår i västerländsk kanon.
Så svaret på frågan är JA – definitivt.