Jag tycker två saker om Maria Svelands roman ”Att springa”.
1) Temat – sexuella övergrepp, dess uppkomst och konsekvenser – gör det till en av de viktigaste romanerna på länge.
2) Själva det litterära romanutförandet är bitvis ganska svajigt men det spelar inte så stor roll då det känns som att punkt 1 är viktigare.
”Att springa” utspelar sig på sjuttiotalet. Huvudpersoner är tolvåriga bästisarna Emma och Julia. Emma är den glada och lätta som lever med sin ensamstående mamma Annika. Deras hem är jämt fyllt av Annikas, och Emmas, kompisar och vänner, prat och skratt och musik.
Julia är mer sluten och hemlighetsfull. Hennes hem är motsatsen till Emmas. En kärnfamilj i en fin villa. Pappan arbetar hårt och kommer kanske snart bli vd på bilfirman, mamman Gisela jobbar deltid på ett parfymeri och sköter hus och hem. Det är helt tyst och rätt obehagligt, men åtminstone skinande rent och snyggt.
De har nu sitt sista sommarlov innan högstadiet ska börja. Tjejerna leker i skogen precis som vanligt, och där stöter de en dag på en blottare. Det är upptakten. Man förstår snart att Julias problem är mycket, mycket större än att springa på en blottare, och det är det här berättelsen handlar om. Vad har hänt Julia, varför, och vad händer efter samhället fått reda på det. Där romaner kanske oftast stannar vid att något sånt blir känt berättar Sveland om hela utvecklingen och hur det går för Julia och hennes familj. Är inte det lite ovanligt? Men bra!
Min största invändning kring utförandet är att tjejerna känns så sliriga. Ibland är de trovärdiga som tolvåringar, ibland är de för vuxna och mogna. Inte en konsekvent lyckad gestaltning av dem. Jag tycker också att Annika blir ytlig och klyschig. Genom i princip allt som händer (och det är verkligen inte lite) är hon rättrådig, human, modig och fullständigt osjälvisk. För mycket så. Det hade varit väldigt mänskligt att vackla på vägen eftersom Sveland trovärdigt beskriver hur sexuella övergrepp kan påverka så många fler än den närmaste familjen, men icke. Den onda sidan är verkligen ond, och den goda är verkligen god. Det här gör att det blir svårare för mig att se dem som personer, kött och blod. Jag tänker mest på dem som funktioner i den här romanen, och som såna är de jätteviktiga och bra. Tanken kanske är just att ämnet är viktigare än att Emma och Annika blir perfekt skildrade? Jag gissar på det, och där har Sveland absolut lyckats. Jag lovar att man inte förhåller sig sval till den här läsningen, den är skitobehaglig, man börjar tänka, undrar hur det går till nu, vad som hänt sen sjuttiotalet i fråga om lagstiftning och behandlingsmetoder. Och jag hoppas att det blir lika mycket debatt och diskussioner om det här ämnet som det blev om ”Bitterfittan”. Även om ”Att springa” inte är den bästa romanen jag läst, så är det lätt en av de mest upprörande och angelägna. Man vill göra något när man läst färdigt. Hatten av för det.
24 kommentarer
24 kommentarer till ”Att springa” – Maria Sveland
AllaBokpodden!
2010-09-13, 07:57
Visst ville man himla gärna älska den? Jag lyckades inte heller..
http://fullbokhylla.wordpress.com/2010/09/13/att-springa/
2010-09-13, 08:28
[...] L på Bokhora har skrivit om boken här. Bokmania skriver [...]
2010-09-13, 08:39
Tyckte också att den brast som roman betraktat, tyvärr…
http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2010/Host/sveland_maria-att_springa-inbunden/
2010-09-13, 08:43
[...] som orkat snabbare än jag – En full bokhylla skriver såhär, Johanna L på Bokhora tycker såhär, och hur Bokmania upplever boken kan man läsa här (jag har än så länge inte läst en enda [...]
2010-09-13, 09:13
Jag recenserar (som signaturen Kanel)
”Att springa”
på
Bokcirklar
2010-09-13, 11:03
det här låter som en bok jag vill läsa, jag hinner inte med i ert tipstempo :)
2010-09-13, 15:07
Jag tyckte att den var helt fantastiskt.
http://bim.blogg.se/2010/september/att-springa-av-maria-sveland-2010-bok.html
2010-09-13, 15:08
[...] Det som återkommer i alla recensioner jag har läst är klyschor. Johanna Lindbäck skriver på bokhora att ”Annika blir ytlig och klyschig”, Paulina Helgeson på SvD skriver att [...]
2010-09-14, 07:45
Det här handlar om en roman, dvs fiction. Har svårt att se att punkt A då någonsin kan bli viktigare än punkt B.
2010-09-14, 08:14
Att framföra ett debattämne i fiktiv romanform är ju inte nytt, det har väl författare gjort i alla tider. Ett annat nutida exempel är tex Katarina Wennstams senaste romaner.
Däremot är det för mig absolut lättare att ta till sig debattämnet i en sådär-skriven roman om det gäller ngt behjärtansvärt. Hade Maria Sveland skrivit om ett ämne jag inte alls sympatiserat med så hade jag förmodligen inte varit lika villig att bortse ifrån punkt 2 utan klagat ännu mer.
Men för att förtydliga, även om den är svajig så ÄR det ju fortfarande en roman, inte bara en halvtaskigt förklädd rapport eller så.
2010-09-14, 08:48
Jag kanske har missuppfattat nu men jag förstår inte alls Anna Å:s resonemang. Jag har läst flera romaner som jag kanske inte tyckt varit jättebra skrivna, men som jag ändå tyckt väldigt bra om för att de har handlat om något viktigt och väckt tankar och idéer hos mig. En roman måste väl rimligtvis kunna ha fler/andra syften än att vara välskriven? Jag läser i varje fall inte romaner bara för att få njuta av vackert språk. (Får jag välja mellan att läsa en välskriven roman vars tema intresserar mig och en sämre skriven roman på samma tema så väljer jag såklart den förra, men får jag välja mellan en välskriven roman med ett tema som inte alls intresserar mig och en roman som inte är lika bra skriven men som handlar om något jag tycker är viktigt, så väljer jag ju den senare.)
2010-09-14, 12:21
Hm, måste ändå gå in och tycka att det är viktigt att en roman är välskriven, oavsett hur behjärtansvärt ämnet än är…annars finns det väl kortare debattinlägg mm som kan avhandla viktiga ämnen på ett konkret sätt.
Däremot kan jag förstå hur Johanna resonerar, jag kommer ihåg när jag läste Liza Marklunds Gömda och hur jag försvarade den mot de som tyckte att den inte var speciellt bra skriven. ”Ja, men det här är ju viktiga saker, det är ju faktiskt en SANN historia”. Efteråt kändes det lite snopet när det kom ut att det faktiskt inte alls var en sann historia och Gömda borde därför ha dömts efter sitt torftiga språk…
2010-09-14, 16:50
Recensenten i aftonbladet skriver följande:”Ämnet är angeläget, utan tvekan. Att språket är taffligt går väl an. Men till slut väcker summan av den schematiska karaktärsteckningen och de bortom all sans accelererande övergreppen ett läsmotstånd hos mig.”
Vad anser ni som läst boken, hade den gjort sig bättre som ett längre journalistiskt reportage än som roman ?
2010-09-14, 17:42
Jag tycker ändå bättre som en roman. Den kan skildra ett längre skede då, och gissar jag, nå en annan publik än om det blivit ett journalistiskt repo. Tex mig.
Vad säger ni andra?
2010-09-15, 10:54
Nej, jag tycker den här diskussionen är märklig. (Är till 100% på Annas linje.) Om ni hårdrar det, ni som tycker att det räcker med ett angeläget ämne, så blir det ju så att alla romaner som tar upp angelägna ämnen är viktiga och bra romaner, eller hur? Med det följer ju att det är hur enkelt som helst att skriva en bra roman. Då kunde jag skriva fem bra romaner på ett år, för världen är proppfull av angelägna ämnen.
Utförandet är allt.
2010-09-15, 12:58
Nej, jag tycker inte utförandet är allt, men jag har svårt att säga var lägstagränsen går för det. Jag vill att det ska kännas som en roman och funka som en roman, och helst vara en jättebra sådan, men ibland är man beredd att göra lite undantag på vissa områden. Fast det blir svårt att definiera var den lägstagränsen är, det kan inte jag. ”Att springa” är iaf tillräckligt mkt roman för mig även om den inte alls är i klass med tex Siri Hustvedts verk. Jag tycker alltså inte att man kan stämpla ”roman” på vilken skrift som helst med ett angeläget ämne, för som du säger, då skulle det vara jättelätt att skriva romaner, och det är det inte.
2010-09-15, 15:25
Utan att ha läst boken måste jag bara få ha en åsikt om namnen: tjejer på 70-talet (födda på -60-talet) HETTE inte Julia. De hette ´Carina, Maria, Lena, Susanne, Kristina, Eva. Sånt kan jag reta mig på, Julia känns inte alls rätt i tiden.
Minns så väl när jag läste en vuxenbok i mina tidiga tonår (det kan ha varit Luftburen av Wästberg) där de ”gamla” dvs de vuxna i boken hade namn som Sara och Jenny – sådana namn som föräldrar döpte sina barn till DÅ i början på 1970-talet. Vuxna dvs -30 -40-talister hette Margareta, Birgitta, Harriet, Lennart, Harry, Bengt.
Någon mer som tänkt på detta?
2010-09-16, 22:19
Angående årtalet. Den här boken borde rimligtvis utspela sig på åttiotalet och inte sjuttiotalet, var det ingen annan som noterade att när Julia tittade på nyheterna i behandlingshemmet så nämnde man Palmemordet?
2010-09-16, 22:24
Vet du vad, helt rätt! Jag insåg att jag skrivit fel årtionde i min rec, men på klädstilar, smink och allt sånt så känns den så sjuttio! Pärlemorläppstift, trånga polyester-dräkter, inte åttiotal för mig.
Sen har vi den intressanta namndiskussionen från Hazelnut ovan, att ungar på den tiden inte så ofta hette Julia och Emma, som ju också är rätt.
2010-09-16, 22:40
Mmm, jag fick också hela tiden känslan av sjuttiotal och blev väldigt förvånad när Palmemordet nämndes i slutet av boken. Håller f.ö med dig om att romanen haltar lite men att själva ämnet gör det till relevant läsning!
2010-09-23, 10:05
Men ganska tidigt i boken fick man ju läsa om Giselas historia med riktiga årtal utsatta, när hennes mamma dog, hur gammal hon var när hon träffade Carl och när hon sedan blev gravid med Julia. Jag hade hela tiden i bakhuvudet hur mycket äldre J & E var än mig, och vad jag mindes från samma år…
2010-09-23, 10:10
Det här är en sån bok jag vill diskutera, önskar ni skulle haft en Rädd att flyga-kväll om Att springa också.
Jag tycker boken är riktigt bra men det är frustrerande att vissa saker inte löses upp. Som killen Julia träffade på luciakvällen. Han var ju inte hemlig eller okänd. Varför hände inget med honom?
Och berättade aldrig Emma om att dörren öppnades när hon sov över hos Julia?
Och hur kan det komma sig att Gisela inte asocierar mer till sin morbror när saker uppdagats?
2010-09-23, 19:35
[...] också: Aftonbladet Bokhora DN Expressen GP [...]
2010-10-03, 23:01
Jag sitter här och är så förbannad, Sveland har försökt gripa över för mycket denna gång. Jag älskade ”Bitterfittan” men den här känns svårare att svälja. Det är allt för många trådar som inte redes ut, ex. vad hände med Annika och Emma, Cesar mm. Ämnet i denna bok är jätteviktigt, men tuggan blir för stor så att säga. Det är som om den innesluter allt jävulskap som kan hända en flicka/kvinna. Övergrepp, förtal, mobbing etc etc. To much!!!