Två av mina vänner har kommenterat att jag var lite sträng förra veckan när vi bokcirklade ”I am the cheese”. Om någon blev bortskrämd av det, ber jag om ursäkt. Den här veckan tänker jag däremot vara ungefär lika sträng. Nu vill jag nämligen kommentera karaktärerna. Bara karaktärerna.
Mest av allt vill jag såklart diskutera Adams föräldrar. Adams pappa jobbade som reporter i en småstad, när han ramlade över information om korruption på regeringsnivå. Eftersom Adams pappa trädde fram som vittne efter att någon försökt döda familjen vid två tillfällen, måste familjen fly och leva under vittnesskydd. ”Departementet” iscensatte en bilolycka där den lilla familjen sades ha omkommit, familjemedlemmarna fick nya namn.
Hur tänker ni om Adams föräldrars val att inte berätta för Adam om de här händelserna, om att Adam egentligen hette Paul Delmonte, om att Adam upptäckte hemligheten på egen hand?
Det är ju som att jämföra äpplen med päron, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Virginia C Andrews (!) ”Älskade Audrina”. Den handlar om en tjej, som är med om ett sexuellt övergrepp. För att skydda (?) henne, får hennes föräldrar henne att tro att det inte var hon som var med om övergreppet utan hennes döda storasyster.
Alltså, jag tror ju att föräldrar gör vad som helst för att skydda sina barn och Adams föräldrars val är förmodligen lite mer förståeligt än Audrinas föräldrars val, men kunde de ha gjort annorlunda? Samtidigt, det är ju ingen enkel situation för Adams föräldrar heller. Jag tänker särskilt på Adams mamma, som får prata i telefon med sin syster en gång i veckan och då lever hon verkligen upp.
Andra karaktärer som jag såklart undrar över är den mystiske mr. Grey, för att inte tala om doktor T. Jag tänker att T är en del av den där enorma komplotten som Adams pappa vittnade mot och att han pressar Adam på uppgifter, för att få reda på vad han vet. Vad tänker ni? Och alltså, man kanske inte måste dela upp människor i gott och ont, men ibland behövs sorteringen för att liksom orientera sig. Grey är väl förmodligen en ondis, va?
Nästa vecka snackar vi ondska i ungdomsböcker och veckan efter, sista veckan, är det valfritt. Skriv gärna en kommentar om aspekter som ni vill ta upp.
6 kommentarer
6 kommentarer till Bokcirkelträff 2 ”I am the cheese”/Och katten tog en mus
AllaBokpodden!
2010-10-13, 19:19
Jag tycker att det är ett förståeligt val Adams föräldrar gör. Ett barn kan säga eller göra saker utan att förstå konsekvenserna, men eftersom Adam inte vet om sin egen bakgrund kan han inte berätta fel saker för fel människor. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera lite på alla de familjer med barn i olika åldrar som lever med skyddad identitet i Sverige. Hur gör de? Men hur skulle hans föräldrar kunnat göra annorlunda? Om man tror så mycket på sitt kall, att det man gör är rätt och riktigt även om det medför att hela ens liv som man känner det kastas över ända, då har man nog inget val. Eller för att fortsätta på päron-vägen, Aung San Suu Kyi gjorde ju också ett väldigt medvetet och fruktansvärt modigt val…
Dr T – dummis! Absolut! Men Grey är jag lite osäker på. Han kan vara en snällis, han.
2010-10-14, 07:57
Nu har jag ju inte läst ut boken än, här i omläsningen, och har knappt hunnit få någon uppfattning om de vuxna annat än ur de brottstycken som kommer fram: mammans syrendoftande glädje som så snabbt förbyttes till sorgsenhet, pappans polerade yta och den underliggande skräcken … Ikväll är det jag som läser resten!
Rent generellt vet jag inte vad barn mår bäst av – att få hållas ”lyckligt” ovetande, eller att lära känna sanningen på ett mycket tidigt stadium. Det ligger i munnen och skvalpar på mig ett par, måhända vansinnigt naiva, ord om att ärlighet varar längst, men eftersom jag har inte har prövat den tesen mot diverse antiteser än, vill jag låta frågan stå obesvarad.
SPOILERVARNING :
Har förresten fått hintar om att en på sistone mycket hyllad vuxenbokförfattare, nämligen Dennis Lehane, fick idén till en av hans allra mest omtalade böcker, Patient 67 (som andra känner igen via filmatiseringen Shutter Island med Leonardo di Caprio i huvudrollen) efter att ha läst just I am the cheese (sug på den, alla ni ungdomsbokhaters).
2010-10-16, 16:19
Spännande med Lehane-hinten! Jag vet att jag har jämfört den här Cormier-boken med Patient 67, men jag kommer inte på var!?! Det kan ha varit i ett fysisk bokträffsgäng jag är med, men, men… Just den där frustrerande känslan av att inte veta riktigt vad som är sant och vad som är ljug, det är coolt att kunna bygga upp det i en bok! :)
2010-10-15, 08:17
Utläst! Omläst!
Och: visst kanske föräldrarna gjorde rätt i att inte berätta något för Paul/Adam – precis som du säger, TinaO, ett barn försäger sig så lätt. Lögnen existerade förmodligen inte enbart för barnet Adams psykiska hälsas skull, utan också för att säkra både hans och den övriga familjens fysiska överlevnad. En strikt överlevnadsstrategi, där föräldrarna hade att välja mellan de gamla mossiga alternativen pest eller kolera. Men med facit i hand tycker jag nog att föräldrarna gott hade de kunnat berätta tidigare (Paul/Adams åldrar är för övrigt rätt ovissa här), för att undvika det traumatiska alternativet – den ständiga ovissheten och misstänksamheten, skräcken.
Ondisar eller godisar – vet inte. Om jag ska fortsätta på Lehane-spåret, är väl både T och Gray onda. Lobotomi – vad finns det för gott med det?
Ord är intressanta. Paranoia eller klarsyn – vilket representerar Adams tillstånd? Är hela boken en komplott mot läsaren?
2010-10-20, 12:19
Är inte Paul/Adam 14 år när han får reda på sanningen?
På vilket sätt menar du att boken är en komplott mot läsaren? Det du skriver om paranoia/klarsyn är verkligen intressant.Eftersom Paul/Adam är berättarjaget och jag själv ser mig som ganska klarsynt (…) tycker jag förstås att han är klarsynt, men att han inte vill förstå.
2010-10-20, 13:35
Justja, 14 år. Det är rätt sent tycker jag. Han borde lugnt ha fått veta det tidigare. När Adam fyllt 11 år. Eller 10 och ett halvt.
Och detdär med komplotten, vet inte vad jag menade. Det har ju gått en hel vecka sedan sist. Däremot minns jag hur jag tänkte på detta med paranoia och klarsyn – det är väl (?) ett rätt vanligt tema i populärkulturen? Truman show, Buffy the Vampire slayer (avsnittet ). Den hisnande känslan av att allt runtomkring bara är en illusion, tror att den är rätt vanlig – kanske framförallt bland tonåringar – och att det därmed blir tacksamt att skildra det. Att testa gränserna inom kulturen. Något sånt.