Bokcirklar för hela slanten

En del veckor är bokigare än andra. Förra smällde jag till med inte mindre än två bokcirklar.

I tisdags hade vi vår bokhorakväll om ”Rädd att flyga”. Boken med Barbie-omslaget. Jag har läst den (igen) för kanske fem sex år sen, men jag fräschade upp minnet en tredje gång nu inför träffen. (Första läsningen var alltså när jag var liten och inte fattade speciellt mycket, det var bara Barbie som lockade.)
Mitt intryck nu var rörig och sådär. Den har kanske inte åldrats så bra? Ja, grundkonflikterna finns ju kvar. Kan man vara ständigt förälskad i en person i flera år? Svar nej. Hur ska man som kvinna kunna kombinera förhållande och yrke och kanske familj och känna sitt värde på alla områdena? Fortfarande oklart. Så just de frågorna är inte daterade, men sättet den var skriven på, alla ovidkommande händelser. Böcker skrivs inte så där längre, infall på infall. Nu skulle den ha blivit mycket mer redigerad. Tror och hoppas jag. Det är precis den här stilen som gör att jag av princip inte gillar självupplevda historier, det som har hänt i verkligheten blir inte alltid bra romaner. Iallafall inte om man ska redovisa allt som Jong gör här.
Vi undrade också om/vad som var sant med svågrar som stöter på svägerskor, stora barnkullar, äkta män som dundrar in på hotellrum där hon ligger med älskaren, etc. Inte undra på att hennes familj tog illa vid sig. Och jag undrar vad som har hänt med 14-rummaren vid Central Park?

Kvällen därpå var det min privata bokcirkel som hade läst ”Synvilla” av Karina Berg Johansson. Upplägget lät så himla bra, en åk 9:a som ska på klassresa på Gotland, och en av killarna, Samuel, har bestämt sig för att det blir hans sista helg i livet. Han ska begå självmord där. Han har varit utstött, utanför, udda, haft det svårt hela livet och nu är det nog.
Den andra berättaren är Ika, mamma till Emelie som är en av de populäraste tjejerna i klassen. Ika är med för att försöka få lite kontakt med Emelie igen, de har bråkat så mycket sista tiden.

Jag tänkte relationer i trubbel, en klaustrofobisk lägergård, en klocka som obönhörligt tickar ner = härligt! Och ja, allt det där finns men det är så mycket som inte tas om hand tillräckligt bra. Bollar slängs upp i luften och sen försvinner de bara. Jag fattade tex aldrig grundproblemen mellan Ika och Emelie i deras konflikt, Samuel är så typiskt ”svår kille” i svart långrock och ska vara jättedeppad men jag känner verkligen inte det hos honom och det blir ju ett problem. Flera andra av eleverna är också lite för uppenbara i sina roller. Ika och en av lärarna har gått i samma högstadieklass, och det tror man ju ska användas på något sätt när man ändå får den infon, men nej. Och lärarna fattar givetvis ingenting om det som händer eller om gruppdynamiken, som vanligt.
Saker förklaras helt enkelt inte tillräckligt, eller att fel saker förklaras alldeles övertydligt mycket. Istället för den klaustrofobiska spänningen blev det mer frustration. Slutet mest av allt. Synd, för jag gillar hur Karina Berg Johansson skriver fram relationerna mellan ungdomarna, deras samtal, men resten hade jag velat ha mycket tajtare.

Nästa bokcirkel ska vi ta ”Glaskupan”, och det blir spännande för det är precis som ”Rädd att flyga” en bok jag läste för länge sen. Men jag var åtminstone lagom stor den gången. Och gillade massor. Kommer jag att känna så igen?