Bokhora träffar Sarah Waters: del 1

Att författare gör sig bäst när de representeras av sina verk, företrädelsevis i en läsfåtölj med den fysiska författaren på behörigt avstånd, har jag ju redan konstaterat. Ändå kunde jag inte låta bli att skicka iväg en intervjuförfrågan när det stod klart att Sarah Waters skulle komma till Stockholm i slutet av april. Hon är en av de författare som verkligen definierat mitt läsande 00-tal, åren mellan 20 och 30, och när vi ses på Hotell Esplanade – symptomatiskt nog på min sista dag som tjugonånting – brottas den stjärnögda fangirlen med den semi-professionella litteraturskribenten. Vem som vann låter jag vara osagt.

Klart är i alla fall att Sarah Waters är precis lika sympatisk som jag anade under hennes förra Sverigebesök, då jag såg henne på Internationell Författarscen (och drack insmugglat vin – förlåt, Ingemar Fasth! – och ropade ”YAY, gothic!” när Waters berättade om sitt pågående romanprojekt, men det är en annan historia….). Kort, åtminstone huvudet kortare än undertecknad, prydligt klädd i Karen Millen-skjorta och med ett blygt men varmt leende slår hon sig ner mittemot mig i soffan. Reader, meet author.

Hur föddes idén till ”Främlingen i huset”?

Från början var det faktiskt inte meningen att det skulle bli en spökhistoria. Jag var mest intresserad av klassaspekten, ett Storbritannien i förändring. Innan jag började skriva boken läste jag en gammal detektivhistoria från 40-talet, ”The Franchise Affair” av Josephine Tey, där en ung kvinna anklagar en mor och en dotter boende på ett avlägset gods för att ha kidnappat henne. Den berättelsen, flickans historia som senare inte visar sig stämma, det isolerade huset och klassaspekterna runtomkring, var något jag ville utforska. Sedan blev det en helt annan typ av roman, men Betty (namne med flickan från ”The Franchise Affair”!) är kvar som en rest av den ursprungliga historien.

På tal om litterära influenser och namn. När jag läste ”Främlingen i huset” tyckte jag mig se flera likheter med Daphne du Mauriers ”Rebecca”. Idén om huset som den egentliga huvudpersonen, och så greppet att inte låta läsaren få veta berättarjagets förnamn…

Mmm. Det där med Dr Faradays namn är rätt betydande. Han är ju en oerhört ensam person, har inte särskilt mycket till socialt liv. Det finns, som du kanske minns, en scen där läkarkollegans fru försöker trösta honom där det hade känts naturligt att använda hans första namn. Det fick jag försöka styra bort… Men jo, jag tyckte förstås att ”Rebecca”-aspekten var lite kul.

Var det en rolig bok att skriva?

Ja, verkligen. Själva historien i sig är ju väldigt enkel, med en början, en mittpunkt och ett slut. Inte alls lika berättartekniskt invecklad som ”Nattvakten”. Utmaningen med ”Främlingen i huset” blev istället att hitta Dr Faradays röst och göra den trovärdig. Han är ju egentligen en rätt obehaglig person, kylig och kontrollerande. Så det blev mycket redigeringsarbete, många omskrivningar innan jag äntligen fick till rätt ton.

Du gillar redigeringsarbetet, har jag hört.

Ja, jag är väldigt förtjust i den processen. Själva grundarbetet kan man se som konstnären som slänger ut färg på en tom duk. Man målar fram den mest grundläggande formen. Det är sedan när man börjar skriva om och lägga till, skapa nyanser och lager i texten, som boken verkligen kommer till liv.

Dina första tre romaner utspelar sig i det viktorianska England. Med ”Nattvakten” förflyttade du dig in i 1900-talet, till andra världskriget närmare bestämt, och nu med ”Främlingen i huset” rör du dig ytterligare några år närmare vår tid. Hur kom det sig att du bytte era, och tror du att du skulle kunna tänka dig att skriva en helt nutida roman?

Det började med en idé, och det var ”Kyssa sammet”. Sedan är jag väldigt förtjust i den viktorianska eran och bestämde mig för att dröja kvar där. Jag är förresten fortfarande intresserad av eran. När jag sedan började leka med idén att förflytta nästa roman till ett nytt historiskt skede så visste jag att det inte skulle bli före den viktorianska eran, för det är jag inte särskilt intresserad av. Jag har alltid älskat filmer från 40-talet, de har en sådan speciell struktur och stil, och 40-talet var ju en oerhört spännande tid för kvinnor. Så tidshoppet kan man väl säga var till hälften uträknat, till hälften helt slumpmässigt. När jag sedan började skriva ”Nattvakten” så älskade jag att befinna mig på 40-talet. Man behöver inte gå tillbaka särskilt långt i historien för att perspektiven ska bli helt annorlunda. Jag gillar att ta mig an delar av historien vi tror oss känna till och lyfta fram nya saker i ljuset.

Jag har tänkt tanken att förflytta mig till nutiden. Författare till historiska romaner får alltid den frågan, som om det är deras egentliga mål och önskan att nå vår tid… Jag såg nyligen ”Låt den rätte komma in”, och den filmen fick mig faktiskt att tänka att det kanske är möjligt att skriva en lyckad gotisk historia som utspelar sig i dagens samhälle.

Du borde läsa boken också, den är ännu bättre. På tal om böcker som blir film: flera av dina romaner har ju blivit filmatiserade, t ex blev ”Kyssa sammet” en uppmärksammad BBC-produktion. Hur känns det att se sina verk filmatiserade?

Att se böckerna filmas har varit en jättepositiv erfarenhet för mig. Det var extra roligt med ”Kyssa sammet”, som orsakade stor uppmärksamhet och blev lite av en kultserie för många. Jag ser det nog inte riktigt som att det är mina verk; det är så olika medier. Att vara författare är väldigt ensamt och nördigt, medan filmbranschen är glamorös. Jag är inte inblandad i produktionen på så sätt att jag skriver eller så, men jag gillar att ha en inblick. Förresten finns det planer på att filmatisera ”Främlingen i huset”!

Oooh! Det ska bli spännande att se. När jag läser vissa böcker brukar jag mentalt rollbesätta karaktärerna, gör du det med dina böcker?

Inte direkt, faktiskt. Vissa av mina karaktärer har en väldigt visuell känsla för mig, men det är inte så att jag ser en viss skådespelare framför mig.

Jag låg faktiskt och drömcastade lite inatt. Det är svårt med just den boken; jag hade en väldigt tydlig bild av Caroline och Dr Faraday men kan inte hitta några skådisar som direkt motsvarar dem. Kate Winslet, kanske, som Caroline? Hon har ju ett väldigt bra facit när det gäller böcker som blir film. Men hon är för snygg, förstås.

Kate Winslet är ett av namnen som ständigt dyker upp. Hon kanske är på gränsen till för gammal [Caroline är 26, Winslet 35, bokhorans anm.] men hon är ju fantastiskt duktig. Med Hollywoodmått ses väl hon som alldaglig, vilket är helt galet.

Sinnessjukt.

Ja, jag tycker att hon bara blir snyggare och snyggare ju äldre hon blir. När det gäller Dr Faraday så har många nämnt Ralph Fiennes. Han är väl egentligen också för snygg, förstås, men jag tror att han skulle kunna porträttera den där kylan, det lätt maniska, på ett bra sätt. [Ralph Fiennes var det namn som dök upp i mitt huvud också, bokhorans anm.]

Vad jobbar du på just nu?

Jag har precis börjat skriva, så det finns inte så mycket att säga än. Den utspelar sig på 20-talet. Ett tag var jag inne på att skriva tre 40-talsromaner, det skulle balansera de tre viktorianska romanerna väldigt fint, men jag kände att det skulle bli för repetitivt. Och den kommer att utspela sig i London. Jag saknade London när jag skrev ”Främlingen i huset”. Och – den kommer att ha ett lesbiskt tema!

Det kommer nog många läsare bli glada över! Vi pratade lite om redigeringsarbetet och de mer tekniska bitarna av skrivandet tidigare. Har du några tips till unga människor med författarambitioner?

Läs! Att läsa är avgörande. Ibland träffar jag människor som hävdar att de vill bli författare – och så säger de att de inte läser något. Det får jag inte att gå ihop. Det är också viktigt hur man läser, att läsa med ett kritiskt öga, försöka lägga märke till hur texten hänger ihop.

Var disciplinerad! Själv ser jag alltid till att skriva 1000 ord per dag. Det är inte särskilt mycket, men det viktigaste är att man sätter sig ner och skriver något varje dag. Se till att det rör sig framåt. Annars är det lätt att det inte blir något alls.

Redigera, redigera, redigera.

För mig har det hjälpt att hela tiden skriva med en läsare i åtanke. Jag brukar rätt tidigt i skrivprocessen släppa in några tidiga läsare och få deras omdömen. Om de stör sig på samma sak ser jag till att ändra det. Överlag är det viktigt att kunna ändra, inte vara för känslig eller stolt och tycka att ens text är perfekt som den är. Jag är väldigt förtjust i den tekniska aspekten av skrivandet, som du märker.

Det här var första delen av vår intervju med Sarah Waters! I början av nästa vecka får ni veta vad hon läser just nu, vad populärkultur betyder för henne och vad hon har för förhållande till Stieg Larssons böcker. Bland mycket annat. Missa inte!