Bokpackning
När jag packar inför en vecka i mitt föräldrahem på Närkeslätten är min väska nästan lika full som när jag packat för en vecka i New York. Skillnaden är att väskan från New York är sprängfylld med nya saker när jag reser därifrån, när jag reser från mina föräldrar är väskan förmodligen bara halvfylld (det här beror förstås på om mamma skickar med jordgubbssylt eller rabarbersaft). Till min familj har jag nämligen halva väskan med böcker.
Av uppenbara skäl är jag familjens bok-dealare. Även om vi får en del böcker till Bokhora-redaktionen, kan jag inte låta bli att plocka med mig böcker från alla möjliga ställen. Ju mer böcker jag köper, desto fler vill jag ha. Eller: det handlar inte om att äga, det handlar mer om att läsa, även om jag inte hinner läsa ens en bråkdel av alla böcker jag vill.
Jag tvingar aldrig någon att läsa. Jag tror inte på tvång. Jag har försökt tvinga min pojkvän att läsa böcker som jag älskar, men det slutar med att han hatar boken och slutar efter 100 sidor och det känns som en lose/lose-situation. Däremot är både min mamma och min syster väldigt lydiga. Min mamma läser allt som jag ger till henne. Hon läser bredast av alla jag känner. Min storasyster och pappa har en mer tydlig smak, så till dem försöker jag ge böcker som jag verkligen tror att de kommer gilla. Pappa får väldigt många böcker om andra världskriget, min syster gillar thrillers och den typ av historiska romaner som jag själv hatar.
I dagens packning ligger en blandning 2VK, spanskt, memoarer, indiskt, och reportage. Jag kan såklart inte avslöja vilka böcker det är här, men en av böckerna är en riktig chansning.
Längst upp ligger ”Död tills mörkret faller”, för den läser jag själv.
Brukar du ge bort böcker till någon och i så fall, brukar ditt val av bok gå hem?
Alla
Jag brukar också ha väskan fullproppad med böcker när jag åker till min mamma och fullproppad med saker (loppisfynd, kantareller, kräftor etc.) när jag åker därifrån.
Min mamma är en mycket lydig läsare. Hon läser allt jag sätter i händerna på henne, men hon gillar ju förstås inte allt. Jag tycker dock att jag med tiden fått snitts på det. Sofi Oksanen vet jag t ex inte är lönt att ge henne, hon kommer inte tycka om den.
Det händer att jag ger bort någon deckare till min pappa. Han läser i snitt 2 böcker om året. En på sommaren och en under julen.
Det är bara jag som är bokmal i min familj/närmaste släkt. Och det är så tråkigt! :(
Har försökt med syrran flera gånger men bara lyckats få henne att läsa (och gilla!) Påven Johanna. Men det tog väl ett halvår för henne att läsa ut den.. Brorsans flickvän läser litegrann, men just nu mest lagboken och andra läxluntor.
Jag försöker till diverse bemärkelsedagar få min mamma att ta sig ur deckarträsket litegrann i alla fall, men det går inget vidare. Till senaste födelsedagen fick hon ”De fattiga i Lodz”, inbunden och fin. Kommentaren jag fick var ”varför har du köpt den här, det är ju bara en massa elände”. Som om deckare är värsta solskensberättelserna…
Våra mammor är väldigt lika. :)
Min mamma är den som får flest böcker av mig, ofta sådana jag själv läst och tror hon skulle uppskatta.
Min pojkvän får titt som tätt böcker som jag vill att han ska läsa alternativt sådana jag tror han skulle tycka om. Det fungerar med varierat resultat.
Det är inge idé att ge sambon, pappa eller brorsan böcker. De blir ändå inte lästa. Mamma läser vissa böcker jag ger henne. Brorsans tjej har jag fått att läsa Twilightböckerna och Stephanie Plumböckerna på engelska. Men mest ger jag min kollega boktips. Hon är 30 år äldre än mig, men läser väldigt blandat och ofta på engelska.
Jag försöker ge böcker till folk, men den enda som är verkligt öppen för mina tips är min 74-åriga mormor. Hon läser allt. Sambon läser inte alls, ena bästisen bara typ Martina Haag och andra så kallade humorböcker, den andra bästisen bara fantasy och inget annat. Det är så sjukt trist! Och det värsta är att Martina Haag-vännen är skönlitteratursansvarig i en bokhandel.
Svårt det där att tvinga/tipsa om böcker, när man upptäcker en bra bok vill man ju så gärna att någon närstående ska läsa och kunna diskutera.
Förra sommaren så bad min pappa om tips inför fjällvandringen och jag stack åt honom ”Högläsaren” för den var ”tunn och bra och djup” – tyckte jag som iofs bara hade sett filmen. Men den läste han och var helt fascinerade över, nog mitt mest lyckade boktips, som ett litet tack för all litteratur han har introducerat mig för.
Funkar kanske bäst det där att inte tjata utan liksom i förbifarten säga något. Men å andra sidan har min mamma tvingat mig och min bror att läsa (Cherry Ames av alla böcker!!) och det funkade bra, ÄLSKADE Cherry Ames efter det och pappa har betalat oss för att läsa vissa böcker med framgång!
Jag älskar att ge bort böcker, men som i fallet i flera exempel här ovan…det är inte så lätt: min man läser sällan de böcker jag tycker om eller rekommenderar (en sorts trotsighet eller helt enkelt ointresse?). Mina föräldrar läser skönlitteratur bara på ungerska. Min svärmor emellertid är en riktig storläsare och hon är alltid glad när jag kommer med en ny bok eller ny tips på läsning.Hon älskar att diskutera dem också. Så med henne får jag tillfredsställd en del av mitt bokdiskussionsbehov.
MEN, jag har en annan väg att sprida mina favoritböcker på. Nämligen genom BookCrossing! En rörelse som växer i Europa (är störst i USA) och som går ut på att ”släppa fri” en eller flera böcker man har läst och vill att någon annan ”bara måste” njuta av den också. För min del blir ibland en del dubbletter också….Man märker boken med en gullig etikett med en speciell registreringskod på (registreringen görs på BookCrossings hemsida som medlem. Medlemskapet är gratis.) och det är bara att släppa boken fri på ett café, en parkbänk, mm. Förhoppningsvis, hamnar boken hos någon som är genuint intresserad av att läsa den och lämna den vidare.Via BookCrossings medlemskap/hemsida får jag ofta trevliga mail från folk som hittade boken och just nu läser den….Roligt att få veta vart ”min bok” hamnat i Sverige eller utomlands :-) och att den läses! Mer tillfredsställande än att dumpa boken på släktingar med förhoppningen om att den ev.läses….fast man vet att det händer i princip aldrig.
Mamma o pappa får böcker då och då. Jag satsar på säkra kort, de är också duktiga och önskar sig vissa specifika böcker. Men lyckligast blev nog mamma i julas när hon Bodil Malmstens senaste bok signerad, det var en hit!
Pojkvännen har jag slutat pracka på böcker jag tror att han ska tycka om. Men han har självmant hittat fram till min bokhylla och väljer nu själv vad han vill läsa. Och jag förstår motståndet, jag har själv haft väldigt svårt att läsa boktipsen jag fått. KAN SJÄLV!
Sen ger jag böcker till alla jag känner så fort jag kan. Men om dom gillar det jag ger dom bryr jag mig inte om :-)
Alla i familjen läser mycket och dom flesta vet jag exakt vad jag ska ge för böcker till. Själv läser jag en salig blandning. Som tur är så har mamma och jag ganska exakt samma smak, så vi har satt böckerna i rotation. Hon skickar det hon köper och har läst till mig och jag skickar det jag köpt och läst till henne. På det sättet så har vi inte heller låst fast oss vid en genre, tvärtom – vi läser verkligen allt (förutom då värsta ”tantsnusket”).
Jag lånade ut Dostojevskijs ”Brott och straff” till en kamrat för ett halvår sedan. Antar att den har passerat lånestadiet och övergått till gåvostadiet. Å andra sidan tog det cirka fem år för mig att läsa den (påbörjade den en massa gånger (gissa om jag kan Marmealdov-scenen) och sträckläste den i det närmaste till sist), så den kommer kanske tillbaka i min famn år 2014. För säkerhets skull har jag köpt ett nytt exemplar av boken.
Om jag medvetet har gett bort någon bok? På universitetet sålde jag gammal kurslitteratur för pengar till öl, men de helt osäljbara böckerna skänkte jag bort (ville inte se dem (en del brände jag upp i kakelugnen).
Marmeladov, skall han rätteligen stavas.
Det kanske är jag som är trög, men vad står 2VK för?
2:a världskriget.