”Cap Esterel” – Tanja Langer

På sistone har jag läst två romaner från Thorén & Lindskog, som ju ger ut litteratur av tyskspråkiga författare. Om du planerar att besöka bokmässan nästa år kan det vara ett tips att kolla in böckerna lite extra noga, eftersom tyska språket är temat för bokmässan 2011.

Romanerna jag har läst är båda skrivna av kvinnliga debutanter och mönstret kommer ju inte att synas förrän jag publicerar nästa recension, men är dessutom en slump. Att romanerna är skrivna av tyskspråkiga, kvinnliga debutanter är deras enda beröringspunkt.

Först läste jag Tanja Langers ”Cap Esterel”. Och gud, vilken fin bok! Langer parallellberättar tre historier: berättelsen om Michel, berättelsen om Elisabeth och berättelsen om Hélène. Efterhand börjar man förstå hur historierna hänger ihop och man anar kanske att karaktärernas känslor färgar av sig på berättelserna en hel del och att det man trodde var sant i början av romanen inte behöver vara det.

Michel besöker Cap Esterel, vid Sydfrankrikes medelhavskust, en plats han har befunnit sig på för många år sedan tillsammans med sin familj. Elisabeth tänker tillbaka på sin och Michels kärlekshistoria, eller om det nu var en sådan makalös kärlekshistoria som de upplevde. På sätt och vis känns det som att paret missade tåget och aldrig hann uppleva den himlastormande historia som de båda förväntande sig att uppleva. Hélène semestrar tillsammans med sina två, små söner, men utan sin man som måste jobba.  Langer har en lätthet i språket som hela tiden för historien framåt, trots att dess klimax nås så sent i boken. Det är en demonstration i att en välberättad historia inte behöver vara späckad av händelser och nu tror ni att jag skriver snälla omskrivningar för att boken är långtråkig, men ni har fel, jag tycker inte att den är långtråkig. Det finns någonting franskt i Langers berättande, eventuellt för att boken till stora delar utspelas på Franska rivieran: maten de äter, utflykterna de gör, hur de betraktar varandra.Såväl Johanna Ö som jag, har tidigare skrivit om att känna av originalspråket i översättningen. Jag gör det särskilt ofta när jag läser tyska eller franska romaner och jag tycker verkligen om det. I ”Cap Esterel” tycka jag mig som sagt känna igen franskan, trots att boken är skriven på tyska. Det är märkligt det där. Men jag gillar det. Och jag gillar att karaktärerna inte är fulländade, det mycket mänskliga i deras relationer sinsemellan.

Sedan ”Cap Esterel” har Langer hittills gett ut tre andra romaner, som jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att läsa på svenska (trots några tyska romaner under gymnasiet, skulle jag aldrig våga mig på att läsa på tyska så här långt efter studenten). Av någon anledning vill jag gärna jämföra ”Cap Esterel” med dess ”syskon”, för att kunna konstatera om det här är en relation att satsa på. Jag hoppas det.