”Corpus delicti” – Juli Zeh
Juli Zeh, för filosofisk för sitt eget bästa? Nej, men ibland för filosofisk för mig. ”Leklust” var lite så. Hennes förra, ”Fritt fall”, var däremot perfekt. Precis lagom för att jag skulle känna mig utmanad och utsträckt, ni vet, så att man höjer sig för att stämningen tankarna känslan är så bra. I den senaste, ”Corpus delicti”, kommer tyvärr historien i skymundan för resonemanget.
Det är år 2058. Världen är annorlunda. Sjukdomar är utrotade. Alla lever i en hälsodiktatur. Man har tex som plikt att träna en viss mängd varje dag, rapportera om sömn och näringsintag. Bryter man mot hälsolagarna genom att röka en cigarett blir man straffad.
I det här samhället finns Mia Holl, en trettiofyraårig kvinna. Hennes hälsotillstånd har förändrats radikalt det senaste året sen hennes bror blev anklagad för våldtäkt och mord på en ung kvinna och sen begick självmord i sin cell när han inte friades. Det finns dna-bevis för våldtäkten, givetvis. Och inte nog med det, han anklagas dessutom för att vara en uppviglare och motståndare mot Metoden – hälsostaten. Mia kan inte tro att han har utfört brotten, trots bevisen. Hon vill inte att hans eftermäle ska vara smutsat. Han är oskyldig, och hon är den enda som kan bevisa det.
I början är jag så inne i det nya samhället, tex det speciella huset som Mia Holl bor i (bara riktigt hälsosamma lyckade får bo där), mätutrustningen, alla de där detaljerna. På ett sätt gillar jag det, varför skulle man inte kunna kräva lite mer hälsotänk av oss? Varför ska jag som icke-rökare betala så himla mycket skattepengar till alla rökare som drar på sig hjärt/kärlsjukdomar? Det är ju helt självförvållat! Såna diskussioner, även om det är mycket mer extremt under Metodens regim. Rymden och storheten från ”Fritt fall” finns också med. Men ganska snart blir det för mycket predikan och debattklubb av det hela. Den högsta chefen för Metoden, Kramer, tar sig med stor entusiasm an Mias fall och efter det går det utför i rask takt när han ska knäcka hennes försvar och resonemang. Deras sparringmatcher, ja, de är säkert superintressanta, men vad händer med historien? Den kommer i skymundan.
För att dra en parallell till Maria Svelands ”Att springa”. Sveland har en roman där agendan är viktigare än utförandet. Det funkade ändå, jag kan överse med romanbristerna för att jag blir så engagerad. Juli Zeh är en annan femma. Det här ämnet – vår blinda tro på all utveckling som god, dna är allt och allt kan bevisas med det, behovet av massvaccineringar, hälsodiktatur, etc – brinner jag inte lika mycket för. Säkert för att det är lättare att bli upprörd över barn som blir utsatta, så det är ju orättvist direkt, men… Juli Zehs budskap går om intet när hon brassar på för fullt och glömmer bort sina huvudpersoner. De hade behövt vara mycket mer fylliga och intressanta och råka ut för massa spännande saker (jag skriver det där naivt med flit så börja inte hojta om att jag ska hålla mig till enkla deckare, been there done that) för att jag skulle ha orkat ta till mig allt det hon egentligen vill säga och som hon hamrar in på varje sida. Jag var så peppad från början, men sen masade jag mig tyvärr i mål. ”Corpus delicti”, för filosofisk för mig. Jag ville ha en roman-roman.
Alla
”Varför ska jag som icke-rökare betala så himla mycket skattepengar till alla rökare som drar på sig hjärt/kärlsjukdomar? ”
Hm, en farlig debatt det…För jag som rökare betalar väldigt mycket skatt på mina cigaretter och jag lär förmodligen dö knall och fall vid 50 av en elak lungcancer. Staten har således sparat in både sjukvård och omvårdnad för mig på gamla dar samtidigt som jag sponsrat systemet med mina cigarettskattepengar.
Däremot de feta…. det är ju självförvållat, de kan bara sluta äta på McDonalds. Och anorektiker.. där kan vi tala om självförvållat – varför ge dem vård? För att inte nämna alkolister och drogmissbrukare- stäng behandlingshemmen och låt de knarka ihjäl sig vettja.
Och nej, jag är inte så puckad. Och hade du bara framfört att det här skylla sig själv tjafset var bokens budskap hade jag lett, men eftersom du hoppade på och höll med så kan mina fingrar tyvärr inte slita sig från tangentbordet. Jag vågar hävda att rökning (något de flesta börjar med som unga och immortella) är ett missbruk som kan vara (beroende på individuella faktorer) lika svårt att ta sig ur som ett heroinmissbruk. Och det här snacket om självförvållat från icke-rökare känns otroligt ignorant och moraliserande. Den som legat och kvidit av abstinens (fysisk och psykisk sådan) och bara velat slå huvudet in i väggen vet vad jag talar om. Den som lagt ut en mindre förmögenhet på nikotinplåster, tuggummin, böcker och känt sig lika djupt skuldmedveten och självförebrående när begäret blir för starkt, den kan tala. Du vet det gamla talesättet om att gå i någon annans skor…
Mm, det är en farlig debatt, men från min synvinkel – om man börjar röka idag, även om man är ung, vet man inte att det är farligt och kan leda till ett svårt beroende? Finns det ngn kvar som inte har koll på det? Samma med mig när jag dricker vin eller sprit. Jag vet att det inte är bra och att det finns stora risker förknippat med det, ändå gör jag det. Med det tillägget att jag inte gör det för mycket för att kunna klara av jobb, hälsa, psyke, mm. Det blir min anpassning, mitt ansvar.
Och självklart kan man säga att såna som blir överviktiga, fast i nikotin, alkoholmissbruk, etc, har tagit till dessa drastiska lösningar för att de fyller ett tomrum. Jag tycker verkl inte att man ska sluta med vård och att människor får skylla sig själva – men jag blir också så less på ‘vad ska jag göra, det här är ett beroende’-ursäkter som kommer ibland. Jag tycker 2 saker alltså… Men måste man börja röka? Måste man supa så mycket att man blir fast? Är det verkl så att ALLA missbrukare har trillat dit allra första gången de testade en cigg eller tog en drink? Eller har man ”arbetat” sig dit? Skulle det vara okej för mig att i den andan testa kokain några gånger och sen ursäktande säga ‘men hoppsan, det här var visst väldigt beroendeframkallande!’. Jag VET redan det ju, så jag testar inte.
Och jag tror absolut inte att cigarettskatten / alkoskatten räcker för att bekosta vården.
Det jag är ute efter är nog en bättre kombination av hälsokunskap och eget ansvar. Det är ingen överraskning längre att man kan få cancer av att röka, att nikotin är beroendeframkallande, att det är bra att röra på sig varje dag. Ändå är det helt okej att strunta i allt det hela sitt liv. Varför?
Mm, det egna ansvaret kan ju också debatteras. Man är ju inte straffmyndig om man begår ett brott innan 15 så har man då ansvar för det ”onda” man kan göra mot sin egna kropp innan den åldern? Det som lämnar spår långt senare som t.ex. ett missbruk. Utan att tala om mig själv som bara är inbiten nikotinist har jag i mitt forna yrke träffat personer vars liv varit en total mardröm redan från starten; nu talar vi övergrepp, misshandel och vanvård (ja jag vet att det är att dra saken långt, men nu talar vi ju eget ansvar rent principiellt). Jag vet att jag aldrig skulle kunna hamna i ett drog- eller alkoholmissbruk. Men aldrig någonsin att jag skulle påstå att jag fullt ut kan förstå hur det är att ha växt upp i otrygghet och misär där dessa medel varit det enda som hjälpt dessa ungdomar att fly bort fran verkligheten, från sig själva. Och aldrig att jag skulle kunna döma dem. Och det tycker jag inte någon annan kan göra heller. Jättebra att du lever sunt men de som är så djupt olyckliga att de funderar på att ta sina liv har knappast några betänkligheter vad det gäller att förstöra sig själva. Principiellt, om man följer ditt resonemang så får de helt enkelt skylla sig själva.
Jag ska ge upp den här diskussionen nu för den hör inte hemma på en bokblogg, men kanske att du bör läsa lite biografier/sanna berättelser (det finns ju en vild flora utav dem nu) så att din empati (som jag är övertygad om att du har, missförstå mig inte) kan omfatta även dem som av olika omständigheter ”valt” fel i livet.
Nu blir det de svåra fallen. Nej, jag har inte heller växt upp under misärförhållanden så jag vet inte hur det är. Och nej, jag vet inte var man ska dra gränsen, när får man skylla sig själv och när får man ta sitt eget ansvar. Men snälla, så långt kan vi väl åtminstone vara överens om att alla som röker/dricker för mkt INTE har växt upp under likn misär och att det varit deras enda väg ut??
[...] Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan. Min fina [...]
Det var precis den här farhågan jag hade när jag sneglade på boken på bokmässan… så nu blir jag ju inte mer uppmuntrad. Kanske testar Fritt Fall istället som första Zeh-bok. En annan bok som det gick precis likadant med för mig var Scarlett Thomas. Jag älskade och slukade, hennes ”PopCo”, men ”The End of Mr. Y” blev för filosofisk och utsvävande och tog liksom bort fokus från det som var bra i början. Synd! Tyvärr verkar hennes nyaste bok vara åt lite samma håll så nu är jag tveksam…
För mig var det precis tvärtom. Jag älskade Leklust ohämmat, men kände inte lika starkt för Fritt fall. Är tveksam inför CD.
Men då kanske CD är rätt för dig? Den är alltså inte lika bred och vid som Leklust, ämnet mer fokuserat här, men ändå åt det hållet.
Jo, ska ge mig på den när tid finns, men det jag gillade med Leklust var att Zeh lyckades gifta ihop karaktärsgestaltning, story, filosofi och stil så väl. Jag kände verkligen med Ada. I Fritt fall föll jag inte för någon av karaktärerna. Det var snyggt, men det hände inte så mycket i mig. Det jag läst om CD varnar för att mitt hjärta kanske inte kommer klappa så mkt.
Jag tycker att du missar att frågeställningen i boken handlar om övervakning och integritet, och tanken om samhällets bästa på bekostnad av individens frihet.
Dessutom förstår jag inte första meningen: för filosofisk för sitt eget bästa? Om du ogillar Juli Zeh för att hon skriver ”för filosofiska” böcker så känns det lite konstigt att du recenserar dem. Man brukar väl bedöma en bok efter hur väl den lyckas med sin föresats (dvs diskutera dessa ”filosofiska” frågor), snarare än hur väl den lyckas vara en bok som den inte har för avsikt att vara, men som man personligen önskar att den vore.
Har du läst hela inlägget? Har du sett att jag läst alla hennes böcker och att jag gillat åtm en av dem?
En till fråga: läser du bara sånt du har stenkoll på vad det är för innehåll och vad du ska tycka om det? Det gör inte jag.
Vissa författare tycker jag tom om så mycket att jag läser allt de skriver osett, jag kollar alltså inte genre eller ngt. ”Fritt fall” var superbra. Juli Zeh är en väldigt väldigt skarp människa. Jag kommer att fortsätta läsa henne. Ibland blir det säkert rätt för mig, och ibland som denna mindre rätt. Och när vi skriver recensioner här så har vi lyxen att kunna göra det personligt. Dvs, jag berättar vad jag tilltalats eller inte av.
Ja då, jag läste hela inlägget.
Jag tycket bara att det är ett konstigt sätt att bedöma böcker. Ungefär som att läsa en deckare och sedan skriva: jag tycker att den var för mycket som en deckare och därför är den ingenting för mig.
Nog för att det är personligt, men det är ju samtidigt ganska oanvändbar information för den som förväntar sig att en roman av Juli Zeh ska vara ”filosofisk” och som väljer att läsa den just därför.
Fast är det inte exakt den info du fått nu? Jag säger att den är för filosofisk och det betyder förmodligen jackpot för alla de läsare som vill ha precis det??
Jag tycker att Evelina har en viktig poäng i sina invändningar. Är det inte möjligt att erkänna det, Johanna ? Att hänvisa till den efterföljande diskussionen är meningslöst eftersom invändningen som Evelina framförde gällde just innehållet i din recension
Jag tycker att jag förklarar varför denna bok inte var rätt för mig. Jag säger inte ”den var dålig, slut på diskussionen”, utan jag utvecklar (eller försöker utveckla) vad jag inte gillade. Jag tycker inte att det är samma som att läsa en deckare, på förhand veta att man hatar deckare och sen avfärda den pga genren.
Men alltså. Jag fattar ingenting nu. Jag gillade också Juli Zeh väldigt mycket, men har känt mig opepp på den här, just av de anledningar som Johanna L tar upp i sin recension ovan, INTE i den efterföljande diskussionen (Johanna hänvisar inte till diskussionen, även om man kanske kan tolka hennes kommentar så, utan till just inlägget).
För jag har ju fått precis den information Evelina efterlyser. Man vet att Juli Zeh skriver filosofiskt, men det finns ju grader av detta. Eller? Är en filosofisk roman alltid på exakt samma filosofiska nivå? Menar ni då (Mj och Evelina) att Johanna inte borde ha läst den här boken eftersom hon inte gillar _för_ filosofiska romaner? Hur ska man veta från början exakt vilken nivå en författare har lagt sig på denna gång? Om ni kan denna konst, informera mig gärna om hur man lär sig det. Det är nämligen något jag skulle vilja. För det händer då och då att en författare vars verk jag gillar, plötsligt glider på skalan (oavsett vilken genre han eller hon skriver i) och gör att ett kort jag trodde var säkert plötsligt blev något annat. Som jag kanske inte alls gillade. Trots att jag alltid tidigare har gillat deckargraden, filosofiinslagen, den feministiska vinkeln, den socialrealistiska berättelsen eller vad det nu kan vara.
[...] som inte beskrivs vidare utförligt. Fler recensioner av boken finns att läsa i SvD, DN och Bokhora. Etiketter:Framtiden, Science fiction Kommentar (RSS) [...]