Bokhora.se

27/09 2010
12:21

Det har nu gått flera veckor sedan jag läste ut min andra roman av Gillian Flynn, och som så ofta förr förvånas jag över hur det jag har att säga om romanen står i direkt motsats till hur mycket jag tyckte om den. Alltså, jag är verkligen otroligt lycklig – om nu lycklig är rätt ord i dessa solkiga, sorgkantade sammanhang – över att ha ramlat över Gillian Flynn, men jag tycker det är svårt att sammanfatta mina intryck i skrift. Kanske därför att jag läser hennes romaner med ett visst inslag av fysikalitet? Orden penetrerar huden, in i blodomloppet som en skitig spruta. Nejdå, jag ska inte bli sprutnarkomanromantiker till råga på allt, men det tycktes mig som en passande metafor eftersom det finns så mycket skitigt och korrumpterande här. Och så den där kroppsligheten som sagt. ”I have a meanness inside me, real as an organ” – jag tänker att det ibland känns som om även ”Dark Places” är ett inre organ.

Sjukt drabbande är det i alla fall – och uppenbarligen handikappande. Jag skulle kunna skriva långa, superlativtyngda meningar om Gillian Flynns briljans; om hur hon efter den minst sagt förpliktigande debuten ”Sharp Objects” fortsätter att skapa älskvärt uppfuckade antihjältinnor, damaged goods, taggarna utåt, otänkbara barndomstrauman som varken känns spekulativa eller för mycket utan bara känns, helt enkelt. Och som de känns! Jag skulle kunna skriva om hur hon ger en röst till ett Amerika så mörkt och smutsigt att inte ens Joyce Carol Oates förmår komma riktigt nära: husvagnsparkeringarna, crystal meth-labben, fallfärdiga ruckel på vindpinade slätter, solkiga barer där det inte finns något som helst ”happy” över deras happy hour… Jag skulle kunna prata om titelns signifikans – ”Darkplace” kallar huvudpersonen Libby sin inre sopstation där alla plågsamma minnen förpassas, men detta är också en berättelse om andras mörker, om åttiotalets satanismskräck och fattiga, hopplösa småstäder i Mellanvästern, våld, ondska och hur ondskan förgrenar sig och förpestar inte bara gärningsman utan offer –  och beundra hur Gillian Flynn med sin detaljskärpa visar prov på perfekt gehör i den här kolsvarta, gotiskt färgade småstadsskildringen. Jag skulle väl också kunna hitta på en ny litterär subgenre, men faktum är att den redan etablerade country noir passar riktigt fint här. Southern Gothic-vibbarna från ”Sharp Objects” återfinns inte här – nu är vi i Mellanvästern, inget ”technically the Midwest” (citat ”Sharp Objects”) här inte. Ändå är mycket sig likt: tilltalet, stilen, persongalleriet. Här finns, glädjande nog, förutom protagonisten åtminstone en stark och, på skevt Flynnmanér, sympatisk kvinnogestalt. Libbys mamma, varken galen eller ond utan en hårt arbetande ensamstående kvinna som förgäves försöker ge sina barn en dräglig tillvaro är, förutom Libby själv, den karaktär som bor närmast hjärtat på mig. Det ska bli intressant att se hur gestaltningen av eventuella mödrar kommer att se ut i nästa roman; i efterordet till ”Dark Places” tackar Flynn sin mamma och ber om ursäkt för att hennes modersporträtt är så mörka.

Jag skulle kunna, jag skulle kunna… Nu har jag ju defacto gjort det – eh, oops? – men tänker även bjuda på ett citat från första sidan för att, ursäkta den slappa anglicismen, efterlunchkoma här borta, seal the deal. Läs och sugs in!

”I have a meanness inside me, real as an organ. Slit me at my belly and it might slide out, meaty and dark, drop on the floor so you could stomp on it. It’s the Day blood. Something’s wrong with it. I was never a good little girl, and I got worse after the murders. Little Orphan Libby grew up sullen and boneless, shuffled around a group of lesser relatives—second cousins and great-aunts and friends of friends—stuck in a series of mobile homes or rotting ranch houses all across Kansas. Me going to school in my dead sisters’ hand-me-downs: Shirts with mustardy armpits. Pants with baggy bottoms, comically loose, held on with a raggedy belt cinched to the farthest hole. In class photos my hair was always crooked—barrettes hanging loosely from strands, as if they were airborne objects caught in the tangles—and I always had bulging pockets under my eyes, drunk-landlady eyes. Maybe a grudging curve of the lips where a smile should be. Maybe.”

Så låter hon, Flynn, och jag lovar att stämningen och den språkliga nivån håller i sig genom hela berättelsen. Ni vet den där kända repliken i ”Jerry Maguire”, ”you had me at hello?”. När Flynn använder orden ”drunk-landlady eyes” har hon mig virad kring sitt lillfinger. Nu sitter jag här och vill att det ska bli höst igen, med 2011 i almanackan, så att jag kan läsa roman nummer tre. Känner en riktig post-Gillian-Flynn-depression i antågande, hur sjutton ska jag klara mig ett år? Nåväl, jag får glädja mig åt att Flynnfebern sprids som en löpeld i bokbloggosfären: i skrivande stund har Bokbabbel och Snowflakes in Rain läst och tokgillat, och Bokstävlarna och Fiktiviteter håller, om jag är rätt underrättad, på att läsa. Någon mer?

PS: Gillian Flynns första roman, ”Sharp Objects”, finns utgiven på svenska på Jentas förlag under titeln ”Vass egg”. Gissar att även ”Dark Places” snart kommer att översättas.

18 kommentarer

18 kommentarer till ”Dark Places” – Gillian Flynn

  1. Vilket underbart citat! Jag inser att jag blir tvungen att läsa den där boken snart… :)

  2. (En sympatisk kvinnogestalt? kan behövas…)

    Jag vill lära känna Libby! Älskar de där trasiga huvudpersonerna. Men kanske man borde vänta för att sprida ut väntan på nummer tre…

  3. Jo, jag håller på med Flynn och just nu är jag mitt inne i ”Vass egg” (som var det jag hittade på biblioteket när Flynn-begäret slog till med full kraft, en bra översättning för övrigt halvvägs in i boken) och är hjälplöst förälskad i den. Hade jag inte glömt den när jag åkte till bokmässan förra veckan hade den redan varit utläst men nu är jag ganska nöjd med att ha lite kvar att njuta av. Dark Places tänker jag slänga mig över så snart jag är klar med den första. Blir ju ännu mer sugen nu förstås…

  4. Jag har också precis läst både ”Sharp Objects” och ”Dark Places” och tyckte fruktansvärt mycket om båda, särskilt ”Dark Places”. Mamman ligger även mig väldigt nära om hjärtat och jag har funderat mycket på henne sedan jag läst ut boken. Feg? Modig? Jag kan inte riktigt bestämma mig…

    • Ja, visst kommer hon nära hjärtat, mamman? Jag kan heller inte bestämma mig för vad jag tycker om henne (och hennes handlingar) men klart är att hon väcker många, många känslor och tankar.

  5. Men gud, vad gjorde jag innan jag hittade er, alla bokhoror :-) Har fått så många boktips härifrån, av alla de möjliga olika genrer (heter det så??) och verkligen aldrig varit missnöjd. Blir till att leta sig fram till Adlibris igen då :-)

  6. Slet mig ifrån Sharp Objects precis för att sträcka på mig, mata in mer ved i brasan och titta in på min favvobokblogg. Kommit halvvägs och älskar den hittills. Kanske en kopp te och en skorpa och sen tillbaka för att ta reda på hur det går. Skummade bara recensionen här ovan då jag inte vill få förutfattade meningar om Dark Places, men jag inser förstås att den måste inhandlas snarast!

  7. Uuh, vilket språk, vilken ångest. Borde nog kolla upp Flynn eller åtminstone lägga på minnet.

  8. Min ekonomi kommer aldrig att förlåta dig Helena. Hittills har jag inte läst något du tipsat om som jag inte älskat, på riktigt. Tur att du inte propagerar för knark, för jag skulle nog falla för det med. Gillian Flynn måste läsas, snarast!

  9. Här är en till som gillar Gillian Flynn. Tack Helena för decenniets bästa boktips! Flynn prickar in mina litterära faiblesser med oerhörd precision, läser Sharp Objects med andakt, ett par sidor i taget —
    Den får liksom inte ta slut.

  10. Tack för lånet, fina du! Nu har jag beställt Dark Places! Och liknat dig vid en smitthärd. ;)
    http://0glorybox0.blogspot.com/2010/10/sharp-objects.html

  11. Hejsan,

    Bra inlägg. Håller på att läsa Dark Places just nu. Ska gå och köpa Sharp objects. Jag kan rekommendera

    Neil Gaiman samt
    Nicci French (Losing you OCH The red room) och
    Tana French (Into the woods).

    Schyssta anti-hjältar samt grymt språk (om man läser böckerna ifråga på engelska).

    //Annika

    • Har även jag läst Flynn och French samt Gaiman. Men skulle även vilja rekommendera Karen Slaughter. Förvisso läst henne på engelska, men tror nog att översättningarna är fullgoda.

  12. […] som läst: Helena på Fiktiviteter, Helena på Dark places som döpt hela bloggen efter denna bok, Fru E, Bokstävlarna. Fler? Intressant är […]

  13. […] ni läsa en riktig recension av den här boken kan ni titta in hos t ex. Snowflake, Bokhora, Emma, Fru E eller […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida