Den senaste veckan har jag gått omkring och mått lite dåligt. Huvudvärk, illamående, våldsamma drömmar, en vag obehagskänsla i magtrakten. Nej, det är ingen envis vårförkylning jag drabbats av; inte heller är det någon fjärde bokhorebebis på g. Allt är Sara Stridsbergs fel. Så drabbande, så brutalt fysisk är hennes nya roman ”Darling River” att man som läsare träffas rakt i veka livet. Ingen pardon, ingenstans att gömma sig. ”Each word a velvet punch” – så står det i en av mina många anteckningsböcker från Creative Writing-tiden. Jag minns inte längre om det är jag, läraren, någon författare eller teoretiker som sagt de orden, men jag kommer att tänka på dem nu, att de passar in på Stridsbergs prosa. Som jag sade i Malous bokklubb häromdagen så präglas hennes språk av såväl skärpa som mjukhet; en sylvass, nyputsad machete invirad i sammetshandskar. Att kunna skriva så vackert om någonting så hemskt, det är få förunnat. Och hemskt är det! Hemskt men bra, hemskt bra, ja, ni fattar.
Mina fellow Stridsberg-fanatiker kanske minns när DN i januari 2008 publicerade ett utdrag ur romanprojektet ”Sub rosa”. Om jag har förstått saken rätt var det där ”Darling River” började. Sedan läste Sara Stridsberg Nabokovs ”Lolita” och blev så tagen av den att romanen fick en ny riktning. Fyra riktningar, rättare sagt. Vi har Lo, ibland ung, ömhetstörstande flicka, ibland groteskt uppsvälld, sjuklig barnkvinna, som ger sig ut på nattliga bilturer med sin far. Vi har Dolores ”Lolita” Schiller, née Haze, på väg till Gray Star, Alaska, där hon kommer att föda ett dödfött flickebarn och dö i sviterna av förlossningen. (Vilket grymt öde Nabokov ger sin Lo-lee-ta i det fiktiva förordet! Det blir som ett dubbelt övergrepp, inte sant?) Vi har apan Ester och en vetenskapsman som febrilt försöker lära henne att teckna. Vi har en mor som lämnat man och barn bakom sig och bryter upp så fort hon talat med en person två gånger. I händerna på en sämre författare skulle det kunna bli för fragmentariskt, spretigt, alldeles för 00-tal. Inte med Stridsbergs sammetsknytnävar. Berättelserna lämnar ekon i varandra, speglingar. Allt går igen: en abort, en feberdröm, instängdheten i baksätet på en bil. Kanske är det som baksidestexten säger (gud vad jag avskyr när baksidestexter försöker pracka på läsaren en definitiv tolkning!), att Lo är den spegel i vilken de andra kvinnoödena skymtas. Kanske är det också Lo som gör allra ondast, gräver sig djupast in i veka livet? Fast som relativt nybliven mamma med graviditeten och förlossningen i färskt minne är det ren tortyr att följa Dolores dödskamp på förlossningsbritsen. Där har vi det: den där brutala kroppsligheten man inte kan värja sig ifrån. Något av Stridsbergs signum, tror jag; jag minns hur jag vred mig som en mask och fick samma dova maggropsångest när jag läste om hur Valerie Solanas dog ensam i ett sunkigt hotellrum. Varför utsätta sig för detta, kanske en förnumstig läsare undrar? Jo, därför att det är värt det. Därför att ärendet, språket, temat är så angeläget att det känns helt okej att må kasst i en vecka eller så. Men: känsliga läsare, se er härmed som varnade. Detta är så långt ifrån en feelgoodroman man kan komma, och det är nog klokt att bunkra upp med lite fluff att trösta sig med när ”Darling River” är utläst.
Men tillbaka till Lo nu, och tematiken bland alla dessa flickkvinnor, mödrar, döttrar, honor. Någonstans säger Lo att alla hennes drömmar handlar om ”sex, kött, ensamhet”. Släng in en smula död, fångenskap och längtan i ekvationen och vi har ett slags koncentrat av ”Darling River”. Låt oss hålla fast vid ett av orden: fångenskap. Jag tänker mycket på de olika manifestationerna av instängdhet under läsningen: apan Esters bur, Lo och hennes för trånga klänningar, den barnsäng hon för länge sedan vuxit ur, Dolores i baksätet av en bil som tar omvägar för att slippa komma fram till slutdestinationen. Och så den namnlösa modern, som upptäcker att inget stulet flygplan, ingen i ytterstäderna cirklande bil, kan ta henne ur moderskapets fångenskap. Jag tänker också på symbolerna, på hur vattnet i Darling River blir allt mer förpestat i takt med att Los förfall framskrider, och på bilarna, och speglarna, barnsängarna och… äsch, jag skulle kunna fortsätta att skriva högtravande och känsloporrigt om ”Darling Rivers” olika lager i flera timmar till. Jag ska bespara er det. Vill att ni ska klä av lagren själva. Avslutar istället med att säga det uppenbara:
”Darling River” är Stridsbergs bästa roman hittills. Ni som läst hennes tidigare verk vet att det inte säger lite. Måtte du fortsätta att ge mig ångest, Sara!
15 kommentarer
15 kommentarer till ”Darling River” – Sara Stridsberg
AllaBokpodden!
2010-03-26, 07:42
Åh vilken underbar start på dagen att få läsa en sådan bra text om Darling river! Redan nästa vecka ska jag läsa Lolita av Nabokov och när den är utläst Darling river. Din recension gjorde mig INTE direkt mindre sugen..
2010-03-26, 08:50
Får man kopiera en kommentar rakt av? Den här Jessican instämmer i det Jessican ovan skriver: bra start, bra text. Och yay: läsplanerna!
2010-03-26, 09:45
Kopiera rakt av du! Och Jessica nummer 1: berätta gärna sen hur du upplevde Darling River med Nabokov i färskt minne! Själv läste jag Stridsberg först och sen Nabokov, och det ledde nog till att min läsning blev en smula styrd. Mer om det senare!
2010-03-26, 09:53
Det ska jag absolut berätta. När jag nu tittar på hur mkt jag har att läsa till kursen jag läser nu (svensk litt i mellankrigstiden) så inser jag att det kanske blir om någon månad men i’ll get back to you! Hade faktiskt tänkt fråga om det vore bättre att läsa Darling river först men om läsningen blir styrd så börjar jag med Nabokov.
2010-03-26, 09:02
Tack!
2010-03-26, 09:52
Jag har också redan läst Darling River och instämmer helt med dig, Helena. Fast mitt illamående pågick mest bara medan läsningen pågick, inte så länge efteråt. Men det betyder inte att jag har passerat boken, inte alls. Darling River kommer jag aldrig aldrig aldrig att glömma! Jag tror också att Darling River är bra att läsa fler gånger, just för att upptäcka alla små hänvisningar, detaljer och symboler som gömmer sig i språket. Har du exempelvis tänkt på alla fjärilsmetaforerna? Dessutom funderar jag på att läsa Lolita igen.
2010-03-26, 10:01
Ja, visst är det mycket fjärilar i berättelsen! Det kanske är en passning till Nabokov, som var fjärilssamlare? Håller helt med om att det är en bok som håller för många omläsningar, just på grund av alla symboler och lager i texterna.
2010-03-26, 13:06
Jag har också läst och recenserat boken. Vi har fastnat för många liknande delar av berättelsen. Själv kommer jag att läsa encyklopedidelen om spglar många, många gånger.
2010-03-31, 21:38
Blir oerhört sugen på att läsa Sara Stridsberg. Har inte läst något av henne tidigare. Av kommentarerna ovan verkar det dock som att jag bör läsa Lolita först? Har man mer behållnig av boken i så fall?
2010-04-01, 09:11
Du kan absolut läsa ”Darling River först”! Det gjorde jag – jag hade haft ”Lolita” i bokhyllan i säkert tio år utan att ha läst, men Stridsberg gjorde mig nyfiken. Det finns många ingångar till båda böckerna, men visst ger det mycket att samläsa de två verken. Däremot behöver du absolut inte börja med ”Lolita”.
Stridsbergs två tidigare romaner, ”Happy Sally” och ”Drömfakulteten”, är också fantastiska. Där har man en till ände att börja i… :)
2010-04-27, 01:19
Redan efter Drömfakulteten blev jag övertygad om att Sara Stridsberg är den litterärt bästa svenska författaren just nu. Eller varför just nu; på avsevärd tid. Att recensera den romanen var ett stort och sällsynt nöje (i Ord och Bild, om man får göra textreklam). I Darling River lever hon otroligt nog upp till alla förväntningar. Jag har svårt att tänka mig någon annan svensk författare som skulle på lika villkor kunna mäta sig med Nabokov. Och eftersom jag en gång i tiden imponerad och förtjust kämpade med just Lolita (jag översatte den pocketutgåva som kom 2001) har jag åtminstone ett gott hum om hur ofattbart komplex Nabokovs text är. Stridsberg undviker Nabokovs externa allusioner, men stilistiskt kan hon mäta sig med honom, och mycket större beröm än så tror jag inte är möjligt att ge.
En av de intressanta aspekterna på Nabokovs roman är väl, föga originellt, att den klarar av att samtidigt vara en tragedi och en humoresk. Amoralisk är den naturligtvis, men ska man vara politiskt inkorrekt är den det betydligt mer retrospektivt än när den kom ut; det är över 55 år sedan Nabokov skrev den, och på 1950-talet var åsikterna om rimliga åldrar andra än nu. I delar av USA giftes flickor fortfarande bort i början av tonåren och Inte alltför många ögonbryn höjdes där när Elvis Presley som 24-åring började visa sig med den 14-åriga Priscilla. (En liten smula hyckleri tycker jag kanske att det finns i debatten; hur ofta hör vi de – synnerligen motiverade – fördömanden som borde riktas mot Iran som numera tillåter äktenskap där bruden har fyllt 9. En av poängerna i Nabokovs roman är väl ändå hans identitets- och trovärdighetsglidningar. Romantexten är skriven som försvarsskrift i fängelset av Humbert Humbert, som följaktligen inte är trovärdig. Men förordsförfattaren är inte ett dyft mer trovärdig: en slipprig, lismande och självgod litteraturvetare som inte heller han kan tas som något sanningsvittne. Följaktligen är hela romanen öppen för läsaren själv att både tolka och bedöma; det ser åtminstone jag som en av dess stora och mycket medvetna styrkor.
2010-05-21, 00:19
man MAN man
2010-07-01, 18:59
[...] I morgon ska jag åka till Lund med mamma. Hon ska till universitetet och jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man i Lund? Alla jag känner som brukar hänga i Lund köper bröd och ost. Jag tänker nog sätta mig i en park och läsa klart Darling River. [...]
2011-08-16, 15:11
[...] bokbloggare om ”Darling River”: Dagens bok Bokhora Kafka och kannibalerna —— DN, Expressen, SvD —— Finns bland annat hos Bokus [...]
2012-10-02, 20:09
[...] finns en längre recension från en bokblogg: http://bokhora.se/2010/darling-river-sara-stridsberg/ Hoppas just DU vill vara med. Mejla mig i så fall och ange gärna vilka tider på kvällar som [...]