”De ensamma” – Håkan Nesser
Min första vuxenbok på evigheters evighet känns det som. Det har mest blivit ungdoms för mig sista tiden, bla pga stor avslutningströtthet som gjort att allt över 200 sidor känns oöverstigligt långt. Men nu, idag till och med!, är det sista arbetsdagen på länge. Tjoho!
”De ensamma” alltså, Håkan Nessers fjärde Barbarotti-deckare. Nere i en bergsklyfta hittas en död man. Har han trillat som i en olycka eller har någon puttat honom? Barbarotti och gänget, dvs Eva Backman, börjar undersöka och hittar ett oväntat sammanhang. På exakt samma plats för 35 år sen föll eller puttades en ung kvinna ner. Man gjorde en utredning men kunde aldrig få klarhet i hur det gått till. Hon hade varit ute och plockat svamp med sin sambo och några vänner. Sambon är mannen som nu hittats död. Jag upprepar; på exakt samma ställe. Kan det verkligen vara en slump? En eller två utredningar? Olyckor eller något annat?
Den senaste Barbarotti:n började långsamt och det gör ”De ensamma” också. Det är två berättarspår. I nutiden, Barbarotti med sitt nya familjeliv och polisutredning. I dåtiden, vännerna som var ute och plockade svamp den där olycksaliga dagen. Ett gäng bestående av tre par, alla träffas när de är nya studenter i Uppsala. De upptäcker varandra, tycke uppstår, lägenheter hyrs, rödvinsmiddagar avklaras, filosofi diskuteras flitigt. Lovely.
Man kan inte säga att spänningen griper tag i mig precis, men det är helt okej. Nesser, mannen som borde ta bort krimelementet ur sina romaner och ägna sig åt relationerna helt och fullt, ni vet? Jag tycker det varenda gång jag läser honom. Släpp deckarsargen! Uppsalabornas vänskaps och kärleksband är jättebra, varför tvunget blanda in brott hela tiden?
Fast brott blir det ju så småningom när vi puttrat på ett bra tag. Och då blir det till sist rätt mycket åka av, så mycket att jag tycker slutet är alltför hetsigt. Det vanliga svenska felet i deckare, tjugo trådar att binda ihop på femton sidor. Nja. Han brukar vara bättre än så ju.
Som helhet blir det för mig ‘helt okej’. Det är nog mest balansen relationer / krim. Här tar det ju allra längst tid hittills innan vi kommer in ordentligt på krimen. Det kanske är en process som är igång för Nesser? En liten existentiell kris? Skriva deckare, eller ta steget och skriva något annat? Jag röstar på det där ‘något annat’. Tror det skulle slå oss med häpnad!
Alla
dom intelluktella pladdrar,
dom intellektuella ska snart frysa om den feta röven!
dom intellektuella i akademikerstäderna Uppsala och Lund ska snart få en infallsvinkel om förutsättningen för det svenska välståndet!
skam ni allla ”vetenskapsmän” som inte har modet att förklara sambandet mellan den Norrländska kraften och vällevnaden i uppsala-mäladardalen!!
Håller inte alls med dig i din kritik. Måste det vara antingen eller? Kan det inte får vara lite långsamt, småputtrigt – för det är ju det som är Nessers signum. Han placerar sig inte i en given mall (renodlad deckare eller roman). Jag önskar att han fortsätter småputtra, fortsätter vara blasé och lite nochig i sin stilitistik. Det är det jag gillar med Nesser.
Han får gärna puttra, jag har inget emot det. Men jag skulle hellre se att han puttrade sig igenom hela historien istället för att rusha fram deckarupplösningen som nu. Alltså inte fel på relationer och lugnt tempo i hans tappning, jag önskar ju MER av det.
Hoppsan, då var vi två med samma signatur här (”L”)! Jag har dock en känsla av att vi inte har samma boksmak dock (har bara läst en enda Nesser, den första Barbarotti, och det räckte. Inget fel med Nesser, inte min kopp te bara).
Byter du eller jag?
Visst är han velig den gode Nesser? Han skriver med lätt hand men tung anslag i de delar som inte är själva kriminalgåtan. Den var ju inte ens riktigt trovärdig. Nu har jag läst en intervju med honom om hans dröm att skriva ”den stora romanen”. Men gör det då. Gärna nu.
Jag håller med om att han borde slänga deckargenren åt helsifyr och ägna sig åt relationerna. För det kan han, oh my.
I motsats till många blev jag oerhört förtjust i denna bok som jag läste med mycket stor behållning. Det är riktigt att det inte händer speciellt mycket i boken men det är – tycker jag – fascinerande att boken trots detta är så fängslande. Skildringen av den tidens ungdomar är strålande och Nessers humor som här är nästan lika hög som i ” Människa utan hund ” ( läs den ) ger mig stor förnöjelse. Vad gäller spänningen tycker jag den stegras genom hela boken. I några av Nessers tidigare böcker har han tyvärr avslöjat mördaren alltför tidigt men så icke här. Mindre än fem sidor innan bokens slut är du helt ovetande av vad som har hänt.
En bok jag starkt kan rekommendera.