”Den drunknade” – Therese Bohman « Bokhora

Bokhora.se

23/08 2010
12:00

Det här är dagen när de litterära föreställningarna kommer på skam. Först var det Rudbergs ”Ett litet snedsprång” jag trodde skulle vara på ett visst sätt. Stämde inte. Nu är det Therese Bohmans debut ”Den drunknade” som jag tänkte ‘säkert rätt litterär och svår i stilen’ om. Stämde inte heller. Jag kan egentligen inte ge någon rationell förklaring till varför jag trodde det, men så var fallet.

Det bästa i ”Den drunknade” är skildringen av över och underordning / lyckad och misslyckad. Marina åker för att hälsa på sin storasyster Stella i Skåne en varm sommarvecka. Stella är vacker, företagsam, tror på sig själv, har ett bra jobb, snygga kläder, en man. Marina har sett upp till och speglat sig i henne hela livet, alltid stått i skuggan – iallafall i sina egna tankar. Marinas studier går trögt, hon har en pojkvän som inte ens bett henne följa med på en semesterresa, hon är inget solbränd, hon har H&M-kläder, en tråkig lägenhet i Stockholm. Det där är stora och små saker i en salig blandning, men i allt så är Marina den sämre. Hennes jämförelser med Stella upphör aldrig, och Stella kan aldrig misslyckas. Det är liksom en hopplös men ständig kamp för Marina att försöka hinna ifatt i erfarenhet, personlighet och attribut. Tänk Lee Fiora plötsligt tjugofem år (eller hur gammal Marina nu är).

En ytterligare dimension i systrarnas relation uppstår genom Gabriel som Stella lever tillsammans med. Han är femton år äldre än henne, en författare. Marina och Gabriel har aldrig träffats förut, och en stark attraktion uppstår mellan dem. En eftermiddag när Stella är på sitt jobb kysser Gabriel Marina.

Jag kan bocka av vissa yttre saker jag jämt faller för som finns i ”Den drunknade”: en författande lite äldre man, snygg, han lagar god mat, han har ett fint hus, det är sommar, yngre systern har lite loservarning så jag kan lätt identifiera mig med henne.
Men sen är det ju alltid frågan om framförandet. Bra eller inte? Den bästa plotten kan förstöras av träiga dialoger eller något annat fel. I Bohmans fall är framförandet mycket bra. Precisa bilder och minnen som får fram Marinas känslor just så, hur attraktionen känns mellan henne och Gabriel, spelet mellan dem sen när Stella kommer hem från arbetet och inget får märkas, Marinas och Stellas mycket trevande försök att närma sig varandra som vuxna och inte bara lillasyster och storasyster. Jag tycker det är jättebra. Det är en roman att både sträckläsa och stanna upp i för att den är så fint skriven. En klassisk historia som känns ny i Therese Bohmans version.
Ännu bättre hade jag tyckt om jag varit kring tjugo-tjugotre. Precis som i fallet med tex Lee Fiora (”Prep” / ”I en klass för sig”) och hur man förhåller sig till henne, man ser ju annorlunda på saker när man blir äldre. Tack och lov. Nu blir Marina en känsla jag kan komma ihåg och känna igen, ömt och smärtsamt, men jag känner inte så längre och det gör också min läsning mer distanserad. Hade jag varit yngre hade jag nog varit exakt precis där med henne.

4 kommentarer

4 kommentarer till ”Den drunknade” – Therese Bohman

  1. Jag har bara läst gott om den boken idag, måste införskaffas.

  2. i P1s Kulturnytt i morse var man inte nådig mot Den drunknande. Ganska spännande då att få bilda sig en egen uppfattning.

  3. […] så har jag blivit blogg-recenserad, av Bernur och Rävjägarn och Bokhora och Bokbabbel, och kanske på nåt mer ställe som jag har missat/inte hittat än. Man kan väl […]

  4. […] om samma: Johanna L på Bokhora tycker det är jättebra, Bernur tycker det är ohyggligt spännande och oförutsägbart, […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida