Jag läste precis ut Lionels Shrivers ”Dubbelfel” och gud, så hopplös den var. Hopplös i betydelsen motsatsen till hoppingivande. Ändå gillar jag författare som tar sina läsare i handen och leder oss rakt ut i mörkret. Livet är inte tillrättalagt, så det ska verkligen inte litteraturen vara heller. Återkommer med mer recensionsliknande inlägg när de här första känslostormarna har mojnat.
/Johanna K
4 kommentarer
4 kommentarer till Deppigt på kvällskvisten
AllaBokpodden!
2010-02-14, 23:47
Man vill inte vara utan det svarta, vare sig i verkligheten eller i litteraturen. Men man behöver något att hålla sig i så man inte ramlar handlöst in i mörkret.
2010-02-15, 12:52
Visst är den deppig? Shriver får mig alltid att med viss oro granska min egen relation (han har dock klarat sig hittills ;-) )
2010-02-15, 13:57
Jag blev lite besviken för att det var så mycket tennis, men när hon skriver om relationer är Shriver bland de bästa jag vet. Och jag grät en skvätt på slutet när allt bara var hopplöst.
2010-02-15, 23:33
Jamen så deppigt var det väl inte? Det var ju aggressioner, avundsjuka, massor med starka känslor!
Jag gillade den.