Mobilt

Deppigt på kvällskvisten

14 februari, 2010

Jag läste precis ut Lionels Shrivers ”Dubbelfel” och gud, så hopplös den var. Hopplös i betydelsen motsatsen till hoppingivande. Ändå gillar jag författare som tar sina läsare i handen och leder oss rakt ut i mörkret. Livet är inte tillrättalagt, så det ska verkligen inte litteraturen vara heller. Återkommer med mer recensionsliknande inlägg när de här första känslostormarna har mojnat.

/Johanna K

Dela:    

Johanna Karlsson

Jag kommer från Hallsberg och har arbetat som lärare i svA i en himla massa år. Nu jobbar jag med mest roliga saker på ett litet bokförlag och som redaktör på Popmani. Jag tycker om kluriga formuleringar, noveller och att titta på teve-serier. Min hobby är internet. Gillar inte: diskbänksrealism.

E-post: johannak@bokhora.se

Twitter: @kaospatrullen

Läs alla inlägg av Johanna Karlsson

4 kommentarer till Deppigt på kvällskvisten

1. 

   Isabella den 2010-02-14 kl. 23:47

   Man vill inte vara utan det svarta, vare sig i verkligheten eller i litteraturen. Men man behöver något att hålla sig i så man inte ramlar handlöst in i mörkret.

   Svara
2. 

   Elisabeth den 2010-02-15 kl. 12:52

   Visst är den deppig? Shriver får mig alltid att med viss oro granska min egen relation (han har dock klarat sig hittills ;-) )

   Svara
3. 

   Ylva den 2010-02-15 kl. 13:57

   Jag blev lite besviken för att det var så mycket tennis, men när hon skriver om relationer är Shriver bland de bästa jag vet. Och jag grät en skvätt på slutet när allt bara var hopplöst.

   Svara
4. 

   snowflake den 2010-02-15 kl. 23:33

   Jamen så deppigt var det väl inte? Det var ju aggressioner, avundsjuka, massor med starka känslor!
   Jag gillade den.

   Svara