”Det viskande barnet” – Mårten Sandén
Tonårs-Lisbeth Salander strikes again! Men faktiskt, Mårten Sandéns actionhjältinna Jannike Faltin känns nästan som en mini-Lisbeth, fast inte lika socialt svår (tur).
Senaste veckorna har jag inte haft världens läsflyt, bara sådär/halvokej-böcker, inga stora lyft. Då var det så himla skönt att sätta tänderna i den här (hämtad från Fönstret) och få sugas in, vilja nå slutet.
”Det viskande barnet” är en fortsättning på ”Den femte systern”. Jag tyckte ettan var sådär, en komplicerad historia som tog över lite, och nu är det en komplicerad histora igen, men Mårten Sandén har skrivit in sig i persongalleriet. Inte att han är med själv alltså, utan att han har kläm på sina figurer. Säkert och tryggt för mig som läsare. Ja, det gör att tvåan till och med känns bättre än ettan!
Sprudlande fantasi, ovanlig svensk ”realistisk” fantasy med Näcken, tomtar och liknande folktroväsen. Plus bra myter. Plus action. Plus Jannike. Alltid med ett högst passande ”men shit” på lager. Ja, hon är verkligen bra!
Jag kommer definitivt att läsa trean. Stora saker väntar Jannike. Vill inte missa!
PS. Tycker inte alls man måste läsa ”Den femte systern” först. Man kan hoppa direkt på denna.
PS2. Det funkar alltid med ungdoms för mig när jag haft lässvackor. En bra ungdomsbok kan slå världen med häpnad. Eller något ditåt.
Alla
jag håller med dig helt om att ungdomsböcker är ett så bra sätt att komma igen på när man vart i lässvacka. de kan vara så publikfriande OCH välskrivna på samma gång, med skönlitteratur för vuxna tycker jag oftast att man får välja eller chansa mer och då försvinner ju syftet med projektet, att komma igång.
jar också hört att tvåan var bättre än ettan men jag gillade ettan trots att intrigen tog så stor plats. sparar tvåan tills jag har den där svackan igen, hoppas lite att den kommer snart…
Och om inte svackan kommer snart tycker jag du kan fejka den, eller lägga en väldigt kort tidsram. ”Nu har jag verkligen inte läst något bra på tre timmar, det är dags för…”
Jag ville verkligen gilla ”Den femte systern” för jag älskar folktro men det gick verkligen inte att komma längre än 50 sidor någon av gångerna jag försökte. Nu fick jag lite hopp om att tvåan är bättre, så jag ska genast ställa mig i kö på bibblan (:
Det finns knappast något som slår en bra ungdomsbok – i något läge tror jag. De flesta av dem behandlar i någon form två av männsklighetens tre stora frågor: ”Vem är jag?” och ”Kan någon älska mig?” (den tredje frågan torde lyda ”Hur ska jag få något att äta?”). Eftersom de ofta är relativt kortfattade går de direkt på det viktiga, utan att ta onödiga, skitenödiga omvägar bara för att imponera på andra författare o.dyl.
Jo, jag läser annat också – både skitenödigt och lättviktigt i vuxenformat. Ungdomsböckerna är dock oftast de som ligger kvar i mig efteråt.
Håller med! Jag började väl läsa ungdomsböcker för att jag jobbar som lärare, men det blev snabbt en stor del av min mest gillade läsning bara för att de ofta är så bra. Som du säger, lite rakare och direktare. Jag kommer fortsätta med såna även om jag inte skulle ha några ”ursäkter” alls.
Lite så var det för mig med när jag började på ett skolbibliotek. Började läsa ungdomsböcker för att kunna tipsa eleverna, men sen började läsa dem för mitt eget nöjes skull. Och det har jag fortsatt göra även sen jag lämnade biblioteket för att studera. En riktig höjdare som jag vill passa på att tipsa om är ”Hero” av Perry Moore. Helt underbar bok, kunde inte lägga den ifrån mig!
Skönt att veta att vi är flera som verkligen gillar ungdomsböckerna!