”Döden skall du tåla” – Karin Fossum

”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.”

Så skriver Joan Didion i ”Ett år av magiskt tänkande”, och så är det för familjen Sundelin, de första – men långtifrån sista – brottsoffren i Karin Fossums nya Konrad Sejer-deckare, ”Döden skall du tåla”. De sätter sig ner för att äta middag en varm julikväll. I skuggan av lönnen på baksidan sover deras åtta månader gamla dotter. De har inte en tanke på att något ska kunna hända, men medan de sitter och äter smyger någon fram till vagnen, lyfter på filten och… Jag tänker inte fullfölja den meningen, vill inte förstöra spänningen för er som tänker läsa boken själva, men händelsen med barnvagnen blir startskottet för en räcka besynnerliga, morbida skeenden i det lilla trygga bostadsområdet. Kommissarierna Sejer och Skarre är förbryllade. Har de att göra med en skojare med ett underligt sinne för humor, eller är de märkliga händelserna symptom på något större, mer ondskefullt…?

Fastän döden har en så prominent del av titeln (norskans ”Varsleren” är nog bättre, egentligen) dröjer det länge innan döden dyker upp. Istället har vi att göra med en brottsling som går igång på att döda människors trygghet. En kvinna läser sin egen dödsannons vid frukostbordet. En döende man får hembesök av en begravningsentreprenör. Och så då händelsen med barnvagnen, som jag läste med stigande bestörtning, liksom var beredd på att hålla för ögonen (som om det skulle hindra bilderna från att dyka upp i huvudet) men som – tack och lov! – inte utvecklas så som man först kan frukta. Därmed inte sagt att det här är någon snäll, mordlös deckare; åh nej, när Katastrofen väl inträffar är det snudd på oläsbart, så otäckt är det. Känsliga läsare varnas, om ni ursäktar klyschan.

Det som gör Karin Fossum så unik i den nordiska deckarfloran är att hon alltid skildrar brottet ur tre vinklar: gärningsmannens, offrens och polisens. Hon tar aldrig uttryckligen någons parti utan är lika skarpögt sympatisk när hon är inuti brottslingens huvud som inuti den alltid lika älskvärde Konrad Sejers. Jag läste nyligen en intervju med Fossum där hon säger att hon inte är intresserad av kallt beräknande mördare, och det är just det jag gillar med henne. När man läser en Karin Fossum-roman får man känslan av att de brottslingar hon skildrar skulle kunna vara ens grannar, eller kanske den vänlige mannen med golden retrievern som alltid ler mot en under morgonpromenaderna. Det gör hennes böcker så mycket mer gastkramande än ”Saw”-inspirerade seriemördare som tävlar i att bräcka varandra i total människofientlighet och utstuderad sadism. Lustigt nog finns det ändå en gemensam nämnare mellan Sawfilmernas Jigsaw och brottslingen i ”Döden skall du tåla”: båda vill desillusionera sina offer, få dem att inse att de är dödliga innan det är för sent. Ett memento mori som heter duga. Inga likheter i övrigt dock.

Jag har ännu inte läst en roman av Karin Fossum som jag inte helhjärtat kan rekommendera till alla andra som uppskattar spänningsromaner med psykologisk skärpa. ”Döden skall du tåla” är inget undantag. Jag har egentligen bara en invändning: Karin, se för guds skull till att Sejer kommer iväg till läkaren i nästa bok! Det är en order.