Det finns någonting i Eli Levéns ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” som jag inte kan sätta fingret på, men som ligger i vägen för att jag ska kunna ta den i min famn och ge huvudpersonen Sebastian den rena kärlek som han törstar efter i varje mening och i varje rad (men det kanske löser sig, han kanske finner den hos Ellie, personen som finns inom honom och som syns starkare allt eftersom historien går). Ibland tror jag att det är alla kukar som gör att jag liksom hakar upp mig. Jag har inget behov av att det är så explicit. Jag tror att jag förstår hur Sebastian känner, vad han utsätts för, varför han agerar som han gör, utan att författaren behöver beskriva det i varje kapitel. Jag föredrar det som anas, framför det som skrivs ut. Och märk väl : jag läste ju ”Våtmarker” för ett år sedan – det finns inte mycket som kan chocka mig när det kommer till yttrandet av kroppsvätskor.
Här och där tycker jag att Levén glimmar till, hans språk, hans berättarteknik, men alldeles för ofta tycker jag att det bara är ord, de kastas ut över mig och de fastnar inte. Naturligtvis sätter jag en gul post it-lapp på hans namn i mitt interna kartotek, för jag tycker att det finns någonting, jag tänker att den här historien kanske måste komma ut först, men just den här är inte till för mig. Jag läser förstrött, utan känsla, det är inte förrän jag får chansen att diskutera boken som mitt omdöme nyanseras, men ändå; det saknas något. Igen: den här boken är inte en bok för mig.
14 kommentarer
Tror jag förstår vad du menar! Jag tycker att Jonas Gardell (som jag annars gillar) begick samma misstag i ”Jenny”. Han skjuter långt över målet och gör den brutala våldtäkten så konkret att det inte bara blir svårt att värja sig, det underliggande maktspelet som han byggt upp i de två första böckerna i trilogin går liksom förlorat. I stället blir det hela affekterat och konstigt. Synd på ett så viktigt ämne.
åh, jag måste verkligen börja läsa mer, läser ju mest kurslitteratur nu, men ska handla lite nya böcker på bokrean hade jag tänkt. Någon särskilld ni kan rekomendera?
Hoppas ni får en toppenvecka!
Kram Erica
Hej Erica!
Jag måstes säga att jag har kollat in reakatalogerna dåligt, den enda boken jag införskaffat är en handledning för ett dataprogram. Men jag är lite sugen på Augustvinnaren Steve Sem-Sandberg, som fanns på Åhléns bokrea.
Ha en toppenvecka du också!
Det stilistiska som Isabelle ovan beskriver som ’affekterat och konstigt’ tycker jag är precis en av de saker som är så bra med den här boken, det som gör gör att tematik (ämne) och stilistik (uttryck) sammansmälter så snyggt i Levens bok. Om man tror att det hindrar ämnet från att komma fram har man nog missuppfattat vad ämnet är.
Till Johanna som skrev recensionen. Det finns många sätt att vara inkonsekvent på, här är två:
Ett. Göra det säkert att alla vet att man inte bryr sig.
Tycker att om man vet att man skriver på en sida som fungerar som kosumentupplysning, och man avråder folk att läsa en ung och oetablerad författare som fått få recensioner, så gör det i så fall med lite ordentlig kritik. Läsarna av bloggen kan nog ganska tydligt identifiera mig med ’den var inte för mig’ om ’mig’ är en person som kan kokettera med att inte var lättäcklad men ändå kan avfärda en bok på grund av kroppslighet. Oansvarigt tycker jag.
Två. Att klaga på när någonting inte lever upp till ens negativa fördomar. Eftersom du jämför med Roche, trodde du Johanna helt ärligt att kroppsligheten i Levens bok bara syftade till att äckla dig? (jag ville skriva ’heteron’ men det vore fördomsfullt det också). Eller till att tillfredsställa ditt behov av att den inte skulle vara så explicit? Innan du säger att det är enbart stilistiskt får du kanske tänka över varför du tycker att anandet är bättre än blottandet stilistiskt (stil och ämne sammanfaller ju där som sagt). Om du bara har sådan smak personligen är det som sagt rätt orättvist att döma ut en så bra och viktig bok utifrån det.
När jag läser mitt inlägg med dina ögon, så inser jag att liknelsen till Roche var klumpig. Det ber jag om ursäkt för.
Jag är en pessimist. När jag skriver en text på Bokhora föreställer jag mig alltid de värsta kommentarerna jag kan tänkas få. I den här texten ville jag inte bli kallad pryd (därför nämnde jag Roche), istället anklagas jag för att inte uppskatta Eli Levéns debutroman på grund av att jag är heterosexuell. Men vet du? Det kvittar om det är heterosexuella eller homosexuella samlag som beskrivs: jag är inte intresserad av detaljerna. Jag tycker ytterst sällan att beskrivningar av samlag tillför någonting till bokens ramhistoria. I Eli Levéns bok tycker jag att skildringarna av samlagen påvisar en mycket destruktiv sida hos Sebastian, vilket mycket väl tillför ramhistorien något, men det blev för yvigt och framförallt för många upprepningar. Jag tappade intresset.
När jag skrev att detta inte var en bok för mig, när jag var så noggrann med att betona det, handlade det inte om att visa att jag inte bryr mig. Visst bryr jag mig, men när det handlar om så här viktiga ämnen tycker jag att många tenderar att överse med alldeles för mycket i bokens handling och språk. Jag tycker inte att boken är tillräckligt bra som fristående bok, endast som en del i ett större sammanhang.
Jag vill gärna höra vad det är som du tycker är så bra i boken. Du skriver att det som är bra är att tematik (ämne) och stilistik (uttryck) sammansmälter så snyggt i Levens bok. Jag har hört liknande kommentarer av flera andra, bland annat Johan Hilton i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/1.1892147/eli-leven-du-ar-rotterna-som-sover-vid-mina-fotter-och-haller-jorden-pa-plats. Förklara gärna lite närmare vad just du menar. Trots allt är det många läsare som även läser kommentarerna och jag är alltid öppen för nya infallsvinklar.
Jag är för övrigt alldeles för gammal för att inbilla mig att en författare skriver en bok enbart för att göra mig glad.
Tack för ditt utförliga svar!
Jag menade inte att anklaga dig för att inte uppskatta boken för att du är heterosexuell, ursäkta att jag uttryckte mig klumpigt. Syftet var att föreslå möjligheten att heteroNORMATIVITET kanske stod i vägen.
Anledningen till det är att det är en väldigt vanlig faktor när folk gnäller över att de inte blir provocerade (vilket du inte gjorde direkt, men indirekt genom referensen till Roche). Det rör sig lätt åt samma håll som när man kritiserar folk i prideparaden för att synas för mycket i läderkalsonger. Hypersynlighet, explicitet, kan vara en väldigt bra strategi – om den läses så. Om det inte alls var så ber jag om ursäkt och blir glad.
Risken med att det kunde tolkas som heteronormativt är också anledningen till att jag tycker det är oansvarigt att skriva att det helt enkelt inte är en bok för dig. Det kan tolkas som att det inte är boken det är fel på, men många läsare identifierar sig förmodligen med dig och tänker då att det inte är en bok för dem heller. På grund av det explicita. Och det är väldigt synd om det får det resultatet.
Synd att du inte fick ut någonting av upprepningarna och ytligheten när det var precis att ge det intrycket som var syftet (så uppfattade jag det).För övrigt ett tydligt exempel på hur stil och tema sammanfaller; sex som upplevs som ytligt och repetetivt av huvudpersonen beskrivs just så. Vet inte hur det skulle ha kunnat uttryckas bättre på något annat sätt? Det ’affekterade och konstiga’ som Isabelle nämnde i en kommentar är också ett exempel. Boken handlar mycket om att vara affekterad (teatral, vilket alla egentligen är) och konstig (avvikande, svårbegriplig för sig själv), och beskriver det just så.
Kombinationen av vaghet och brutalitet, ytlighet och intensiva känslor i det stilistiska uttrycket är vad jag förstår menat att uttrycka upplevelsen av queerhet, av extrem kroppslighet samtidigt som man upplever att sakna kropp, och att känslor kan vara och väldigt ofta är både sanna/starka och affekterade/tillgjorda. Det handlar om antiessensialism, att det konstruerade, upplevda och teatrala BLIR essensiellt och sant. Och att det i förlängningen leder till en öppen personlighet med plats för både Ellie och Sebastian.
Och det är det som jag tycker är så bra (och viktigt, det sammanfaller som sagt i just den här boken om än inte i alla böcker, faktiskt så starkt enligt mig att det blir meningslöst att skilja på tema och stil). Det finns väldigt få svenska böcker om queera upplevelser (transpersoner, ickeheteronormativitet), och i Levens bok skildras det på ett väldigt öppet sätt och visar att det finns mer utanför heteronormen än att vara specifikt och avgränsat homosexuell eller transsexuell (MAN eller KVINNA). Det är ovanligt, viktigt, och görs väldigt bra.
Googla gärna begreppet ’camp’, det kanske kan kasta lite ljus över vissa stilistiska val.
Det är stor skillnad på att inbilla sig att en bok är skriven för att göra en glad, och att kritisera den för att den inte gör det. Är det över huvud taget okej att kritisera en bok för att den inte tilltalar en personligen? Läs gärna det här: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/recensionen-gor-mig-forbryllad_4297379.svd
Det är ju nu rätt självklart tycker jag, att kritiker skriver ur en subjektiv synvinkel, något annat vore väl omöjligt. Så ja, jag skulle hävda att de allra flesta kritiker som tycker illa om en bok gör det för att den inte tilltalar dem personligen. Annina Rabes avslutningsmening gör ju det hjärtskärande tydligt att också hon resonerar så: ”Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.” – det går ju inte för en recensent att avgöra på något annat sätt än genom personligt tycke och smak.
Att man sedan bör förhålla sig mer objektiv när det är en hel genre man avskyr, därför att man då går in i kritiken med förmodligen en hel del förutfattade meningar på fickan, är ju en annan sak. Nu tror jag inte att Johanna K avskyr den genre som Elis bok är skriven i, som hon poängterar så tycker hon den inte står på egna ben, utan måste finnas i ett sammanhang för att komma till sin rätt. Och att det är en debut som har sina fläckar, men där hon tror att författaren kommer att växa.
Vad gäller sexualiteten så vet jag inte hur pryd JoK är, vi diskuterar sällan sex när vi bokhoror träffas, men jag tycker själv ofta illa om att bli skriven på näsan, oavsett om det är sex eller inte. Det explicita kan säga mycket om en romankaraktär, men lika ofta är det vad som inte sägs, som berättar nästan ännu mer om en person. Jag tycker att jag som läsare får större förtroende av författaren när det är så. Och explicita sexskildringar är nästan den värsta sortens explicitet – det blir ofta brett så tjockt att man vänder sig bort från det, som limpmackor där smöret varit för kallt. Som för att visa att man vågar, på något sätt. Jag har inte läst boken som avses vill jag poängtera, men jag har ju varit med om liknande fenomen förr, och kanske än mer bland just debutanter som kanske inte litar på att man kan viska fram sitt budskap också.
Tack för ännu ett bra svar, andra Johanna.
Subjektiviteten är väl sedan inte ett mål i sig bara för att den är ofrånkomlig. Man kan använda sin subjektivitet för att granska relationen mellan verk och sig själv som läsare och på så sätt förstå någonting om de båda, eller man kan nöja sig med att konstatera att man inte gillade boken. Det första ser jag som kritik, det andra inte.
Angående sexet, så förstår jag fortfarande inte varför viskandet måste vara kraftfullare än skrikandet, varför det tyder på att tro mer om sina läsare. När du säger ’skriva läsaren på näsan’, förutsätter du inte då att boken och läsaren/huvudpersonerna relaterar till varandra som främlingar snarare än att identifiera sig med varandra, att de står mot varandra snarare än med? Det främliggörandet tycker jag inte alls finns implicit i boken utan är någonting som man verkligen kan påverka med sin attityd som läsare.
Den öppenhet, att vägra gömma sig, som finns i det explicita ser jag i Levens bok som en form av queeraktivism. Jag tror att boken kommer att läsas av många som inte uppfattar det som att boken skriker åt dem, utan snarare med dem. Jag önskar att många, oavsett förutsättningar och bakgrund, kan läsa boken på det sättet. Man får ut mer av den då.
:( ursäkta bristen på styckeindelning.
Har också lite svårt att förstå varför du tycker att sex tillför så mycket mindre till en ramhistoria än något annat (om du nu inte är ’pryd’). Är inte sexualitet också en del av livet, av identiteten, av relationer, någonting som kan säga väldigt mycket om en karaktär? Och behöver det inte ofta vara ganska explicit för att kunna göra det?
hon har tagit sin titel från en bright eyes-låt. (kanske det är något klassiskt citat från 1800-talet som jag inte känner till ursprungligen, då är det ju mer ok)
Har följt konversationen mellan anonyme besökaren ”Jag gillade boken” som tydligen hunnit läsa ”Du är rötterna…” tidigt efter utgivningen, alternativt redan på manusstadiet, och X. Nu måste jag få göra en liten kommentar.
Jag vet inte hur ofta besökaren och Eli-beundraren ”Jag gillade boken” läser Bokhora, men det ser ut som om detta är hens allra första besök. Stilen på denna sajt skiljer sig nämligen från stilen i 00-tal, Lyrikvännen, eller dagspressen. Recensionerna här är mer personliga och oformaterade. Att klaga på det är verkligen att slå in vidöppna dörrar. Om du ogillar det, så starta en egen blogg i stället, textmängden och viljan finns ju uppenbarligen där. Du talar om Bokhoras ansvar mot en debutant. Eli Levén har omnämnts massor av gånger i media och dessutom, om jag förstått saken rätt, hajpats under flera år, långt innan debuten var färdig, något som är få författare in spe förunnade, det är väl Mare Kandre och några till. På kultursidorna har det rentav varit svårt att undvika boken – många andra saker har givetvis valts bort till detta utrymme. Enda möjliga slutsatsen är att din verklighetsuppfattning måste vara grumlad av något, dock oklart vad. I de enda forum där man möjligen kan tala om ”ansvar”, dvs i vårt gemensamt ägda SR och SVT, har boken dessutom redan bevakats. Underdog-perspektivet är med andra ord helt förfelat. Ditt engagemang i Bokhoras lilla omdöme saknar alla proportioner. Nu har jag själv redan lagt ner på tok för mycket energi, men jag kunde inte låta bli. Adios.
Jag läste din recension innan jag köpte boken. Faktiskt så var jag inspirerad till att läsa den efter jag läst just det du skrev om den eftersom jag enbart hört positiva recensioner innan.
Jag kan hålla med om att det är något som står i vägen för att man ska känna något för någon av karaktärerna i boken. På gott och ont. Jag vill tycka om Sebastian samtidigt som jag vill skaka om honom och skrika åt honom. Och ibland mest bara tycka synd om honom. Men samtidigt bryr jag mig inte för jag vet inte vem Sebastian är, vilket inte han heller vet då han säkert är lika förvirrad. Men jag önskar att man kände deras förhållande mer. Jag önskar också att detta inte var författarens debutbok, den kanske skulle ha blivit bättre om Eli varit mer erfaren och kunnat berätta deras historia med mer… Vad det nu var som fattades.
Dock var jag förvånad över sexet. Jag märkte nästan inte av det alls. Det passade så bra in i den stora klumpen av ångest, smuts, rädsla, nyfikenhet, kärlek och knark att det försvann. Jag uppfattade det inte heller så explicit men det var där, helt klart, då det är en del av livet.
Du skriver också att du föredrar det som anas och det är exakt det jag gillar med boken:
Köttet, sexet, kropparna och smutsen beskrivs. Medan kärleken, känslorna, drömmarna och lyckan inte riktigt går att greppa. Något jag tror vi alla känner igen.
Vad kul att du inspirerades att läsa boken!
Jag blev faktiskt inspirerad att läsa boken igen efter den diskussion som utbröt här, men det måste ändå vänta tills jag får några läsluckor.