”Edward Tulanes fantastiska resa” – Kate DiCamillo
Jag blev så himlans överrumplad. När jag kom till sista sidan och insåg vad som höll på att hända fick jag tjockaste klumpen i halsen och började se suddigt. Sedan smågrät jag i några minuter innan jag kunde samla mig och lägga ifrån mig ”Edward Tulanes fantastiska resa”.
Jag hade läst en hel del bra saker om Kate DiCamillos succébok. Faktum var att jag hade läst så mycket att jag var övertygad om att jag skulle tycka att den var fantastisk. Paradoxalt nog är ju just sådana förutsättningar dömda att misslyckas.
Boken handlar om en porslinskanin. Frustrerande nog kan han inte röra på sig, inte samtala med människor, för trots att det är en saga saknar inte boken om Edward Tulane realistiska inslag.
Edward, som är kaninens namn, bor med en liten flicka som heter Abilene och hennes föräldrar, hennes farmor och familjens hund. Edward är tämligen svårimponerad, livet går sin gilla gång och Edward är väl så nöjd han kan bli, men inte så värst lycklig, överväldigad, tillfreds. När Edward en dag kastas överbord från en stor Atlantångare tar livet en ny vändning, Edward möter många människor, gamla och unga, friska och sjuka, rika och fattiga, och framförallt lär sig Edward att älska. Det är fint.
Hur fint det än må vara förhåller jag mig dock kallsinnig till historien. Tills jag kommer till det sista kapitlet vill säga (det här är som när man pratar om olika serier och någon säger: säsongsavslutningen är så fan-tas-tiskt spännande!, som om resan dit inte var värd någonting för helheten), då inser jag vilken fin väv det är DiCamillo fått ihop och hur varsamt hon har låtit läsaren genomgå samma förvandling som Edward. Kort sagt hur kärleken till karaktärerna har växt, parallellt med att Edward har lärt sig att älska.
Det här är en bok som jag gärna skulle vilja högläsa för en klass eller för ett smultron, även om jag förmodligen skulle tveka inför att läsa den för de av mina elever som befinner sig på nybörjarnivå i sin svenska språkutveckling. Boken om Edward Tulane har inte ett ”dåligt” språk, men Kate DiCamillo är helt klart en fantastisk historieberättare framför en ordtrollkarl. Och som vuxen läsare tycker jag att det finns andra böcker som i första hand är avsedda för barn, som man kan läsa med ännu större behållning på egen hand. I sällskap med ett barn, är den nog däremot fenomenal. De filosofiska diskussioner man skulle kunna ha i samband med läsningen, om kärlek och om vad det innebär att älska någon villkorslöst, kan nog vara underbara.
Kort sagt vet jag massor av föräldrar och lärare som har högläst ”Edward Tulanes fantastiska resa” med stor behållning och jag kan verkligen rekommendera dig som ännu inte har stiftat bekantskap med DiCamillo att göra det i vår.
Har någon läst ”Trollkarlens elefant”? Hur är den?
Alla
Hej, vad kul att du också har läst den! Jag beställde hem den efter att Lisa på bokunge.se hade skrivit om den och läste den för sonen på fem år som precis har förstått grejen med kapitelböcker. Varje kväll i en vecka försvann han in i Edwards värld och blev besviken varje gång det var dags att slå ihop boken. Och för första gången på länge frågade han inte efter bilder, det beror nog på att Kate DiCamillos formuleringar får en att använda sin egen palett och fantasi.
Magisk högläsning!
Jag hade ju läst om den hos dig också! Det var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att beställa den.
Trollkarlens elefant har ett liknande tema men är inte lika bra och berörande. Den är också svårare att för små barn att förstå. Edward Tulanes har jag läst med flera pedagoggrupper som i sin tur läst den med sina elever och den funkar alltid lika bra. Det finns så mycket symbolik i den (stjärnorna, syndafallet, förnedringarna, farmodern som gud, korsfästelsen osv) som man kan locka eleverna att upptäcka. Egentligen trodde jag inte att jag skulle gilla den själv, att jag skulle få spader för att det var för tydligt vad man skulle känna, men jag tycker ändå att den ballanserar på rätt sida om melodramgränsen. Jag fick också klump i halsen.
Jag tycker att Edward Tulane är bättre än Trollkarlens elefant. Den senare griper liksom inte tag lika mycket. Däremot blev jag väldigt förtjust i The Tale of Despereaux. :)