”En liten bok om ondska” – Ann Heberlein

”En liten bok om ondska” är verkligen en titel som fungerar bra som varudeklaration för det är ju en (fysiskt) liten bok om ondska. Ann Heberleins ambition var tydligen inte heller skriva en heltäckande bok om ämnet men jag tycker nog att hon ändå lyckas få med rätt mycket på de 298 sidorna. Och nöjer man sig inte med hennes genomgång så kan man ju ge sig på hennes 12 sidor långa referenslista… För oj vad det regnar referenser och redogöranden om vad andra anser. Det är kanske något av det som jag möjligtvis ställer mig lite tveksam till, jag hade önskat mig lite mer av Heberleins egna tankar om vad ondska egentligen är.

Och är man känslig för skönlitterära spoilers så kanske man ska undvika att läsa den helt. Jag är glad att jag redan har läst t.ex. ”Brott och straff”, ”Mörkrets hjärta”, ”Flugornas herre” och ”Det femte barnet” och att jag inte alls tänkt läsa ”Den femte kvinnan” eller ”Sommardöden”. Det är såklart ett ytterst effektivt sätt att diskutera onda människor men jag är helt allergisk mot att någon avslöjar en twist eller vem mördaren är för mig innan jag själv fått chansen att läsa eller se. (Jag vågar t.ex. inte, över 10 år senare, läsa en endaste text av Svenska Dagbladets Jeanette Gentele efter att hon avslöjat twisten i ”Sjätte sinnet” i en krönika innan jag hade hunnit se den.)

Att avslöja slutet av en bok eller film är kanske inte riktigt kan räknas som ondska, eller så är kanske det kan det? Lite vardagsondska sådär. Att njuta av att mottagaren verkligen inte vill veta, men att skita blankt i det, kanske är första steget till att trycka på knappen och släppa bomben. Men det är inte det jag skulle kalla vardagsondska som till största delen avhandlas i den här boken utan oftast den typ av ondska som har med våld att göra och människor såsom Josef Fritzl och Anders Eklund. Människor som räknas som monster. Men som (s. 29) Primo Levi säger ”Monster existerar, men de är alltför få för att verkligen vara farliga; de vanliga människorna är mycket farligare”. Jag tror verkligen att det är farligt att avhumanisera dessa ”monster” även om det är väldigt lockande eftersom det gör världen enklare att förklara än om det kanske råkar vara så att vi alla människor har förmågan att både vara goda och onda, kanske till och med på en och samma gång.