Faktasommaren 2010, del 1

Hörni, det här känns som en högoddsare för mig. Fakta! Sommaren 2010 har jag frossat* i fakta. Var uppe i Luleå i två veckor och läste i princip inget annat då.

”Ok, amen” av Nina Solomin. En omläsning, för första gången jag läste den hade jag inte varit i Williamsburg, Brooklyn. Det hade jag nu, promenerat igenom och sett kvinnorna, männen och barnen i sina föreskrivna kläder och hårlockar eller peruker. Extra fascinerande att läsa om det chassidiska samhället efter det. Jag vet inte vad som grep mig mest, men kanske att man vill och lyckas hålla sig så isolerade från och ovetande om omvärlden och kunskapen. Som hur jordbävningar uppstår tex. Inte för att något monster viftar på sin svans. Ja, hela bristen på skolning, såvida den inte är religiös, för det är ju otänkbart att gå på universitet. Allt man inte ifrågasätter. Den utstakade livsbanan. Könsrollerna. Mm, en hel del.

”Jorden de ärvde” av Björn af Kleen. Jag bodde i Fisksätra förut och då sprang jag ibland förbi ett av godsen som nämns, Erstavik. Det är rätt många stockholmare som springer, promenerar eller cyklar på Erstaviks ägor för de är Nackareservatet inkl Hellasgården, men själva husen ligger vid vattnet ute i Saltis.
Hursomhelst, boken handlar om en arvsrätt som avskaffats för länge sen i alla andra länder utom i Sverige. Den går ut på att den markägande adelns stora gods/slott hålls helt intakta genom en flera hundra år gammal lag där äldste sonen ärver allt och ingen mark styckas upp. (Inte ens äldsta barnet utan sonen.) De andra i familjen får noll och intet – förutom i de fall där äldste sonen kompenserat dem och fortsätter kompensera dem för denna orättvisa.
Inte bara är det orättvist i sig och helt emot nuvarande lagar om arv, utan det har också genom åren gett en rad ekonomiska fördelar i tex storjordbruk, där vanliga bönder med så att säga normala ägor inte har en chans att konkurrera mot dessa stora adelsgods. Den här arvsrätten, fideikommiss, var på väg att avskaffas, men de senaste tio åren har vinden vänt. Faktiskt helt otroligt, och otroligt intressant att läsa. Jag gillar alltid klass (internatskolor, överklasskildringar, Östermalmsmiljöer, klassresor, you name it) och den här reportageboken är en pärla i genren.
Precis som ”Ok, amen” läser man och baxnar på nästan varenda sida. ‘Att det här kan funka!! Idag!! Jag kan inte tro det!!’. Men sant är det och funkar gör det, hur otroligt det än verkar. Läs och häpna ni också.

Faktasommaren fortsätter snart med Barack Obama.

(Får jag bara också påpeka en annan personlig högoddsare på bilden – nagellacket! Har inte haft nagellack på tjugo år, minst. Sen åkte jag till NY på semester. Nu är mani-pedi ett nytt favorituttryck och aktivitet. Så kan det gå.)

* Med relativa mått sett