”Fly Away Home” – Jennifer Weiner

Egentligen har Jennifer Weiner aldrig passat in i chicklitgenren. Om chicklit – nu talar vi om den mest basala och, tyvärr, mest frekvent förekommande formen, sko- och shoppinglitt 1.0 – är en glittrig klänning i ministorlek är Weiner mer en mjuksliten storskjorta, som gjord för att skrota runt i kyliga men soliga dagar på Cape Cod. Redan debuten ”Good in Bed” från 2001 uppvisade en stilistisk mognad och humoristisk skärpa som särskilde Weiner från de andra rosafärgade böckerna med kvinnoben på omslaget (varför just kvinnoben som universell markör för kvinnoorienterad underhållningslitt? Jag har funderat över detta förut). Så har hon också en examen från Princeton med självaste Joyce Carol Oates som skrivarlärare i bagaget.

Med sin åttonde roman ”Fly Away Home”, ute i engelsk hardcover och trade paperback sedan en månad tillbaka, borde hon, om det finns någon rättvisa i världen (jag är skeptisk), få släppas ur den trånga, illasittande chicklitklänningen och få cred för det hon defacto är: en driven, rolig och begåvad stilist som råkar skriva humoristiska och rörande skildringar om kvinnor i olika åldrar. Nu ser världen en gång för alla ut som den gör; medan författare som Nick Hornby, David Nicholls och Jonathan Tropper inte behöver välja mellan publikens och recensenternas kärlek är New York Times bästsäljarlista det närmaste Weiner kommer ett omnämnande i den tidningen. Förmodligen skrattar hon hela vägen till banken, men jag tycker ändå det är synd att amerikanska dagstidningar konsekvent stämplar ett stort ceriserosa ”C” på Weiners böcker utan att bemöda sig om att undersöka vad som döljer sig bakom (den felaktiga) kategoriseringen. Oh well; deras förlust. Vi som varken räds ceriserosa ”C”:n eller gyllengula ”O”:n fortsätter att hitta och läsa smart, välskriven litteratur som engagerar – och inspirerar att läsa brett och fördomsfritt, något av Bokhoras programförklaring.

Upplägget i ”Fly Away Home” påminner en hel del om Curtis Sittenfelds ”American Wife”. Weiners politikerhustru heter Sylvie Woodruff, gift med New York-senatorn Richard, och har i över trettio år varit förkroppsligandet av devisen ”bakom varje framgångsrik man…”. Hämtat hans frukost, skrivit hans tal, valt hans kläder, talat vid välgörenhetsluncher och banketter. Fött och uppfostrat hans barn, skött deras hem, bantat och tränat med PT för att kunna komma i små dräkter i storlek 36 så att inte blogghyenorna ska kunna kalla henne fet. När Richard plötsligt befinner sig i centrum för en otrohetsskandal flyr Sylvie till barndomens sommarhus vid Connecticuts kust för att ta reda på vem hon är bortom den glossiga, välfönade politikerhustruytan. Så småningom ansluter hennes vuxna döttrar Diana och Lizzie, och just systermotivet är ju väl upptrampad mark hos Weiner. I ”In Her Shoes” hette systrarna Rose och Maggie, men dynamiken är densamma. Lyckad versus misslyckad. Kontrollerad och präktig versus utlevande missbrukspersonlighet. Just Diana/Lizzie-spåret är det spår jag har svårast för i ”Fly Away Home”, kanske därför att det är här de arketypiska chicklitingredienserna trots allt synliggörs. Vi har läst om det förut hos Weiner, och i mer helhjärtad tappning. Här är det Sylvies historia som engagerar och fascinerar. Hur hon, nära nog sextio år gammal, frigör sig från hustrurollen och för första gången börjar fundera på vad hon vill. Jag hade jättegärna läst en hel roman om endast Sylvie, med hennes döttrar som bifigurer. För fem år sedan hade jag nog behövt Dianas och Lizzies närvaro för att legitimera läsningen; idag identifierar jag mig allt oftare, märker jag, med kvinnor i min egen mammas ålder. Det behövs inget tjugonåntingalibi.

Med detta sagt: jag hade ofantligt trevligt i Jennifer Weiners sällskap. Allt det jag gillat med hennes tidigare alster – humorn, skärpan, värmen, den begåvade dialogen – finns här fast i en aningen mognare och mer genomtänkt tappning. Pluspoäng för att Richards otrohetsaffär kopplas samman med ickefiktiva, i högsta grad aktuella skandaler (Tigergate, till exempel). Jag är personligen väldigt förtjust i författare som blandar in aktuella IRL-händelser i en annars fiktiv miljö; när det är rätt utfört ger det en ökad känsla av autenticitet. Så ja, en till vinnare från Weiner, och den här gången hoppas jag som sagt att även läsare utanför hennes vanliga målgrupp bemödar sig om att läsa. Curtis Sittenfeld-fans, till exempel. Det är lite mer lättsmält och uppenbart humoristiskt än hos Sittenfeld – Weiner kan bara inte låta bli att skämta, vilket flera av hennes uttalanden i Franzendebatten vittnar om – men jag tror att många som läst och uppskattat ”American Wife” kan känna sig hemma här.

När jag läst ut boken ser jag i efterordet att Jennifer Weiner tackar Curtis Sittenfeld, en av hennes ”generous first readers”. MYCKET intressant, inte bara med tanke på de tematiska likheterna. För några år sedan gick nämligen Weiner väldigt hårt åt Sittenfeld efter att denna skrivit en giftig recension av Melissa Banks ”The Wonder Spot” och chicklit i allmänhet. ”The more I think about the review, the more I think about the increasingly angry divide between ladies who write literature and chicks who write chick lit, the more it seems like a grown-up version of the smart versus pretty games of years ago; like so much jockeying for position in the cafeteria and mocking the girls who are nerdier/sluttier/stupider than you to make yourself feel more secure about your own place in the pecking order”, skrev Weiner i ett blogginlägg 2008. Ja, nog är det lite högstadiementalitet över litteraturdebatter över huvud taget, oavsett kön på de inblandade… Roligt att se att författare kan gräva ner stridsyxan och istället hjälpa varandra! Det ska bli spännande att se om Sittenfeld fortsätter med sin informella lektörsroll – nu när jag tänker på det tackades hon även i ”Best Friends Forever” – och i så fall hur Weiners skrivande påverkas. Eller vice versa. Tycker det är intressant hur författare förhåller sig till och inspireras av varandra. I synnerhet i dessa ankdamms/högstadietider.