Mina lästa böcker den senaste tiden har företrädesvis varit underhållningslitteratur eller ungdomsböcker. Mycket trevliga genrer båda två, men också ett tecken på att jag känt mig rätt slut och stressad. Inte haft ork eller engagemang att ta itu med något riktigt mastigt (utom Knausgård, och jag återkommer till honom). Det här betyder inte att jag ursäktar mig, åh nej!! Pratade om just det på ett möte häromveckan, att man får frågan vad man läst senaste tiden och om det råkar vara tex mest deckare så kommer det alltid en förklaring ”men jag har ju varit mammaledig” eller ”jag har haft så himla mycket på jobbet” i nästa andetag. Liksom, så fort allt det lugnat ner sig återgår man till de franska modernisterna igen.
Det kommer inte jag att göra. Men jag ser fram emot min vanligtvis lite mer varierade läsning. Påsklovet. Då, minsann!
Hursomhelst.
Jane Fallon.
Hon är ju så bra!
Efter ”Getting rid of Matthew / Dumpa Matthew” och ”Got you back” kommer nu ”Foursome”. Två gifta par i 40+ åldern; Rebecca och Daniel, och Alex och Isabel. De har känt varandra i typ tjugo år och de har det verkligen trevligt ihop. Semestrar, middagar, nyårsaftnar, you name it.
Bomb 1 kommer när Alex helt utan förvarning meddelar att han ska lämna Isabel. Han är less, flyttar ut. Alla blir helt chockade.
Bomb 2 blir när han under en full kväll berättar för Rebecca att han är förälskad i henne, och att det är därför han lämnat Isabel. Han har hållit tillbaka känslorna i flera år men nu går det inte längre.
Rebecca blir extremt chockad. Förälskelsen är inte besvarad, och allt blir ännu mer komplicerat i hur de ska genomleva denna separation alla fyra.

Jag tycker Jane Fallon är en vuxen författare som i att hon alltid berättar om människor och historier som är lite äldre och mycket mer trovärdiga än de i sockriga chicklits. I Fallons världar är inte hjältarna deffade, snygga och fantastiska på alla sätt och vis, utan befriande mänskliga. Lite jobbiga, lite mulliga, lite egoistiska ibland. Tack och lov! Berättelserna är lagom djupa för att det inte ska bli helt menlöst eller ytligt, och lagom lätta med igenkänningspotential. Och så roande såklart samtidigt som lite oroande. Kort sagt, allt man vill ha av en sån här roman. I ”Foursome” levererar hon precis som vanligt, och jag tycker flytet är bättre än någonsin. Hon är en författare att hålla utkik efter! Därför är det synd att jag hörde att den här inte skulle översättas till svenska.

Som ni ser har den inte fått etikett chicklit heller här ovanför. Hon började med en sån historia i ”Getting rid of Matthew”, men ”Foursome” har inga manliga jaktelement i sig. Kanske har hon lämnat chickliten bakom sig och klivit in i underhållnings/vanliga romaner-facket nu.

(PS. Är det någon som kan tipsa om bra franska modernister inför påsklovet? Hahaha.)

Johanna Lindbäck