Fredagsfrågan v 18: Bästa hemortsskildringen?
Jessica
Det finns inte så många böcker som utspelar sig i mina hemtrakter i Värmland tråkigt nog. Men vi värmlänningar har ju ändå giganter såsom Ferlin, Fröding & Lagerlöf att skryta med.
Helena
Jag är, som ni kanske vet, Bokhoras enda infödda stockholmare men ändå lantis av ohejdad vana. Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Carina Rydberg, Louise Boije af Gennäs och Stieg Trenter har dock alla fått mitt stockholmshjärta att bulta lite hårdare och stoltare än vanligt.
Johanna K
Om vi är något mer generösa och talar hemtrakt istället för hemort måste Håkan Nessers ”Kim Novak badade aldrig i genesarets sjö” vara den bästa hemtraktsskildringen från mina trakter. Det kan väl inte finnas någon Hallsbergare som aldrig cyklat upp- eller nerför Klevabacken, som killarna gör i boken.
Johanna L
Aktuellt i veckan, jag säger Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Inte för att jag kommer från Tornedalen, men vid tiden för publicering spelade det ingen stor roll. Luleå-bo eller Pajala-bo, struntsamma, det var ändå mycket hemort i den.
Johanna Ö
Ja, jag får väl säga Åsa Larssons böcker då, med tanke på att Åsas farfar Kiruna-Lasse och min farmor är någon slags kusiner dessutom. Och min hemby Vittangi figurerar nästan i den senaste boken, där sjön Vittangijärvi (järvi betyder sjö på finska) är platsen för ett fruktansvärt brott.
Vilken hemortsskildring är du mest förtjust i? (Det behöver förstås inte vara din egen hemstad som skildras!) Svara i kommentarerna!
Alla
Det må bli beskrivelsen til John Steinbeck i sin bok To a God Unknown.
Jag är inte från Blackeberg, men i John Ajvide Lindqvists beskrivningar av hyreshusen och skyddsrummen och gångarna i källaren kände jag igen mycket från betongområdet där jag växte upp.
Det har inte kommit så många skildringar om Lunde som jag känner till. Men kanske kan någon spinna vidare på att skriva en historisk roman om slaget vid Ådalen -31.
Precis som Jessica kommer jag från värmland och är förstås mäkta förtjust i Selma Lagerlöf och gänget :) Det finns faktiskt en bok som delvis utspelar sig i det lilla samhälle där jag växt upp och det är Maria Langs ”De röda kattorna”. Annars ser jag fram emot Ninni Schulmans deckardebut i höst som jag förstått handlar om de trakter som jag (och hon) kommer ifrån.
Förorten i Matilda Matsons ”Förortsvilden” är himla fin. Så träffsäkert skildrat barndomslandskap.
Vilhelm Moberg och hans Utvandrarna. Klockrent och hemma.
Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter
Sandviken, där konsum stavas med Å och explorerflaskorna göms i buskarna utanför folkets hus.
Jack av Ulf Lundell satte ju Södermalm (där jag bott under en rätt lång tid) så att man kände stanken, dofterna, och en rad lycko- och en hel del andra rus. Räknas Bellman? Ingen har beskrivit Gamla Stan som han.
Annars blir jag begeistrad i författare som lyckas beskriva sina hemtrakter så att man blir övertygad att man kommer därifrån själv. Populärmusik/Niemi var absolut en sådan bok, eller nästan vilken Dickens som helst. Andra som bjuder på benmärgsskildringar av London är Sadie Smith och Nick Hornby. Så måste jag tjata om Dostojevski igen; aldrig har väl St Petersburgs gator kommit närmare.
Hanna Hellqvists.
Enda boken jag läst om Lappland och Västerbottens södra inland är Annica Wennströms Lappskatteland, så det får väll bli den.
Östergrens Stockholm, Hylingers Göteborg och Malmö i Torbjörn Flygts ”Underdog”.
Westös Helsingfors!
Jag kommer inte från Sandviken men tyckte mycket om Anna Jörgensdotters skildring av staden (och trakten runtomkring) i ”Bergets döttrar” (http://emmasboktips.blogspot.com/2009/10/det-ar-synd-om-manniskorna-i-sandviken.html).
Från min hemstad Uppsala gillar jag bl.a. miljöskildringarna i Kerstin Ekmans ”Pukehornet” och Kjell Erikssons deckarserie. Även Elsie Johanssons Nancyserie innehåller fina miljöskildringar från Uppland (Vendel och Uppsala).
Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen hade mýcket Lund i sig – och så
Fritiof Nilsson Piraten förstås.
Drakarna över Helsingfors gav mig hemlängtan när jag bodde i Göteborg!
Värmland skildrat av Göran Tunström, har ni andra glömt?
Värmland har ju massor!
Selma Lagerlöf och Göran Tunström har ni redan nämnt, men vi har även några yngre nutida förmågor som Hanna Hellqvists ”Karlstad Zoologiska” och Marcus Grahns ”Picasso valde också Kristinehamn”.
Malmö i bokform? För min del blir det i så fall Jacques Werups ”Hemstaden”.
Hej fina bokhoror och hej framför allt Jessica! :)
Jag håller med kommentarerna innan vad gäller Värmland, det står inte still! Det stämmer nog att Arvika skildrats mest via konstverk, men Sunne, Karlstad, norra Värmland, skogarna, bäckarna, vidskepligheten och stönigheten, Fryken, Klarälven, husen, gamla gårdarna man ser runt om, sjukhus och fängelser… Först var det givetvis Lagerlöf, giganten… och sen Tunström, den andra giganten! Numera kanske det mest är Ulf Malmros som gör sig riktigt hörd i sin värmlandskildring. KRAM från Lina som gav upp Stockholm med hjälp av just dessa sagolika skildringar som väckte hemlängtan!
För mig får det bli Bunny Ragnerstams fina romansvit om några arbetarfamiljers liv i Kristianstad på 1880-talet. ”Innan dagen gryr” är den inledande delen.
Kommer inte på några andra Visbyskildringar än Mari Jungstedt och Anna Jansson, och kan inte påstå att någon av dem är speciellt bra. Det verkar som att det är svårt att skriva om Gotland över huvudtaget utan att det blir natur och kulturporr av det.
Linn, har du läst Carina Burmans ”Kärleksroman”? En fin Visbyskildring, tycker jag!
Nej, har inte läst, men jag är sugen. Gillar Burman och fick dessutom lite hemlängtan när jag såg omslaget. Väntar dock på pocket.