Fredagsfrågan v 19: En bok som gjort dig riktigt förbannad
Jessica
”80 romaner för dig som har bråttom” blev jag skitsur på förra året.
Helena
Jag är inte lagd åt det koleriska hållet, men när jag läste Denise Rudbergs ”Väninnan” blev jag så ilsk på det usla språket och alla korrfel att jag slängde den tvärs genom sovrummet. Har inte vågat läsa Rudberg igen fastän jag hört att hon blivit bättre.
Johanna K
Jag blir förbannad på chick lit-hjältinnornas oförmåga att ta hand om sig själva, detta förekommer även i många ungdomsböcker. Ofta handlar det om att författaren inte har gett objektet för hjältinnans förälskelse något försonande drag. Då blir man som läsare bara förbannad för att hjältinnan inte tar sitt pick och pack och går. Dessutom blir jag jätteförbannad när jag läser många politiska böcker, precis som JoÖ.
Johanna L
Det måste iallafall vara länge sen det hände, för nu kommer jag inte på någon alls. Ibland blir jag uppretad på att en del skräpböcker säljer som smör medan de som är bra inte gör det. Men.. förbannad? Beats me.
Johanna Ö
Jag blir faktiskt rätt ofta förbannad när jag läser, i synnerhet som jag läser mycket facklitteratur och dessutom har fokuserat på politiska böcker den senaste tiden. Skönlitterärt brukar jag bli arg på de där lealösa männen som går runt och låter sig projektledas. Tex Frode Gryttens huvudperson i ”Sommaren är inte att lita på”.
Finns det någon bok som gjort dig heligt förbannad? Svara i kommentarerna!
Alla
Vad jag vet är jag inte släkt med Denise och lika skönt är det. Det lär finnas två släkter Rudberg och jag kommer från Östgötabondens del. ”Rudakungen” och ”Rudagubben” tillhör mina förfäder i direkt nedstigande led på farssidan.
Har försökt att läsa hennes böcker, men klarar det inte. Läs mina böcker istället: Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse. Har skrivit en ny bok om Jacqueline Kennedy, som ligger på ett stort förlag. Väntar otåligt på besked om när den kommer ut!
Jeg ble rasende da jeg leste Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen” -ikke på boka, men på holdningene og hendelsene den forteller om. Og jeg har også slengt Denise Rudberg gjennom rommet i sinne over dårlig språk -da var det åpenbart ikke den norske oversetteren sin skyld…
Jag blev extremt arg när jag läste Tyst Hav, inte för att den var dålig utan tvärtom – för att Isabella Lövin förmedlade fakta så väl.
Måste även tillägga Fast Food Nation. Jag har faktiskt inte gått på McDonald’s en enda gång sedan dess.
Är helt inne på Johanna Ls linje. Ingemarssons ”Små citroner gula” fick mig att vråla inombords.
Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg, för att den var så avskyvärd.
En härva av skuld av Lesley Horton, för att alla i boken betedde sig som fullständiga idioter.
Kampen om Mordant-serien av Stephen Donaldson, för att ”hjältinnan” var ett sånt fullständigt våp.
Alla Michael Moores böcker, inte för att de är dpliga utan för att jag blir så upprörd över ämnet (här passar även Fast Food Nation och Barbara Ehrenreichs Barskrapad in).
Annars så kommer jag sällan ihåg böcker som jag blir förbannad på (om det är pga uselhet eller korkade huvudpersoner), för jag kastar dem oftast i väggen och slutar därigenom att läsa dem vilket betyder att jag inte heller kommer ihåg dem i efterhand.
Både förbannad och äcklad blev jag när jag försökte läsa Nabokovs Lolita. Jag mådde illa av hur Humbert Humbert utmålade sig som ett objekt för Lolitas förförelsetrick. Det är ju säkert mycket realistiskt beskrivet, men jag ville inte sitta i hjärnan på en så äcklig människa och höra hans ursäkter. Därför orkade jag inte läsa färdigt boken, och det är ju synd. Jag tycker om Nabokovs Skratt i mörkret och älskade Pale Fire, så jag hade gärna velat läsa ut Lolita, men som sagt klarade jag inte av det.
Jag bliv skitsur när jag läste The First Wives Club av Olivia Goldsmith. Den var så fruktansvärt dåligt skriven. Dåligt språk, meningslösa karaktärer…usch! Envis som jag är läste jag ut den, men sen åkte den i soporna. Det hade varit etiskt oförsvarbart att ge den till Myrorna för då hade kanske någon annan råkat läsa den och världen hade blivit lite sämre.
Jag blev så himla arg när jag läste Den unge Werthers lidanden. Jag vet att man knappast kan klandra en 1700-talsroman ur ett samhälle med en helt annan man/kvinnosyn än idag och det gör jag inte heller. Däremot så var huvudpersonen så fruktansvärt jobbig, ynklig, självömkande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dessutom projicerade han alla sina känslor och tillkortakommanden på den stackars Lotten. Tom när han skulle ta livet av sig lät han dra ut på det så att Lotten verkligen skulle tycka synd om honom. Läste den för kanske 8 månader och har varit förbannad sen dess. Alla dessa Werther-killar som jag har fått upp ögonen för nu. Jag blir förbannad på att de ges rätt att vara romanitker som får liiiiida när det blir fel (som det alltid blir såklart). gaaaaah.
Flickan och skulden! Och Tusen strålande solar. Och typ varenda chicklit-bok jag vågat ge mig på. Får aldrig för mig att läsa sånt längre.
Jag väljer aktivt bort ren mobbningsporr a la ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” eftersom jag blir så oerhört illa berörd och arg. Jag gillar inte känslan av att vilja slå en tolvåring.
Inget ont om ovan nämnda bok för övrigt, det är bara jag…
Jag blir sällan riktigt arg på böcker, men är ganska rejält irriterad på Twilight, Bella är så mesig och killarna är så kontrollerande och ja… Nä det gör mig lite irriterad!
Men nä, inte riktigt förbannad ;p
Förbannad är kanske fel ord, men jag blev otroligt frustrerad av Marguerite Duras’ Det är allt. Minns dock inte längre varför.
”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam. inte for att den ar dalig utan for innehallet gor mig hjalplos och rasande.
Enda skonlitterara boken som jag kan komma pa just nu ar den forsta och enda gangen jag har forsokt lasa Danielle Steel. ”Second Chance” var sa usel, med sitt vap till hjaltinna och svin till hjalte att jag slangde den i vaggen, hamtade tillbaka den for att kunna slanga den en gang till. Skrap!
Jag har nog aldrig blvivt så förbannad på en roman som jag blev på ”Väninnan” av Rudberg, det oändligt dåliga språket, de töntiga prefixen som ”super” och den mesiga huvudkaraktären. ”Små citroner gula” gjorde mig inte heller glad direkt.
Jag blev så arg när jag försökte läsa ”Läppstiftsdjungeln” att jag var tvungen att snabbt sluta läsa. Den var så tråkig och stereotyp och dålig på många sätt. Detsamma gällde med ”En shopoholics bekännelser”, mest för att jag ogillar moralpredikningar och ”budskap” i böcker. Men det finns bra chiclit också tycker jag, även om den är mer sällsynt än den dåliga. Sedan blir jag ofta arg av att läsa reportageböcker – inte på böckerna i sig utan för att de ofta tar upp saker som man ska bli arg på. Men i det senare fallet är det ändå värt att fortsätta läsa.
Kommer inte ihåg namnet på boken men jag tror att det var den sista boken Marianne Fredriksson skrev. Senast jag läste Fredriksson var nog minst 15 år sedan och då har jag för mig att jag tyckte att hon var ganska okej, men den här boken var på många sätt riktigt, riktigt usel. Den beskrev någon sorts konflikt mellan vetenskap och känsla som jag med en forskarbakgrund tyckte kändes extremt fånig. Sedan var slutet extremt märkligt och hemskt. Jag blev oerhört illa berörd och arg över att ha lagt ner tid och energi på att läsa något så uselt.
Sedan kan jag också bli lite arg på dålig chic lit.
Uppföljaren till Flicka med pärlörhänge, som jag just nu inte ens minns vad den heter, gjorde mig rasande för att den var så dåligt skriven och hade ett så enormt krystat språk, framför allt när huvudpersonerna skulle prata om sex på ett ”gammaldags” sätt och någon snubbe gick runt och dillade om hur gärna han ville ”plöja hennes åker”… Morr.
Har numera slutat läsa Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon för jag blev så irriterad på hennes en-dimensionella karaktärer. Det är förvånande att en så populär författarinna inte kan nyansera sina karaktärer lite bättre. Tex så fort hon skriver om någon från Östermalm så är den personen automatiskt uptight, snobbig, hemligt gay eller bara allmänt galen. Allting är väldigt svart eller vitt med henne, och det finner jag väldigt frustrerande.
Bernhard Schlinks Högläsaren, just för det skandalösa förhållandet mellan en 40-årig kvinna och en 15-årig pojke där hon förför honom. Skulle nog bli upprörd över Lolita av samma anledning men har inte läst den än. Högläsaren håller hög kvalité som säkert Lolita också gör men ibland skildrar litteraturen lite för nära. Både på gott och ont.
Blev också arg på det ganska (i mina ögon) usla språket hos Marian Keyes. Har inga problem att läsa böckerna på svenska men aldrig mer på engelska.
Jag måste säga Mirakelmannen Jonas Moströms nya. Det var alldeles för många tryckfel. det förstörde en del av läsupplevelsen då boken i sig inte alls var dålig.
Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Bara avskyr när författaren förnumstigt undervisar – hur angeläget ämnet än är. Deckare där lukter/dofter borde avslöja någons närvaro men som blir till stor överraskning. Inte trovärdigt! För att inte tala om beskrivningar av instrument som används vid kriminaltekniska analyser, rent löjeväckande om man är insatt.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av A. Heberlein. Det kändes enbart som författaren tyckte synd om sig själv och sket i sin familj. Boken kändes ogenomtänkt och oansvarig (främst gentemot familjen). Jag har nog aldrig blivit så arg och besviken på en så pass hyllad bok.
Jag blev också lite arg av den boken. Jag kan köpa att den sjukdomen är svår att hantera och ett helvete när man är i den. Däremot hade jag gärna velat läsa mer om huruvida hon försökt använda någon av de aktiviteter hon faktiskt påstod sig må bra av för att behandla/förebygga/lindra sjukdomen och hur det isåfall hade funkat. Hon nämnde bl.a. att hon hade mått bra när hon var och simmade, vilket stämmer bra överens med min teori om att fysisk aktivitet balanserar en massa substanser i hjärnan så att man mår bättre rent mentalt. Det kändes inte som om hon ens hade övervägt att prova det, men det kan ju ha varit något som helt enkelt utelämnades också.
”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion faller i samma kategori för min del. En hel bok av elände utan ljusning någonstans. Jag annonserade ut den på Tradera omedelbart när jag hade läst den, eftersom jag hade trott att det skulle vara en bok som gav mig hopp och tröst och inte bara konstaterade att om någon dör blir livet skit.
Jag blir uppriktigt förbannad när folk klagar på ”Jag vill inte dö…” och tycker att det är en självömkande bok. Det känns som att man då missat hela poängen med den och hur den sjukdom hon beskriver yttrar sig.
Har du läst boken? Heberlein gör ju allt hon kan för att överleva, men när det är som svartast kanske det inte är så lätt att bara gå ut och simma lite för att fixa till den biokemiska balansen i hjärnan, hon får ju kämpa för att inte dränka sig! Och angående Didion tycker jag att det var en otroligt ärlig och vacker beskrivning av sorg, livet och döden. Det är väl klart att det är skit om nån i familjen dör, varför skulle hon vilja skriva en ”hoppfull” bok när allt känns hopplöst? Om man inte orkar med olyckliga slut får man väl läsa Mia Törnblom.
Och jag blir förbannad på folk som blir förbannade på folk som blir förbannade på böcker de inte gillar! (Nej, jag skojar bara!)
KS: Jag har aldrig ens nämnt ordet ”självömkande”.
Linn: Det är svårt att veta hur en bok ska sluta innan man har läst ut den.
Jag tyckte inte heller om hennes bok, det är skillnad mellan att skriva ”bra” böcker och ha ett behov av att berätta hur man haft det. Jag tycker den boken mycket mer beskriver en borderline-fungerande person än att leva med bipolär sjukdom, dessutom. Och då har jag personliga erfarenheter in på knuten, så att säga.
Murakamis ”Fågeln som vrider upp världen” tätt följd av Safran Foers ”Allt är upplyst”. Båda två är helt obegripligt tråkiga. Så tråkiga att klockorna stannar.
Oj, två böcker som placerar sig ganska högt på listan över mina favoriter..
”Energitjuvar” av Inga-Lill Roos. Fruktansvärd klyschig smörja i självhjälpboksgenren.
Började läsa ”Alkemisten” av Paolo Coehlo för en fem, sex år sedan och usch och fy! Klarade inte mer än 20 sidor. Vilken smörja….Blir fortfarande arg bara jag hör namnet Paolo Coehlo märker jag.
Håller helt med! Läste också en bok av Coelho, dock inte Alkemisten utan någon annan jag glömt namnet på, för några år sedan och blir fortfarande på dåligt humör bara jag tänker på den…
Hur kunde jag glömma Coelho? Jag håller med dig, jag blir arg bara jag tänker på honom.
Måste än en gång svara Shantaram. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det var jag avskydde med boken men maken till irriterande huvudperson vet jag inte om jag stött på. Detta gudskomplex. Bläää!
Shantaram, absolut! Så himla självgod! i mitt tycke.
Tidsresenärens hustru för att jag fick reda på hur det skulle sluta med tvåhundra sidor kvar att läsa. Var förbannad hela vägen fram till slutet sen. Men ändå är det en av de finaste böcker jag läst.
”P.S. Jag älskar dig!” av Cecelia Ahern. Banal, naiv och illa skriven, med fullkomligt artificiella karaktärer. Fast egentligen blev jag mer förbannad över att folk gav den 5:or i betyg.
Och ”Svek” av Karin Alvtegen. Jag är otroligt imponerad av hennes sätt att skriva, men om man har läst boken så förstår man varför den gjorde mig rent ut sagt förbannad. Jag har två böcker av Alvtegen som jag inte har läst ännu, och uppriktigt sagt vet jag inte när (eller ens om) jag kommer att ha lust att göra det heller.
Håller med! Vansinnigt dålig och enerverande bok, ”P.S. I Love You”. Alla dessa onöda adverb gav mig tuppjuck. Däremot tycker jag att Alvtegen är läsvärd, även om jag inte läst just ”Svek”. Borde kanske göra det och se om jag också blir förbannad…?
Ja, läs ”Svek”. Jag läste ”Skuld” och ”Saknad” och var lyrisk över Alvtegens sätt att skriva (framför allt hennes personbeskrivningar). Efter ”Svek” har jag dragit mig för att plocka upp någon bok av henne, även om ”Skam” fick jättebra omdömen och redan stod i bokhyllan och väntade på mig.
Åsa Mattssons Salong F. Jag hade väntat mig ett skarpt slag under det patriarkala bältet, men boken var helt menlös. Är man konflikträdd ska man inte skriva om verkliga konflikter. Jag blev så förbannad att jag lät bli att läsa det sista kapitlet.
Arg på ett dåligt sätt: Kajsa Ingemarssons Lyckans hjul, en uppvisning i meningslöshet, Denise Rudbergs Vänninan, sexskildringarna är en skymf mot alla som någon gång haft sex samt Cormack McCarthys Vägen, en av mina största bokbesvikelser.
Arg på ett bra sätt: Bitterfittan av Maria Sveland, föder istället en ilska som vill förändring.
Det flesta som kommenterar verkar vara förbannade på dåliga böcker. Det blir jag sällan. Däremot kan jag lätt dras med av politiska böcker och facklitteratur om kontroversiella ämnen.
Idag har jag läst ut Salvekvick och kvacksalveri av Simon Singh och Edzard Ernest och den gjorde mig riktigt förbannad på alla som tror på verkningslös alternativmedicin och därför avstår från verksam konventionell behandling. Framför allt är jag arg på alla kvacksalvare som medvetet lurar folk för vinnings skull och allt yrkesfolk som borde veta bättre men ändå rekommenderar alternativmedicin. Det som fungerar tas ju upp i den vanliga medicinen, det är det verkningslösa som blir kvar i alternativmedicinfacket …
Du borde nog läsa den lite mer kritiskt. En hel del kvacksalveri finns det onekligen, däremot är boken alldeles för naiv i sin skildring av läkemedelsbranchen som tyvärr inte alls fungerar så idealt som framställs där.
Hypnotisören var så dålig att jag blev förbannad på mig själv för att jag gått på hajpen och slängt ut pengar på den :(
David Eberhardts I trygghetsnarkomanernas land gav jag upp efter de första sidorna. Hur kunde han få den smörjan utgiven? Bara dåligt underbyggda rallarsvingar.
Arg på ett bra sätt blev jag av Bitterfittan, Wennstams båda våldtäktsböcker, De apatiska av Gellert Tamas och Pillret av Ingrid Carlberg.
Men Lolita som några blir förbannade på – den är en av de bästa böcker jag läst.
Smygsexism, varhelst det dyker upp i litteraturen.
Till exempel har jag sällan med hockeyböcker av Bengt-Åke Cras när jag ”bokpratar” tillsammans med tonåringar om idrottsböcker.
Det händer sällan att en bok gör mig tvärförbannad. Illa skrivna böcker irriterar mig, liksom endimensionella karaktärer och korkade intriger. Men visst har jag blivit förbannad några gånger…till exempel av:
1. ”Da Vinci-koden” av Dan Brown. Illa skriven, idiotisk dialog, urtrista personer, massor av korkade faktamisstag (jordbävningar i Andorra, yeah, right). Jag har fortfarande kvar boken någonstans, nedpackad i någon kartong som jag inte öppnat efter senaste gången jag flyttade, men när jag hittar den åker den i slaskhinken, där den hör hemma. Borde ha slängt den där omedelbart.
2. ”Vägen till Jerusalem” av Jan Guillou. Efter ”Ondskan” och en av Hamilton-böckerna var jag övermätt på Guillous risigt skildrade flåsiga övermänniskor och ändå var jag dum nog att läsa den här boken. Den gjorde mig både kräkfärdig och förbannad. Kommer aldrig mer att slösa tid eller pengar på ytterligare en genomtrist skräpbok av Guillou. De borde förses med varningstext (gäller även Dan Brown).
Enögda politiska reportageböcker brukar också göra mig förbannad, så därför undviker jag dem, vilket jag även gör med förnumstiga, dryga och pekpinneaktiga eller käcka och hurtiga självhjälps-, livsstils- och flumpsykologiböcker.
Förbannad på ett positivt sätt senaste året blev jag när jag läste Herta Müllers Hjärtdjur och Sofi Oksanens Utrensning. Det totalitära samhällets vidrighet.
Också starka smarta kvinnor som i åratal går och trånar efter riktiga mesar som t ex Scarlett O´Hara efter Ashley Wilkes eller Charlotte Löwensköld efter Karl-Arthur Ekenstedt (hette möjligtvis något annat på Eken-) gör mig förbannad.
Håller med om Da Vinci-koden. När mordet i Louvren var överstökat gav jag upp. Som tur var hade jag lånat och inte köpt.
Maja Lundgrens ”Pompeiji! var usel på alla vis. Klarade inte av att ta mig igenom den.
Ånej, jag tyckte också mycket om den (som Ina). Hoppas iaf att du inte läst den på inrådan av mig, jag brukar rekommendera den till låntagare som vill ha boktips och jag I would hate to disappoint anyone! :)
Åhå, Pompeji som är så bra!:)
Åh, Pompeji som var så underbar. Jag läste den både fram och baklänges.
Peter Pohl`s Nu heter jag Nirak var hemsk. En ung flicka som har en sexrel. till sin nye styvfar. Skildras ingående och som om det var flickans initiativ. En ungdomsbok som jag inte kan rek. till någon
Håller fullständigt med dig om Peter Pohls bok…det värsta är ju att han också i debatten som följde utgivningen försvarade berättelsen/männen…urk! Annars är nog Hypnotisören det sämsta på riktigt länge! Vill tipsa er som avskyr Paolo Coelho (jag är en av er) att läsa Staffan Vahlquists Jag sköt Paolo Coelho – inget mästerverk, men den sitter bra.
Twilght, fjärde delen.
Vi är många numera som inte klarar att läsa att Bella leende måste trösta Edward efter bröllopsnattens härjningar. Hon försäkrar honom att det inte gör något att hennes armar är fulla av blåmärken. Han har ju sådana problem med sina djuriska lustar.
Kvinnomisshandel, skildrad på detta sätt – med risk för att vissa läsare sväljer det okritiskt som något naturligt, eftersom det är den ”perfekte” Edvard som misshandlar sin fru –
gör mig ledsen.
Åh, det var väl fel sak att klaga på! Det finns så mycket annat som är fruktansvärt värdelöst och kasst i den serien, detta moment har jag faktiskt inte alls funderat över. Jag blev mer upprörd över att Bella var villig att ge efter med sitt enda krav – att bli vampyr – så länge hon fick ha lite smaskigt vampyrsex.
Keplers hypnotisören gjorde mig riktigt förbannad. Första gången på länge som jag inte orkade läsa klart. Hypnotisörer, kidnappade barn och fan och hans moster. Mest arg blir jag på att det ska vara så blodigt, avsågade armar och ben och sönderstampade skallar. Av de flesta deckarna att döma känns det som om 99% av alla brott begås av bestialiska seriemördare som gröper ur ögonen på sina offer. Blir arg nu när jag tänker på det. Kjell Eriksson och Karin Fossum är två undantag.
När jag läste Tarzan – Apornas son var jag på väg att slänga den i väggen och sluta läsa på grund av alla språkliga slarvfel och dåliga korrläsningen. Det är det tydligaste minne jag har av att ha blivit förbannad på en bok.
Twilight-hypen gör mig förbannad. Tvingade mig igenom första delen. Dåligt språk, grovt tillyxade karaktärer, tunn story osv. Dessutom: varför måste man som läsare upplysas i var och varannan mening att Edward är så vacker, ”ser ut som en fotomodell/grekisk gud”. Nej fy, det var något av det värsta jag någonsin läst. Riktigt, riktigt motbjudande dåligt. Jag blir förbannad för att folk läser det (samma sak med ”Snabba cash”…), att det hypas, ja, att det ens ges ut!
Hear hear. Tvingade mig också igenom första delen, frustandes och pustandes över det mesta, framför allt hur varenda litet moment beskrivs in i detalj (ja, jag fattar att om man ska borsta tänderna behöver man tandkräm på tandborsten osv men jag behöver inte läsa det i klartext, lite kan man faktiskt fantisera fram och föreställa sig), och över hur mesig Bella är. Irriterade mig på att hon skulle bäras runt av Edward (som en säck potatis) att hon skulle snubbla stup i kvarten. Skärpning, lyft på fötterna för guds skull.
Har förresten aldrig förstått det där med skönhet=grekisk gud. Vaddå, liksom? Dessutom, en grekisk gud, då tänker jag mig någon atletisk m.m. Inte en tanig blekfis som Edward.
OJOJOJ.
Det finns sa otroligt mycket böcker man kan störa sig pa om man nu skulle fa för sig att läsa dem:
- All självhjälpsdynga (Thörnblom mfl)
- De som ger ut böcker men inte kan skriva: Ingemarsson, Marklund, Fransson etc etc
- Taskiga översättningar av böcker som är bra pa orginalspraket
Men Johanna, varför störde du dig pa 80 romaner? Tänkte nämnligen köpa den och vill gärna veta om jag ska skippa det?
Gina, jag älskar Henrik Langes böcker, särskilt ”80 romaner”.
Jag använder den alltid i boksamtal med vuxna och nästan-vuxna (lärare, gymnasister, elever på folkhögskolor).
Perfekt när man vill förklara varför en roman är så mycket mer än sin så kallade handling.
Favoriter är de långa sviterna av Moberg och Fogelström, förkortade till tre rutor ….
Jag får ständigt köpa nya Henrik Lange, för både ”80″ och ”96″ försvinner nästan varje gång jag berättar om dem …. (Som tur är så är de otroligt billiga!)
Håller med om Denise Rudbergs böcker, de blir man förbannade på, jättedåligt språk, ytligt som bara den massa name-dropping på märken. Fullkomligt ointressant. Dock har jag tyckt att ungdomsböckerna hållit lite högre klass.
Andra jag blivit förbannade på är hypnotisören, det är bland det sämsta jag läst. Blev irriterad över att jag ödslat min tid på en sån skräpbok, när man kunnat läsa ngt mkt bättre istället.
Jag tänkte slänga till med en riktig klassiker: Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy. Jag läste boken därför att jag var tvungen och under tidspress, antagligen deltog detta till att jag inte kunde njuta av romanen över huvud taget utan bara irritera ihjäl mig på det bottenlösa eländet. Herregud, kan han inte låta sin hjältinna vara lycklig i något kapitel i alla fall? Tydligen inte. MORR!
Denise Rudberg är inte släkt med Ann Helena Rudberg.