Bokhora.se

25/08 2010
11:15

Det är många himlar i ”Himlen i Bay City”, romanen som introducerar Catherine Mavrikakis för en svensk läsekrets (hennes fjärde roman). Vi har den blå, ändlösa som huvudpersonen Amy befinner sig i när hon som vuxen arbetar som flygkapten. Vi har Amys dotter som, för att ytterligare understryka tematiken, får namnet Heaven. Och så den himmel hon försöker fly från men alltid bär med sig: barn- och ungdomsårens giftigt grålila i industrihålan Bay City, Michigan. Det är en närmast episkt trist liten stad vars enda claim to fame är att det skotska bandet Bay City Rollers en dag drog fingrarna över en USA-karta, råkade hamna på Bay City och bestämde sig för att ta det som bandnamn. Under 70-talets sista hälft, samtidigt som Bay City Rollers har sin storhetstid, för Amy en håglös tonårstillvaro: engångsligg i bilbaksäten, sprit, skolk och tråkiga fester. Alienation, leda och dödslängtan under en kvävande himmel.

Vi har läst om det förut, tror vi, sett otaliga filmer och TV-serier på temat – men i Amys akuta livsleda finns inte ett uns av det mytologiserande/romantiserande skimmer som brukar sippra in i även i de svartaste av americanaskildringar. Just det annorlunda perspektivet, ett motiv vi tror oss känna igen skildrat med en helt annan röst, en annan utgångspunkt, gör ”Himlen i Bay City” till en apart och viktig läsupplevelse. En amerikansk mardröm skriven på franska av en  fransk-grekisk-amerikansk författare – visst låter det spännande? Det är det också. Men svärtan och smärtan, känslan av att långsamt kvävas under en smutsviolett himmel, slutar inte i USA. Vi har också Amys judiska anfädrar, ömsom ihjälgasade i koncentrationsläger, ömsom ömkliga, darrande vålnader i ett skitfläckat källarrum i Bay City. Förintelsen är ett tema som väl egentligen aldrig kan – aldrig får! – bli uttjatat men Mavrikakis närmar sig det med ett bildspråk som klöser sig in i ens mörkaste skrymslen tills blodvite uppstår.

Det är precis lika nattsvart och fruktansvärt som det låter, men tack vare Mavrikakis språkbehandling blir man ändå lycklig av att läsa. Jag måste dock lägga ifrån mig ”Himlen i Bay City” flera gånger, hämta andan, slicka såren. Under de fyra veckor det tar mig att läsa ut boken hinner jag läsa fem andra böcker. Jag måste bort från den giftiga himlen, men längtar hela tiden tillbaka. Mitt tillvägagångssätt får mig att börja fundera kring mitt läsande, hur jag närmat mig litteratur på sistone.

Reflektion nummer ett: Har min tolerans för det ohyggliga minskat sedan jag blev mor? Eller är det förintelsetemat, denna västvärldens kollektiva skuld, som gör det? Fastän jag föddes 35 år efter det att koncentrationslägren stängdes drabbas jag ofta av något som närmast kan beskrivas som panikångest varje gång bilderna därifrån spelas upp, oavsett om det sker på TV eller i mitt huvud. Jag tänker att det förmodligen är ett gott tecken, ett smärtsamt men nödvändigt kvitto på att jag har förmågan att känna empati, skuld, skam, allt det där som särskiljer oss från De Onda. (Är Amy ond? Jag vet inte, och i ovissheten har vi ytterligare en förklaring till romanens storhet.) Helena på Fiktiviteter läste, vet jag, Ann Heberleins ”En liten bok om ondska” parallellt med ”Himlen i Bay City”. Det låter som ett fantastiskt upplägg. Ska nog ta och kopiera det.

Reflektion nummer två: Har jag läst för lätta böcker på sistone? Det har blivit väldigt många lena bladvändare av spänningskaraktär, böcker man kastar i sig utan vidare motstånd, som en stor tallrik potatismos. (Nästan) alltid välskrivet och -gestaltat, javisst, men trots att jag instinktivt dras till mörkerskildringar framstår min anglosaxiska thrillerdiet som aningen näringsfattig bredvid Mavrikakis. Missförstå mig rätt, jag älskar dessa suburban thrillers, slog ju till på en monsterbeställning på temat pre-köpstopp – men ”Himlen i Bay City” blir en välkommen påminnelse om att det finns andra litterära horisonter, där himlen, bedrägligt blå i mina oförställt amerikanska förortsskildringar, är grålila (eller, som jag gillar att tänka, smutsviolett) och hela världens och historiens ångest finns samlad. Hoppas, hoppas att Sekwa följer upp ”Himlen i Bay City” med flera av Mavrikakis tidigare romaner.

Några invändningar då, slutligen, för ordningens och den falska/omöjliga objektivitetens skull? Egentligen inte. Till en början störde jag mig på de ständiga referenserna till den grålila himlen, räknade ”grålila” och upptäckte att grålilamediantalet var skyhögt, ibland så högt som tre ”grålila” per sida. Jag tänkte att nog hade man kunnat liva upp det lite, stoppa in några ”smutsviolett”, ”rökigt lila” eller ”gredelingrått”. (Är oerhört svag för alla grålila toner på såväl kläder som ögonskuggor, därav synonymfunderingarna. Franskans ”mauve” är vansinnigt tjusig också. Har faktiskt en ögonskugga i just där nyansen – och se där, nu fick vi in lite yta och flärd i en recension av en seriös och tung roman!) Sedan insåg jag att repetitionen är i högsta grad medveten, ett stilistiskt drag som vill betona monotonin och ledan, den grålila himlens kvävande och förgiftande egenskaper. Övergångarna mellan Bay Citys röklila himmel och dödsröken vid Auschwitz är lika sömlösa som obarmhärtiga. Jag fylls av beundran inför Catherine Mavrikakis som vill så mycket och, till skillnad från många författare, också lyckas. Jag läser tyvärr inte tillräckligt bra på franska för att kunna läsa på originalspråk, men all heder till Dagmar Olsson för en översättning som åtminstone för mig känns klockren. Det känns som om det är Catherine Mavrikakis ofiltrerade ord jag läser, och det måste väl vara den finaste komplimang en översättare kan få?

Jag är långtifrån ensam om att golvas av ”Himlen i Bay City”: fler mer eller mindre lyriska recensioner hittar ni bland annat i DN, Svenska Dagbladet och, i bokbloggosfären, hos Bernur och Ingrids boktankar. Läs och drabbas du med!

6 kommentarer

6 kommentarer till ”Himlen i Bay City” – Catherine Mavrikakis

  1. Jag är helt på ditt spår när det gäller den här boken som jag för övrigt inte orkat läsa ut ännu. Den är underbar och fruktansvärd och med jämna mellanrum behöver jag också vila ett tag samtidigt som den också gör mig lycklig och längtansfull när den ligger undanlagd – mycket märklig läsupplevelse… Kombon med Heberleins bok var verkligen intressant om än väldigt tung. Det finns mycket att fundera över i ”Himlen i…” och ondska är definitivt en av frågorna som väcks.

    När det gäller en av dina frågor om läsning så kan jag svara för egen del att jag blivit oerhört mycket mer känslig sen jag fick barn men den här boken hade definitivt krupit under huden på mig innan också och gjort sig både omöjlig att läsa och att inte läsa… Jag läser vidare i min snigliga takt och återkommer med en recension hos mig om någon vecka :)

    • Skönt att höra att det inte är bara jag som portionerat ut läsningen! Jo, jag har också blivit väldigt mycket mer känslig sedan jag fick barn. Tidigare kunde jag nästan frossa i mörker, våld och elände i litterär tappning; nu måste jag liksom bygga upp några hudlager innan. Men det är så värt att må lite kasst när det är såhär bra!

      Ser fram emot din rec!

  2. Jag sträckläste denna fantastiska bok, men så har jag inte några barn heller… :-)
    Här finns min recension: http://emmasboktips.blogspot.com/2010/07/overlevarens-skuld.html

  3. Åh, det här var nog den av Sekwas böcker som jag blev allra mest intresserad av när jag tittade igenom deras kommande utgivning nån gång i våras eller vintras där… Har fortfarande inte skaffat och läst (!) men att läsa din text nu, och påminnas om varför jag fick sådant läslängt då, löser ju det lilla bekymret. Ska råda bot så snart jag kan.

  4. Idag åker jag förbi biblioteket och hämtar mitt låneex!
    Ivrig att redan nu åka till bibblan men tyvärr. Befinner mig på jobbet…. Bara några timmar kvar…

  5. […] också Jonas Thentes recension som väckte mitt intresse för boken och Helenas fina recension på Bokhora. Tags: Bokrecension, Catherine […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida