För Ig har det senaste året varit helvetet på jorden, så när han en morgon vaknar upp från oroliga drömmar och upptäcker att han under natten utrustats med ett par horn känns det helt logiskt. Snart visar det sig att hornen har en bieffekt: alla han möter berättar sina mörkaste hemligheter för honom. Ig bestämmer sig för att ta reda på svaret till den enda hemlighet han är intresserad av – vem mördade hans flickvän Merrin? I staden där han bor är det allmänt ”känt” att det är Ig som är mördaren, fastän han aldrig dömdes för brottet. Ig vet dock att han är oskyldig, och utrustad med sina horn och sina nyvunna magiska krafter beger han sig ut på jakt efter sanningen.

Joe Hills andra roman och tredje bok (debuten ”20th Century Ghosts” är en novellsamling) ”Horns” är egentligen ingen skräckroman. Snarare en gripande coming of age-berättelse om kärlek, hämnd och barndomsminnen med fantastiska attribut. Ni som läst ”Heart-Shaped Box”/”En hjärtformad ask” kommer att känna igen blandningen av råbarkad humor och allvar, glimten-i-ögat-skräck och en alltigenom mänsklig, mer djupgående sorts skräck: att förlora någon man älskar. Hill är duktig på att skapa sympati för sina tilltufsade protagonister; tyvärr lyckas han inte riktigt lika bra med antagonisterna. Romanens skurk, vars identitet får förbli okänd med hänvisning till vårt hederskodex, är förvisso intressant i sin utstuderade obehaglighet men särskilt tvådimensionell känns han inte. Att han kunnat dölja sitt rätta jag i så många år känns en smula otrovärdigt. Det är också min enda egentliga invändning. I övrigt är ”Horns” synnerligen läsvärd; den typ av roman som blurbförfattare brukar skriva ”flies right off the page” om. Grattis, Joe, du är härmed uppflyttad till hardcoverligan!

Ni kanske undrar varför jag inte nämnt Joe Hills småkända pappa än? Det är för att jag tycker att Joe Hill är så pass bra att han bör bedömas på egna meriter. Men visst bär ”Horns” – liksom Hills tidigare alster – ekon av en viss Stephen Edwin, inte minst i de sol- och nostalgidränkta tillbakablickarna till Igs och Merrins tonårstid. Den intresserade kan även notera åtminstone två tydliga referenser till ovan nämnda Stephen Edwins författarskap, plus en liten Dean Koontz-diss i förbifarten. Och ja, nu blev det ju en liten harang om pappa King ändå. Jag tycker, som jag varit inne på tidigare, att det är intressant hur litet Hills behov av att fjärma sig från sin pappas karriär tycks vara. Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben faller det proverbiala äpplet inte alltför långt från päronträdet – och framför allt gör han inga större försök att dölja det. Snarare upplever jag att släktskapet - nu talar jag mer om det litterära släktskapet än det biologiska - så att Kings och Hills verk talar med varandra, inte helt olikt Paul Austers och Siri Hustvedts fiktiva världar. Fint, tycker jag, som länge hyst ett – inbillar jag mig – sunt och balanserat intresse för klanen King (se t ex det här inlägget från min gamla blogg). Med ”sunt och balanserat” menar jag att jag någon gång under min livstid planerar att besöka familjen Kings kråkslott i Bangor, Maine… men jag tänker inte bli helt Annie Wilkes utan nöja mig med att fotas utanför grindarna. Någon sade att Joes lillebror Owens novellsamling ”We’re All In This Together” också påminde en del om pappa King. Ska ta och undersöka om det stämmer vid tillfälle.

Angående Kafkaanspelningen i recensionens första mening så är det inte första gången Hill skriver om märkliga metamorfoser. En av de bästa novellerna i ”20th Century Ghosts”, ”You Will Hear the Locusts Sing”, handlar om en utstött tonårspojke som förvandlas till insekt. Läs den – och för all del hela novellsamlingen, som är nästan rakt igenom briljant – om ni inte redan gjort det!

Helena